en gaffrad bussfil påminner mig om min gaffrade mage efter en operation för många år sen.
blåmärket på min hand idag efter kanylen är ett synligt spår efter den omysiga skrapningen igår, på jakt efter fler cellförändringar. svaret kommer efter tre veckor. långa tre veckor. försöker tänka positivt. det är lite märkligt, många saker påminner när man minst anar det, om händelser i närtid eller för länge sen. negativa upplevelser och positiva.
Är tvungen att stanna på vägen tillbaka till pappas stuga, alla stojiga barn känns med ens övermäktiga. Tårarna vill inte sluta rinna. Det är alltid svårt att släppa efter sista kramen, men ikväll var det nästan omöjligt. Otäcka föraningar. Jag vet aldrig om jag får träffa henne igen. Om hon finns kvar. Nästa gång, nästa sommar. Hon är mig så otroligt kär, och jag känner att jag försummat henne de senaste åren. Jag är hennes hjärta och ofta i hennes tankar. Lilla farmor, så gammal du blivit.
Älskad och omtyckt av alla...
Efter en skakig uppväxt, säkert älskad av mina nära även om de inte riktigt lyckades visa det, har jag börjat utmana många av mina rädslor. Ni är ett otroligt stöd i min strävan att må bättre. Att vara älskad av er gör att jag vågar. Allt mer, allt oftare. Den här sommaren... helt galen...hoppa ner i vatten, bikini, dyka, visa världen vem jag är och älskar, äntligen söka hjälp för själen. Jag behöver lära mej att vara mej själv bra nog, att inte förlita mej på er för att må bra. Att själv tycka att jag är fantastisk och underbar... som ni gör. Och stundtals, kan jag känna total lycka, när inga mörka moln är ivägen.