Jag är försiktig när jag väljer ord.
När det lockiga trollet, en stor kille på nio, ser fundersamt på mig o frågar var pappa är, på morgonen vid frukostbordet. För jag vet ju inte riktigt, även om jag gissar. Jag vill inte att han ska må dåligt när föräldrarna inte riktigt är överens. Eller. Det är ju klart att det påverkar honom i allra högsta grad, att vi separerar. Men det är bra, om det blir så lugnt som möjligt, om det funkar så bra det går.
Jag väljer mina ord med omsorg. Jag får ett strålande leende när han säger, ses ikväll mamma!
Terapi. För att identifiera skuggorna och komma förbi. En timme, en bra timme. Release my fire.
Packa lådor, sortera, tömma och fylla på. Hoppas kartongerna räcker. Vemodigt, lite skrämmande men ändå... bra. Bra för oss allihop. Att vi kommer bort. För mannen som mår dåligt med alla hemma utan att vara vi längre, för barnen som slipper se oss misslyckas tillsammans, och för flickvännen och mej tillsammans med ungarna. Mannen har nya vänner, vi kan bjuda hem våra. Anpassningen till varandra har nog varit på både gott och ont. Hur mycket kan man egentligen anpassa sig till någon, utan att försvinna lite. Jag hade gärna sett fler vänner hemma hos oss under åren. Hans. Mina. Våra.
Jag läser andras bloggar. Dels för att ta in olika sätt att skriva, dels som tidsfördriv, men också av nyfikenhet. En jag nyligen börjat läsa, länkar till den här loudlikeagirl och jag känner att jag nog borde lära mig att länka bättre :-).  Men det viktiga var nog att dela med mig. (nu har jag lyckats länka den snyggare)
Cirkeln är full, framtid blir dåtid. Tillbaka till havet, ett hörn av Östersjön. Jag lämnar Gotland och Visby bakom mig men vet att det även finns framför. Nya upplevelser, och gamla, blandas och gör minnena ljusa. Steinar med hjem. Och nya märken i svart.
Maten vi ätit idag förtjänar ett eget inlägg. Fantastisk saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt. Vi har salmbärssylt med i väskan, jag är fenomenal på att göra risgröt... det är stor chans att bli bjuden på gul kaka hos oss nångång i juletid.
Galetter, gjorda av bovete... underbar frånvaro av magknip. Helt magisk fyllning med kyckling, pesto, färska tomater, solrosfrön och fetaost föder tankar om mat i framtiden. Strykjärnet kommer nog att få fler besök.
Kvicksilver. Nytt märke i svart bläck. Av Palten, som rest överallt, bott overseas, motorcykel. Han målar fantastiska tavlor och är uppväxt söder om söder. Utmärkelse av Rotary, kör revy och rock, har det blonda håret i fläta på ryggen. Skäggstubb o raspigt skratt. O plötsligt känns det så rätt. Galet på Gotland. Men helt rätt.
Ringmur och fulla äppelträd. Det är vackert här. Otroligt fint väder. Sol och kall näsa. Inte en regndroppe. Rött te, god lång frukost, gatstenspromenader... semester långt ifrån men ändå nära. Av storstadsstressen syns ingenting, vi pratar långsamt och andas lugnt. Vi hinner. Marknadsbussen tar oss längs kusten till Klintehamn. Stora maskiner, engelsk kola och lammburgare samsas med ett litet tivoli och hemgjorda tomtar. Jag lovar mig själv, för hundrade gången, att aldrig köpa en vargtröja. Hemgjord äppelmust i busskön innan färden tillbaka till Visby är riktigt gott, och smakar sommar i Kivik. Med trötta fötter, och med blicken ut över vattnet, tankar jag värme inför kvällen.
Med nakna fötter står jag på stenarna i vattenbrynet. Låter vågorna skölja över mej, upp till knäna. Havet. Östersjön. Jag är hemma överallt, och ingenstans. Samma hav. Vi plockar stenar att ta hem. Vackra rundade stenar som är varma i handen. Vi är på Gotland, i Visby. Det är så nära. Bara en båtresa bort. Jag har aldrig varit här, hon en van guide. En helg är kort. Jag vill snart tillbaka.
Klarvaken.
Iskall.
Innan klockan ringer, före första kölappen i duschen dragits, vaknar jag.
Det är nåt som inte stämmer. Tanken jag får först är Han kom inte hem. Nånstans bara vet jag. Instinkt, magkänsla. Hjärnan går i spinn, sista messet var Jag kommer hem sent. Sen, ingenting. Ingenting.
När jag ser att lamporna i vardagsrummet verkligen fortfarande är tända, måste jag fråga Lever du? Udda fråga, men ändå inte helt oväntad. Då kommer meddelandet om ett missat tåg, som skickats mitt i natten, ett par timmar tidigare.  Jag får tillbaka lite luft igen, men det tar hela förmiddan att få lungorna fulla och hjärtat att slå i normal takt.
Gobinde mukande... mina händer vibrerar... odare apare... rösten går från gråtmörk till ljus... arjang karjang... gör er av med gamla surdegar... nirname akame... en yoga för hjärtat, idag.
Med båda händerna framför mig, känner jag den helande kraften de har.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en yoga. Ever. Omärkligt.
Med en envis infektion i kroppen har jag försökt ta det lugnt. Fast det gick sådär, ler lite. Lät bli eldandningen, men kroppen yogade starkt, nästan av sig själv. Det där hålet jag har i hjärtat läker nog så småningom.
-Jag har haft en jättebra yoga ikväll, säger hon.
Det har jag också.
Verkligen.














sett fågelstreck på himlen i flera dagar nu. de är på väg söderut.
som en flyttfågel försvinner jag i höst. norrut. inte lika lätt packning som en fågel, dock.
travel light, sa nån till mig igår.
jag försöker. verkligen. jag lämnar mycket kvar. en del går inte att dela.
hur delar man på ett barn, eller två? jobb, aktiviteter, skola...
jag går sönder av vetskapen att jag inte har möjlighet att krama dem som jag brukar.
vi träffas inte varje dag nu heller, men nästan. den stora killen, han försvann för flera veckor sen.
söderut, också han som en flyttfågel. en ung man. på egna ben. hoppas jag. det här är blandat med oron för honom. säkert.
snart dags att börja packa ner i lådor, för att sedan packa upp ur lådor.
den här väntan är påfrestande. mitt o ditt, ditt o mitt. i all oändlighet.
Mirabai Ceibas nyaste i bakgrunden, när vi tonar in oss och under nästan hela passet. Kroppen klagar litegrann, sitter fortfarande en aningens aningens förkylning kvar. Tiden går fort i passet för alla tio kropparna. Jag lyckas både fånga in flimrande tankar och sen släppa iväg dem igen. Mailen min mamma skickat idag var fulla av positiv energi.Världen utanför stannar oftast där ute, ikväll. Samma Kriya som förra veckan. Rösten är oväntat stark, bär utan att brista igenom Sat Siri i en av mina favoritversioner. Yoga för hjärtat. Hjärtat fullt.
Älvorna dansar på ängen, och det är en helt vanlig måndag. Jag och Pixie är på väg för att hämta fler stolar köpta på blocket. Stolar som ska stå vid köksbordet i den där lägenheten i Märsta, som vi flyttar till senare i höst. Märkligt surrealistiskt. Uppdelningen, mitt och ditt, över tjugo års möbler, saker, lakan, handdukar... det behöver rensas hemma, men det var inte riktigt såhär jag tänkt det. Jämkas med det hon har i sina gömmor, och vad han vill ha kvar. Vi har många veckor kvar i lägenheten m mannen, innan separationen. Sortera, packa, gråta. Det här är inte lätt för nån av oss, men jag tror att det nånstans blir bättre. För alla.