Tre kilo högrev. Tre kilo högrev i välputsade små bitar. Det blir tre olika köttgrytor. Många matlådor. Välbehövligt, fryslådorna ekade tomma. Farmor Elsas gamla Kockumsgryta är en oväntad gåva från på semestern i somras, innan eller nästan samtidigt, som korthuset rasade samman. Han är som en främling, mannen jag trodde jag kände. Som jag. Långkoket blir nån slags terapi. Närvarande men samtidigt långt borta.
Quote: ...I looked in the mirror every morning, and asked myself if today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today? And whenever the answer has been 'No' for too many days in a row, I know I need to change something, end of quote.
Jag önskar att det där citatet hade dykt upp lite tidigare i mitt liv, livet hade förmodligen sett lite annorlunda ut.
Jag kan inte leva som om varje dag var min sista, det är inte hanterbart. Men det här funkar bättre. Planer behövs också, och alla dagar är inte den bästa. 
Jag har tittat mig själv i ögonen, och undrat ganska länge om det verkligen är såhär jag vill ha det. Till slut gav jag upp, hittade ett helt nytt sätt, och gav mig själv en utväg. En skilsmässa, ännu ett uppbrott, det är sällan det blir som man tänkt.
Jag tror inte jag kan vara vänner. Inte nu, kanske aldrig. Det betyder inte att jag vill vara ovän. Det är oväntat skönt med tysta dagar. Jag vill inte dela allt, jag vill vara jag. Vi finns inte kvar på det sättet. Jag vill komma underfund med hur jag vill göra, utan att förklara, stå till svars, försvara innan jag funderat själv. Jag känner att jag slutat gå på tå, det spelar inte längre nån roll för min vardag hur vinden blåser där borta, vilken sorts dag det är där. Det är skönt att andas fritt. Att våga göra saker man inte törs. Att vara mig själv.
To expect the unexpected.

Jag ser henne. Att hon tycker det är tufft. Det är inte bara saker. Det är hennes minnen, upplevelser och de är fulla av damm och mögel. Det är svårt att sortera och kasta bort, hon hade redan rensat ganska hårt i sina många flyttar genom åren. Jag hjälper till så gott jag kan.

Gobinde Mukande... vi står upp, min värkande kropp välkomnar rörelserna. Odare Apare... läker mej själv. Harjang Karjang. Jag sträcker på mej, sjunger med ovanligt klar röst, trots att tårarna rinner redan efter första raderna. Nirname Akame... ger tack till mej själv, är starkare än förut, stänger hjärtat som vidöppet blöder emellanåt. Ibland, när jag är för trött för att värja mig. När vi kommer ut från värmen, är det kallt och stjärnklart. Allt är vackert igen.
Världen snurrar vidare, jag slås av insikten att den där mannen måste varit beredd på att bryta upp i flera år. Inte orkat, inte klarat av det själv. Men nånstans varit beredd. Kanske väntat på att jag ska göra det. Att jag ska ta smällen, bära hundhuvudet, att det ska vara mitt fel. För några veckor sen, fick jag frågan om hur jag tänkt, med flytten av mina grejer från vår lägenhet. Om jag ville att han skulle hjälpa till, eller hålla sig borta. Att jag, efter att fått veta att han inte har förståelse för min upprördhet över att han ska umgås med ett ex till mej, inte orkar träffa honom, genererar välbehövlig tystnad men också en status jag bara blir stum av. Det tog ett par veckor att hitta ny tjej, i kören jag tänkt vara med i. Undrar om det hänt, ändå. Efter ett halvt liv tillsammans, är han på väg sedan länge. Han ser lyckligt nyförälskad ut på nya bilden. Jag ville inte välja, jag tror jag behövde tid, men borde gått för länge sen. Jag kommer nå mitt Samarkand, om jag inte redan är där. Det är fortfarande ångestfyllt att yoga hemma, men igår kväll lyckades jag få tillbaka glädjen i rörelserna. En lägenhet upplyst av oräkneliga värmeljus, gjorde det möjligt. Jag behöver bli lyckligare, piggare, friskare och jag känner att jag nu har större möjligheter att lyckas. Ensam, med henne.

mitt i kaoset, flyttuppackning och disk hittar vi äntligen en hjälm. hans nya cykel har ivrigt väntat i förrådet. den är snabb, coolt svart och har både fot-och handbroms. cool, och säker. han är mer än nöjd, lillkillen, som hjälpt till att packa upp idag. han är proffs på att vika ihop flyttkartonger nu. inga sura miner, fast varken internet eller tv fungerar än. jag har alltid önskat mig ett stort kök, med köksö. men... den här ön av papp är inte riktigt rätt :-).  det finns en bra känsla i den här lägenheten, trots kaoset. ett ganska välordnat kaos. älsklingen jobbar idag, och jag har fått förtroendet att ordna i köket. är glad för det. och glad för en hel dag med lockiga trollungen. ska lämna honom hos pappa ikväll, och vi ses inte på flera dagar. tungt. det är lätt att prioritera en stund i solen, med en glad unge på cykel.

I know there's something in the wake of your smile
I get a notion from the look in your eyes


Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

Sometimes you wonder if this fight is worthwhile
The precious moments are all lost in the tide,
They're swept away and nothing is what it seems,
the feeling of belonging to your dreams

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

And there are voices
that want to be heard
So much to mention
but you can't find the words
The scent of magic,
the beauty that's been
when love was wilder than the wind

Listen to your heart
when he's calling for you.
Listen to your heart
there's nothing else you can do.
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye.

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye
På mattan hos Torbjörn försöker jag släppa allt annat. Tömma på negativitet. Tömma tankarna på flytande gränser, oskrivna lagar, om hans sätt att korsa alla gränser samtidigt, fri från det oerhörda fängelse jag måste varit... Idag är det svårare än väntat att andas. Det är tre dagar kvar och det känns just nu oöverstigligt långt. Såg ni ljuslågan, får vi som fråga. Ljuslåga? En flammande eld runt mig, är mitt svar. Det finns mycket negativitet att bränna. Idag har jag stängt hjärtat. Bara tomhet kvar.
I allt kaos visar sig min hjärna ha en kapacitet jag inte kunde ana. Nya nycklar, nya koder, allt koms ihåg, lagras, används. Nya kort till bensin, nytt förråd, snart ny lägenhet. När kroppen failat ur flera gånger än jag orkar räkna i höst, håller huvudet mej flytande. Det är mycket nu.
Nya kort, nya nycklar, nya koder, ny frisyr.
Jag ser den tydligt.
Den där bitterrynkan på vänster sida om munnen. Undrar när den kom.
Jag vet i alla fall att jag gärna blir av med den. Jag vill inte ha den. Låter den bli en skrattrynka igen, som jag vet att den kan vara. Jag vill vara glad, skratta och vara lycklig. Just nu är det mycket som skramlar runt i huvudet, en massa jag måste släppa för att kunna gå vidare. Saker jag inte visste att jag brydde mig om, saker som hänt bortom min horisont, men ändå nära. I ett parallellt universum, vänner som korsar.

Gå vidare. Starkare och vackrare.
Mitt i en mening om egentligen nåt helt annat men ändå inte, när vi kör bil i rusning på en smal väg, bara släpper hon bomben. Liksom i förbigående sådär... att jag är hennes livs kärlek. OMG liksom. Jag? Jag blir alldeles stum, det är stort, jag hoppas att jag inte kommer att göra henne illa, att jag kan leva upp till det där underbara, fantastiska. Hjärtat slår hårt. Jag vet att jag älskar henne. Massor. Hon är underbar, vacker, strålande. Jag är mer försiktig, men vet att hon är rätt. Rätt för mig. Vetskapen av att jag är hennes livs kärlek ger mig svindel, men fyller mitt bröst med lycka.
I mitt sorterande stannar tiden och jag slungas många år tillbaka. Smyckeslådorna är fulla av minnen. Bland brons, pärlor och strass finns ringar från män jag älskat och lämnat. Jag som så länge jag kan minnas har varit rädd för att bli lämnad har gjort det otänkbara. Lämna dem jag älskat så länge, det är tufft. Nånstans tappade jag bort mig själv, i min önskan att tillhöra, vara älskad.
En sak har jag lärt mig.
Jag är inte rädd längre.
Ända sedan i måndags, när den bildtexten studsade emot mig, tror jag att jag har väntat på att han ska berätta. Ett tag har jag haft en känsla jag inte kunnat ta på riktigt. Jag känner honom bättre än han kanske anar. Men ändå inte alls. Jag har fått hela skulden till vår separation, stor del av skulden för hans mångåriga depression, det har varit helvetesveckor på så många sätt. Att bo tillsammans, under samma tak, att vara någorlunda okej föräldrar till våra barn har varit svårt. Han har flytt hemifrån, som jag trott, bara för att undkomma oss. Men. Nu förstår jag att det inte varit så svårt att åka, han har ju inte flytt ifrån bara. Utan också till. Nu förstår jag även frågan om jag är hämndlysten, om jag vill skada. Undrar om han tänker berätta för henne att han sovit i min säng en natt under tiden. En natt efter en kväll när vi lyckats prata lite, nådde varann för ett kort tag, innan den totala missförståndens tid var tillbaka. A slip, helt klart. Hade jag vetat, hade det inte hänt. Jag har ibland under den här tiden varit osäker på framtiden, om det kanske nånstans fanns en väg tillbaka. Vi har inte varit bra för varann, och vi kommer att vara lyckligare på varsitt håll. Att lämna har känts nödvändigt, för att jag ska kunna läka inombords, men... jag sörjer de bra dagarna, de bra stunderna. Sörjer, saknar. Han kallar mig Isdrottningen sedan en tid tillbaka. Jag vill inte hata. Men idag. Idag gör jag det. Bara idag. Sen är det klart, och jag kommer att bli Prinsessan igen, för dem som älskar mig.

Cykla? Mellan Arlanda och Jakan? Du är galen!
Ja. Förmodligen. Åtminstone ibland. Jag gillar att testa gränserna emellanåt. Att springa långt, cykla långt (uppenbarligen), tatuera mig fast jag har låg smärttröskel. Verkligen skitlåg. Cykelturen idag började med iskyla, och så småningom värmde solen upp mej. Inte fötterna, de var fortfarande istappar när jag kom hem. Note to self, ha yllestrumpor när du cyklar på hösten/vintern:) Det är lite läskigt att cykla på en landsväg. Med långtradare, vägbyggen och fartvind. Hann med en bit på både Sverigeleden och Järva cykelled, innan jag var framme. Drygt 37km. Soft.

Mod



Du är modig, säger han, min vän. 
Modig? 
Ja, jag tycker du är modig. Jag kom att tänka på det när jag fikade med en vän förra veckan, jag har inte tänkt på det förut, säger han, det var ju så självklart liksom. 
Ja jag kanske är modig. Att leva med en kvinna, en annan människa. 
Att lämna är det läskigaste jag gjort. Att lämna och ta henne med mig. Och halva barnen. Att efter över tjugo år bryta upp. Det kanske också är modigt, vad vet jag.
En dag i uniform. Först scoutdräkt med kängor o lundhagsjacka, senare i bevakningsbolagets yllekostym m väst. Kontrasten är stor. Scoutdagens lugna vara byts mot söndagsstressiga passagerare och kollegor.
Kontrasten är lika stor som dr jekyll och mr hyde. Jag kom för nära honom. Hoppet tändes. Som en insekt kom jag för nära och brann. Att sen se hans förvandling, kanske utstuderad, kanske helt omedveten var extra jobbigt den här gången. You fooled me once, you fooled me twice... vad gör man när hjärtat längtar ut... allt blir mitt fel, och jag får slag under bältet.
Jag har svårt att förstå. Inte lillkillens besvikelse. Utan frånvaron. Frånvaron av kontakt, förklaringar, meddelanden. Hoppas det inte blir såhär när vi flyttat klart... mitt hjärta gör ont när jag hör hans röst i telefonen.

Scoutskjortan är på. Leendet på plats. Bra magkänsla. Idag är det tävling för de närmaste kårerna. En del ansikten är otroligt välkända, några helt nya. Jag känner tillhörighet, även om det är lite på distans. Myser runt, fixar, inget tvång. Jag är välkommen, önskad. Hösthimlen utan moln, kallt och vackert. Tonåringarna jag inte sett på ett bra tag har plötsligt blivit så vuxna. De är glada att se mej. Jag blir ställd mot väggen av kårfotografen, min bild i hallen behöver bytas ut. Jag ser yngre ut på bilden med det långa håret. Yngre. Det har hänt en del sen sista bilden. Både bra och jobbiga grejer. Men det är skönt att landa här hos vännerna.

att inte prata hela tiden, att släppa, att tappa taget, att inte veta.
att tro för nån dag eller två att det funkar, att kanske...
men nä.
tillbaka igen. till tårar och uppgivenhet, till främlingskap.
vill du läsa min blogg, frågar jag min syster.
ge mig adressen, får jag till blixtsnabbt svar.

hon flyttade upp till stockholm, men vi ses mer sällan än när hon bodde kvar i skåne. det är så mycket annat som händer. henne. mej. vi hinner knappt med att uppdatera oss på det som är viktigt. facebook täcker in det rätt bra, men inte så mycket av det som är riktigt viktigt. vi har inte träffats på alldeles för länge. idag åker hon med mamma till london över helgen. med vår mamma, som visat sig vara den stöttande i allt som hänt senaste tiden. det känns bra. med mamma. ler. speciellt nu när min pappa visat sig vara mer avståndstagande än jag insett. inskränkt. undrar ibland om han inser vad han väljer bort. mej. barnen. de som är så fantastiskt underbara.

att skriva, hjälper ibland när det känns tungt allting. att träna också. när orken och viljan finns. ibland räcker det att bara kramas.
En stund på mattan, med en ljusbåge på golvet. På varsin kudde. Himmel så länge sen det var. Vackert, vemodigt, med många tårar över pappan som sviker.
Att inte känna sig accepterad, är tufft. Mobbad i skolan, inte trodd på, bara du ändrar dej till oigenkännlighet ska det nog bli bra ska du se. Men om det inte går över? Om det alltid sitter kvar som en tagg hela livet? Hur gör man då? Jag har sedan dess alltid varit ganska kaxig, åtminstone utåt. Anfall är bästa försvar. Fungerar dåligt, när det är nån man borde kunna lita på, lita på att alltid vara älskad av, att bli accepterad av som man är, som sviker. Men nej. Min pappa accepterar inte mitt sätt att leva. Accepterar inte att hans dotter älskar en underbar kvinna. Jag har inte träffat min pappa på över ett år. Inte sen förra sommarens semestervecka i stugan vid havet. De dagar jag tiggt mig till varje sommar i sommarstugan har de senaste åren varit de enda dagarna vi har träffats. Han har varit dålig på att hålla kontakt, jag har emellanåt tröttnat på att försöka. Mina barns morfar prioriterar bort oss. Att jag är kapabel att klara mig själv i den separation jag är mitt uppe i, betyder inte att jag inte vill ha ett vänligt ord, lite uppmuntran eller omtanke. Jag älskar mina barn villkorslöst, och jag hoppas att jag kan vara det stöd för dem jag känner att min pappa inte är för mig. Inte då. Inte nu. Kanske aldrig.
Mantrats rörelser är ganska snabba. Elva minuter går ändå fort. Nästan för fort. Hjärtat slår hårt när jag lägger mig ner och jag förvånas lite över de envisa tankarna som virvlade in och att de gick att släppa såpass lätt ändå. Om allt och ingenting. Om små saker, småsaker och om stora saker. Om oss och vi och om oss som inte är vi längre. Ett steg fram, och ett halvår tillbaka.
Tidigt på söndagsmorgonen, innan de flesta vaknar, finns det ett rött hjärta på facebook. Ett rött hjärta som nåt slags bevis på att hon och jag har ett förhållande. Ett underbart förhållande som redan existerat i två år, två månader och en massa dagar. Existerat tills alldeles nyss samtidigt, helt omöjligt i mångas tankevärld, som mitt och hans. På sajten där allt som händer syns, kan bara ett förhållande finnas till, synas, beskådas. I mitt hjärta fanns gott om plats för båda. Nånstans förlorade jag fotfästet, kärleken och viljan. Det har varit jobbiga veckor, både för kroppen och själen. En lång kram igår, hjälp med lådor, en hundpromenad med lilla lockiga barnet och den där söta bruden o sen en välgörande kundaliniyoga idag gör att det känns lite lättare. Inte lättare att lämna. Men lättare att andas.
Den där hunden, och den där lilla lockiga killen, de funkar rätt bra ihop. Vi är på promenad på Domarudden. Det är höst i luften, tillräckligt kallt för en varm tröja. Mysigt att lufsa runt i löv. Hand i hand med söta pixien, släpper jag oron en stund. Han är större och starkare, orkar hålla emot ganska bra när Bacchus drar iväg lite.
Vaknar av mitt alldeles egna brus. Det är inte så särskilt ofta, men ibland är tjuten i huvudet riktigt jobbiga. Tv:ns testbild är en bra jämförelse. Tinnitus. Aldrig helt tyst, men för det mesta lyckas jag koppla bort ljudet. Idag är det ovanligt högljutt. Irriterande högljutt. Undrar om min kropp försöker säga mej nåt? Ler.