Jag flätade Emriks hår igårkväll få balkongen hemma hos farmor och farfar. Han och bröderna har varit här lite drygt en vecka, hans pappa och jag några dagar. Efter att han nickat ja på min fråga, om han visste att vi ska åka hem på morgonen, frågade han tyst: mamma, saknar du pixie? Innan jag ens hinner svara, fortsätter han: jag saknar bacchus. När jag berättar att de kommer att träffas i sommar, skiner han upp. Det är lite ledsamt att åka härifrån.
Har varit här förut. En annan tid, nästan ett annat liv. Förra pausen här, flera år tidigare, på väg söderut. En annan kropp, ett annat instängt liv. Halv, fet och sjuk. Nu har jag ingen pizza. Har kroppen mer under kontroll. Ler oftare. Är öppen med vem jag är, vad jag är. Har mycket kärlek i mitt liv, som gör mej stark och som gör att jag vågar vara mer mej själv och utmana mina gränser. Min älskade man som varit ett fantastiskt stöd, i min inre och yttre resa, både nu och då. Och en älskad fru, en ny livskamrat. Ni får mig att känna mig vacker och värd att älskas.