Hur lång tid tog det för dej?
Två år.
Två år? Åh, jag hoppas det går mycket fortare än så...
Bryta ihop av en låttext, sköra dagar med ändlösa diskussioner, funderingar på hur det kunde blivit annorlunda, hur det kommer att bli, hur lång tid det tar för mej, dagar med barn och utan, tom plånbok, när ilskans eld slocknar, när sorgen mattas, när jag slutar få ont i magen av att se att jag fått ett sms, när jag kan se tillbaka och le, när saknaden släpper...
Jag har oftare bra dagar, då det känns lätt att andas, men det är en slak lina jag balanserar på, och det är lätt att falla.
Två år?
Vi klättrar. I världens minsta hall. Min kropp lyder inte, och fingrarna tappar grepp flera gånger. Efter en period med alldeles för lite träning kan jag inte förvänta mig samma styrka och smidighet som tidigare, och ärligt talat. Så jävla bra på att klättra är jag ju inte, oavsett hur vältränad jag är. Men.  Det är en egogrej och en vinna-över-min-kroppgrej. Jag är så otroligt nöjd över jag tog en led. Men det blev bara en. Kraften räckte inte till. Det gör inget. Det blir fler gånger. Snart.
I dagens DN kan man läsa en liten notis om hur bombatrapper åkt igenom flera av röntgenmaskinerna på Arlanda flygplats utanför Stockholm, utan att märkas. I alla utom en, på Terminal 4. Det är en arbetskamrat till mig, en av tusen, som läckt till tidningen. Läckt företagshemligheter till en av Sveriges största morgontidningar, och nyheten slås upp i både Expressen och Aftonbladet. Läckt komprementerande företagshemligheter, mitt i upphandlingens tidevarv. På TV4-nyheterna säger Swedavias presstalesman att det kommer nya röntgenapparater så småningom. Vi får väl se. Det är makalöst dålig tajming, nu när vi slåss mot företag som lägger sig under gränsen för vad som är möjligt. Det spekuleras mycket om vem det är som tjallat. Så mycket vet jag i alla fall. Det är inte sanktionerat av facket. Ordföranden pratade med journalisten, och försökt stoppa det som kallas "av allmänhetens intresse". Jag tror ingen med flygrädsla tackar för nyheten, dock. Det finns många tänkbara anledningar till de missade atrapperna, som utslitna medarbetare, oro för framtiden med tanke på ändrade arbetstider och omorganisationen. Alla ensamstående föräldrar som inte kan fixa barnpassning, där företaget kallsinnigt säger: "sök nytt jobb om det inte passar". Alla långvägsåkande som samåker, alla som tar bilen o kör långt varje arbetsdag bara ger upp... jag har fördelen att bo nära, tillräckligt nära för att kunna cykla. Färre timmar/pass innebär fler inställelser. Det sjuder under ytan. Folk är upprörda, arga. Det är bra att det märks, men jag personligen tycker det var fel sätt.
Pratar sporadiskt med mannen, sånt jag måste, om barnen mest. Med mannen jag inte längre känner, om jag nånsin gjort. Jag orkar inte mera prat än så, för det mesta. Att träffas är en omöjlighet, jag har märkt det nu. Det gör fortfarande för ont. Jag saknar ibland. Men vet inte riktigt vad. Kanske det som kunde varit, om inte... om inte om varit, om vardagen inte varit så tung, om inte hans svarta hund funnits, om inte min värk funnits där som en hinna mellan det jag orkar och inte, eller mina grå dagar utan leenden... Om vi inte haft så olika mål i livet, om vi hade några mål alls, om vi inte varit så unga... Om vi hade stannat kvar i söder, om våra föräldrar uppväxter varit annorlunda, om jag klarat av skolan, åtminstone nån av dem, om vi hade jobbat lite lite hårdare på vårt förhållande, om vi varit rätt för varandra, om vi från början haft bra vänner som ventil och inte tappat bort dom...men om det bara blir jobbigt, när man inte lyssnar på varandra längre, inte kan ta in den andras känslor, tankar, behov att prata eller att få vara tyst, när inte det finns nog med kärlek kvar... då finns det ingenting att rädda.
Jag har ett oskickat brev i min dator, ett ganska långt. Det ligger o väntar på rätt tillfälle, och det kan vara idag eller vilken annan dag som helst. I början på veckan fick jag ett sms. Hon tänker mycket på mej. jag tänker en hel del på henne också, och det gör lite ont. Hon, som var min extramamma de åren jag och min egen mamma var helt tysta. Hon som ville oss väl, som också trodde det skulle vara för alltid. Hon älskar mina barn, och de henne. Hon är nog ganska ensam i sina tankar. Det kändes hårt när hon inte kunde acceptera mej fullt ut, den jag är. Hela jag. Nu när hon inte längre är min familj, känner jag att jag vill förklara lite, jag avskyr inte henne. Vi har levt tätt inpå varandra, kanske lite för nära, korta perioder, och nu ses vi inte mera. Det känns väldigt konstigt, men samtidigt befriande. Jag behöver inte bry mig om vad de tycker, men jag vet inte om jag vill släppa kontakten helt ändå. Vi har varit varandras familj i över tjugo år, halva mitt liv, och en tredjedel av hennes.

Känslor är svåra. Mitt i separationen, och nu, är det lättare att handskas med materiella ting. Jag släpper loss tankarna. Groddburken vi hade skulle vara kvar när jag försvann. Den har nu kompletterades med en till, på mässan han var på med lillskrutten. Samma mässa som vi två varit på. Mässan han hånade ganska hårt. Det kändes lite konstigt. Märkligt jobbigt. Både att han var där utan mej, och att han köpt en burk till. Jag förstår tanken med två, den är nånstans ganska självklar om man vill ha groddar hela tiden. Jag blev bara lite besviken över att inte få frågan, chansen att be honom skaffa en till mej. Jag vill inte veta allt de gör, jag bryr mig egentligen bara om att barnen ska ha det bra när de är där, att han mår okej. Han, som säger att han vill vara min vän... Jag vet inte hur han tänker, det spelar ju faktiskt ingen roll längre. Tanken har rullat runt, blåst förbi några gånger, och idag, i stan, har jag hittat det jag letat efter mer eller mindre sen vi flyttade. Först nu har jag släppt funderingarna. De jag inte ville dela med mig av. Nu är de borta med vinden. Det sprids ett lugn i mig när jag sköljer mina groddfrön.

Lek


Ett nymålat tak. Det tar en liten stund innan jag förstår det ögat ser. Ögat ser inget. Det är ju det som är konstigt. Taket är målat, och det är nåt som saknas. Något är bortplockat.
Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill hoppa, springa, leka, dansa. NU! Jag vet att jag kan, jag behöver bara orka. Det är en oväntat tuff dag idag, det är ju så mycket roligt som händer den här helgen, men jag vet att jag kommer att långsamt må bättre. Det är snart söndag, och jag ska röra på mig varje dag resten av året. Det kommer att göra underverk för min värk och mitt humör. Som självklart hör ihop med varandra. Jag vet det, men nånstans så står det en liten flicka och stampar hårt med foten. Otåligt. Jag har många bra sidor, men tålamod är inte min starkaste egenskap.
Min dag blev helt klart bättre av det här, och jag sitter fortfarande och småler.

30 gifts to 30 strangers in Sydney from Lucas Jatoba on Vimeo.

I challenge you... to do some workout of any kind (sex doesn't count)
every day for the rest of the year. Starting Sunday.

Triggar det? Blir du taggad? Skratt. Det var meningen. Ler. Jag
utmanar dej samtidigt som jag utmanar mej själv.
Jag blev inspirerad av en bloggare jag följer, som utmanade sina
läsare att röra på sig för att själv bli motiverad till att börja
träna igen. Jag behöver också mer motivation, really. Det har varit
mycket fokus på separation, packning, flytt, barn, skriva, komma i
ordning... inte nödvändigtvis i den ordningen :)
Jag har varit sjuk en hel del också, och i princip bara simmat och
cyklat på över en månad. Kroppen har inte fixat mer än så.
Kundaliniyoga inte att förglömma, (Även om jag var tvungen att låta
bli i tisdags, händer i princip aldrig. Inte ens när jag egentligen
borde) och min kropp och själ behöver betydligt mer än så. Så... jag
har bestämt mig för att träna nåt varje dag resten av året. Jag fick
med mig min söta bejb, hon antog utmaningen direkt, det är bra. Då
kommer det att bli mycket lättare. Eftersom vi har inflyttningsfest i
morgon, är det inte rimligt för stressotåliga mig att tro att det
funkar att starta innan söndag. Ler. Så söndag it is. Ska verkligen
bli en utmaning. Hoppas det inte fortsätter att vara frost på
morgnarna varje dag, det skulle vara så gratis att kunna cykla till
jobbet emellanåt.
Ses i löparspåret mina vänner!

Det står en liten kille o gråter i min famn i matsalen. Jag kommer för att hämta honom, och då brister det. Vi har inte träffats på flera dagar, och han har saknat mej. Förmodligen lika mycket som jag saknat honom. När jag lämnat brorsorna hos deras pappa i söndags var det med tungt hjärta jag körde hem. En helt ensam natt, och det var svårt att komma i säng. Lägenheten ekade tomt.
Mitt hjärta är trasigt, jag hoppas det går att vänja sig. Jag följer honom till skolan och han håller min hand hårt.
-Hur många dagar är det till lördag, mamma?

Hud

Jag har sovit utan dej i två nätter. Två jävla nätter, och jag har ont som fan i kroppen. Min hud skriker efter din, och det blir ett vibrerande tomt eko till svar. Min muskelvärk galopperar och jag står inte ut. Försöker träna bort värken och cyklar till jobbet så ofta jag kan. Yogan hjälper både kropp och själ, men det är hudkontakt som lindrar mest. Springa har jag blivit rädd för, tänk om kroppen har glömt hur man gör? Jag känner att jag har blivit rädd, rädd för smärtan och jag hatar den känslan, värken har överrumplat mej och den går inte över. Jag är beroende av dej, din hud, mer än jag vill. För... jag vill vara kaxig, oberoende och cool oavsett hur mycket jag älskar dej. Det märks extra tydligt just nu. Just nu, i
flyttkriser och skilsmässopapper, barn som har fått två hem, och ouppackade kartonger. Jag har inte tid att lägga av, och jag vill inte heller. Jag har höga toleranskrav på mej själv, och ibland går värken och tröttheten att ignorera. Fast bara ibland.
Det är höst. Fuktig kyla, även om det är ovanligt varmt. Litet barn på cykel, stort barn på cykel. Lillebrors kluckande skratt med storebror. De är så söta ihop, trots åldersskillnaden. Storebror i lånad hjälm och en lånad mångväxlad cykel. Det är dimma över sjön. Otroligt vacker cykeltur. Vi cyklar ganska långt, men med stora hjul rullar man bra i nerförsbackar. Han har blivit så stor, lillkillen. Kan simma, kan cykla rakt, fort, långt. Jag går sönder varje gång jag lämnar honom och hans bror hos deras pappa, men idag är en bra dag. Deras skratt och sällskap är underbart i kylan.
Sadhana i den kyliga andreaskyrkan en tidig lördagsmorgon. Beckmörkt ute och inne en massa vitklädda människor. Vi fyller på platserna framifrån, tätt tätt så att alla får plats. Jag är en handsbredd från henne, och hennes hand når min när vi lägger oss ner under filtarna. Det är skönt med hennes hand i min, och med flera yogamattor, kroppen har protesterat ganska högljutt ett tag nu. Jag andas där jag ligger på mattan, lyssnar och slappnar av. Somnar förmodligen. Vi kör sedan en ganska tufft pass kundalini innan den långa vilan, och jag inser ganska förvånat att jag varken klarar av att eldandas, hålla ut alla minuter eller alla grodor.... fast egentligen borde jag inte vara förvånad. Det är tiiiidig morgon. Jag har sovit dåligt och det är galet tidigt. Men fantastiskt. Levande ljus, kyrkan är full av känsla. När vi sitter o sjunger överväldigas jag. Han sitter i väggarna här. Alla tunga tankar, alla suckar och... hans hand i min när vi vilar. Min röst är ovanligt stark, men jag tvärtystnar i sat siri. Mitt i, när alla känslor hinner ifatt mig. Bara bryter ihop, alldeles tyst. Det går inte att fortsätta sjunga, tårarna droppar och vill inte sluta. Jag böjer mitt huvud och jag känner plötsligt hennes hand på mitt ben. Jag hör torbjörn staka sig på orden där han sitter precis bakom mig. Jag håller hennes hand. Hårt. Försöker börja sjunga igen, efter flera försök, äntligen funkar det. Jag älskar dej. För att du är. Min röst är stark igen. Lite dovare, raspig, men stark. Det är många tankar som far omkring på en sadhana, även om jag är ovanligt närvarande i mig själv och rummet. Några tankar formas till ett par beslut, men det är ingen brådska. Jag säger inget, men tänker desto mer. Efteråt sitter jag en stund och bara blundar. Samlar mig. Kroppen och själen värker. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, hon undrar vad som hände. Kom håll om mig.
I simhallen är det kallt. Bassängen ser kortare ut, men visar sig lika
lång som den förra. Han simmar rakt ut i det ljupa, hur många simtag
som helst, jag är precis bakom så jag blir aldrig rädd. Han visar att
han kan, men blir förvånad själv. Vi i simmar inåt istället, efter att
jag bogserat ut i halva bassängen. Minst tio gånger. Det är roligt.
Roligt att kunna. Kunna simma. Det måste ha lossnat på sig själv. Och
det kan kanske bero på att han är på ett nytt ställe. Jag vet inte.
Det spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste är att han kan och
vågar. Det värmer gott i mammahjärtat.
Blå ögon. De har blå ögon och blont hår alla tre. De där underbara
sönerna vi har ihop. De har blå ögon och blont hår som sin pappa.
Själv har jag gröna ögon och mörkbrunt hår. Det blev ingen liten
flicka, med mörkt hår och gröna ögon, jag tror jag saknar henne lite,
nån gång ibland. Jag vet inte vad barnen jag aldrig bar klart var, och
jag har egentligen inte funderat så mycket på det. Det har inte varit
viktigt. Jag är så otroligt glad och lycklig över de tre sönerna som
är mina. Sönerna som faktiskt inte riktigt förstår det här. men jag
har stor förståelse för det. För det gör jag faktiskt inte själv
heller. Förstår inte hur det blev såhär, parallella liv, deras pappa
och jag. Vi har förändrats så mycket sedan vi träffades. Allt är nog
inte till det bättre, och ibland känns delar av vårt liv tillsammans
ganska meningslösa. Det har varit bra dagar. Och riktigt dåliga. Men
sista veckan i samma lägenhet nådde nog botten. Han tror på karma, den
kommer nog att bita honom i svansen vid dagens slut.
Yoga hos Torbjörn. Det är tisdagkväll. Sat siri i ring runt ett ljus på golvet. Känslorna sitter utanpå men tryggheten gör mig varm. Det dunkar i öronen, sticker i fingrarna, händerna över hjärtat. Jag är klarvaken, på ett sätt jag inte varit på länge. År med för lite sömn, och ännu mindre nu, gör en yogakväll dimmig emellanåt när jag slappnar av bland kända vänliga andetag. Jag har den vackra med mig, handens tryckning alltid nära.
Me is writing. Me is really writing...Jag är så nöjd över att jag
hittade datorn, hittade bärbara modemet och att jag faktiskt kom
igång. Mitt i kaoset, i flyttstöket, tömning av diskmaskinen och mitt
bland alla kartonger jag nog egentligen borde packa upp lyckas jag
komma igång att skriva. Skriva på min bok, ler. Det finns så många ord
och de kommer huller om buller. Får väl se. Vad det blir. För...
oavsett vad det blir, är det ett sätt att bli av med sömnbristen, (det
funkar ju rätt dåligt hittills och det är bara första natten...) blir
av med ilskan, tårarna och få tillbaka tålamodet. Om jag nu haft nåt.
Men vad är då det här? Det är egentligen en tävling, skriv 50000 ord i
november, dvs 1666 ord om dan. Det kommer att bli helt annorlunda, och
förmodligen värre, än förra årets projekt. Att ta en bild om dan hela
året. För... Det är fan så mkt lättare att kasta ur sig en bild mitt i
natten före tolv, än det blir att känna att jag är back några hundra
ord. Är tacksam för androiden, jag kan skriva på den på jobbet, på
raster, o sen fixa till det vid datorn hemma. Galet projekt. Men såååå
kul. Ler.