Slungas tillbaka till verkligheten jag levde i för snart två år sen,
det är min verklighet, men ändå inte eftersom den är sedd med nån
annans ögon. Jag får kramp inuti när jag läser. Det är längesen men
ändå så otroligt nära. Jag är ledsen att min ork tog slut, men
samtidigt... det var inte min strid. Jag försökte hålla dej flytande
men ändå är jag en del i att du mådde dåligt. Jag lämnade dej, för min
egen skull. Jag ångrar inte det. Nu är det du själv eller nån annan
som lagar dej. Förmodligen mycket bättre utan min hjälp. Jag hoppas
att du mår bättre utan att det ska kosta för mycket. Att din svarta
hund flyr utan att lämna alltför tuffa bitmärken.
Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.

En blek julaftonssol, vacker som bara en vintersol kan vara. Vi är på
väg till en jul på landet. En underbar vacker kvinna bakom ratten,
fina killar i baksätet, fullt av klappar i bagaget. Mamma är
utomlands, farmor kanske hörde det mesta, pappa på avlägset
smsavstånd. Min syster är hos sin snabbt åldrande pappa. Vi önskar
alla varandra en god jul. Det finns hopp om en ljusare framtid.
Tårarna i ögonvrån är av glädje, åtminstone de flesta.
Du har fan gått för långt, du är patetisk i din iver att inte berätta nåt för mig, när du kräver barnens tystnad om ditt dygn på sjukhus.
Du vill inte berätta nåt om ditt liv för mig, det kan jag hantera, and I couldn´t care less om det mesta som händer. Du har länge sagt att jag inget berättar för dej, och numera är det nog så, jag berättar inte några detaljer om mitt liv för dej. Det finns att läsa här, om ganska mycket ändå. Men det här är far from nothing, det här är på riktigt dåligt tänkt, småaktigt, korkat.
När du säger åt dem att att det bara är de, min sköra äldste son långt hemifrån, min starka tysta sjuttonåring och din nya, Karin, som får veta att du ligger på sjukhus med vadsomhelst, farligt eller ofarligt. Då är det samma sak som att de är hindrade att söka tröst hos mej. Det skulle ju betyda att de trotsar din önskan, din order. De har två mammor som självklart skulle ta hand om dem, prata lite... Men nä. Du väljer att inte säga nåt. Ansvaret du lägger på storebror som fortfarande bor hemma, kanske är lite för tungt, om han själv är orolig. Lite märkligt att du den här gången helt utelämnar informationen till din yngste son, han som en dag tidigare i år fick en gråtande pappa i knät efter att du berättat att du höll på att dö på väg hem den dan, med en buss. Det är lite för heavy att smälta för en nioåring som istället går in i sig själv. Han får inget veta om var du varit. Du har haft ett jävla dygn på dej att berätta för mej, du har valt att låta bli tills det är en timme kvar innan vi ska yoga. Helt fantastiskt tajmat. Jag låg där på mattan med de andra, med en ilsken svart eld i bröstet, ett häftigt illamående. Den här yogan var för att hela mej, men det tog lång tid innan jag kunde släppa tankarna på dej. Jag skulle vilja skrika, sparka, slåss, men förstår att det inte skulle hjälpa, du kan nog helt enkelt inte förstå. Helt upptagen i dej själv, det är bara du som är viktig. Du säger att jag hatar dej. Då måste man älska, och det är förbi. Jag har försökt komma på jättemånga bra anledningar att du väntat ett dygn, men ser inga. Antar att du inte varit nersövd. Om vi pratat mer med varandra förr, när vi hade hela livet framför oss, om du visat ditt rätta ansikte tidigare, hade jag nog inte blivit mamma till dina barn. Jag älskar mina barn, men jag hade gärna haft en annorlunda pappa till dem. Både när de stora växte upp, och nu efter.
Vi kan ju vända på det. Om jag legat på sjukhus, om mina barn är oroliga för mej, hade du då inte velat veta det direkt? Pixie hade berättat för dej, så du visste. Så du hade kunnat hantera deras oro. Haft möjligheten att hjälpa dem. Jag fick aldrig den chansen.
Den är vacker, all snön på träden. Vacker, kall och blöt. Undrar förstrött om det hinner töa bort innan jag kommer hem. Den får gärna ligga ett tag. Jag jobbar bara halva dagar just nu, men känner att det blir svårare att andas ju närmare jag kommer efter att jag hoppat av bussen långt innan den går förbi terminalerna. Tystnaden är skön, innan jag ska sköljas i strömmen av stressade och irriterade passagerare. Det är mitt jobb, jag är duktig på det jag gör. Men det är ingen utmaning, i alla fall inte på det sättet. Det blir mer en utmaning i att överleva, att komma ren ut på andra sidan, att komma härifrån utan att ha kvar irritationen jag gömmer inuti. Alltid lika vänlig, hjälpsam, säkerhet och service...

Innan resten av familjen vaknat, gör vi fåglarna glada med lite ny mat i nyponbusken utanför köksfönstret. Den här gången både en boll och ett nät med jordnötter. Det är snö på marken, men ganska blöt. Det är så mysigt att bara vara vi ibland, även om jag älskar hela min familj. Vi är så nära. På vägen tillbaka från återvinningen, frågar jag om vi ska göra en snögubbe. Det lyser i ögonen, han nickar. Vi tar snö från gräset på vår plastpåse, det är jättekallt utan vantar. Vi gör två. Med ögon och näsa av kryddpeppar. Morgonbus, han fnissar hela tiden. Här är resultatet. En mamma, och en Emrik.


Det är sen vinterkväll. Barnen sover i lilla rummet. Funderar på om snön är kvar i morgon. En helg går så otroligt fort, men det är snart lov. Då kommer de igen, och jag får träffa deras storebror också. Är lite mittinattenorolig för honom ibland. Han är vuxen men ändå så sårbar. Långt borta. Social men ändå ganska ensam.
Sadhana. Det är sånt som behövs för att själen ska må bra. Kroppen brinner av smärta redan vid uppvärmningen. Min envishet gör att det är svårt att lägga ribban lägre än jag brukar men jag förstår att det är nödvändigt att faktiskt lyssna på kroppen idag. Även om jag tänjde på mina gränser rejält. Det hade nog förvånat kroppen annars. Det var ett välbekant yogapass, det har blivit några sadhanas nu. Vilan, fantastiskt undergörande, med en vacker flickas hand i min. Sätter mig upp för en dryg timmes sångmeditation, kikar på papperet för att dubbelkolla sittställningen. Med lite flimmer i ögonvrån, och suddigt mitt i synfältet... Oh no, migrän. Här? Jag sjunger klart och starkt helt utan att kolla på texter, jag blundar men flimret är kvar bakom ögonlocken. Lite flimmer blir långsamt större, skönt. Sat Siri... Den får mina tårar att rinna. Everytime. Jag sjöng tre ord, kanske, innan rösten bröts. Hennes hand på mitt knä. Jag kände efter, idag är det inte honom jag sörjer utan min vän i havet med sin hund bredvid. Jag tror jag sörjt honom klart, det känns så. Efter halva, försöker jag, och rösten bär. Nästan. Jag sjunger med min själ och hela mitt hjärta, där i Andreaskyrkan. Två kyrkor på mindre än två dygn. Jag helar mig själv, med hjälp av kraften av de andra lyfter vi taket. När sista uttoningen ebbar ut, är migränen borta. Jag hade inte förväntat mig att huvudvärken skulle utebli helt. Så skönt. Jag har inte ork eller tid med mer nu. Hem för att träffa nyduschade barn och fixa inför ikväll, med vibrationerna, kraften och känslan kvar i kroppen
En fantastisk eftermiddag/kväll med familjen och två underbara vänner från Uppsala i soffan. Sockerchock utlovad. Löftet infriat med råge. Ler. Åh så många glada skratt, och skämt på gränsen. Nersjunken i soffan efter så mycket bättre, kan det knappast bli mycket bättre.
Det har varit en märklig vecka.
Han är ute ur systemet, äntligen. Det var befriande att inse det, i omgångar. Efter helgen, efter idag. Det känns skönt, och ganska omvälvande. Det känns som om jag har kommit en bra bit i läkningsprocessen. Separation, flytt, oförståelse över varandras handlande. Samtidigt, är kroppen tillbaka flera år. Till hur den fungerade, eller snarare inte fungerade, innan jag började springa. Det känns ganska hårt, jag har kämpat som fan för att nå dit jag var nyss. Ganska vältränad, med min sjukdom under kontroll.

Jag skulle träffat min läkare i måndags, efter att jag varit hemma i helgen. Väl där får jag veta att han själv är sjuk, att han låg på operationsbordet. Undrar lite vart det brevet tog vägen, adresserat till min gamla adress. Det har ännu inte dykt upp. Jag hade nånstans önskat ett mirakel, men kom hem tomhänt och modfälld. Dan efter, nytt försök. Ny läkare. Resultat? Vänligt bemötande, handfasta åtgärder, remiss. Halvtid i två veckor, aktiv vila. Aktiv vila... Det innebär att jag får träna, vara utomhus och koncentrera mig på att må bättre. Det är bra. Det är galet stressigt på jobbet, det har eskalerat under hösten. Jag har försökt bortse från alla symptomen, fast jag vet. Jag har sett tecknen ett efter ett. Hälsoinspiratör, ergonomicoach, skyddsombud. Med samlad kunskap och erfarenheter, jag borde verkligen veta bättre. Trots många års yoga, fanns det inte ett andetag som gick djupt. Ler lite. Med pappret i handen uppe på planeringen, fick jag en hint. Det fanns en chans. En chans till nåt annat.

Idag har jag provat ut en ny uniform, en uniform med basker och stålhättekängor. I väntan på omorganisationen har jag fått chansen att prova på nåt helt nytt, jag som har sökt mej ifrån säkerhetskontrollen. Jag har fyra pass, om än bara halva, kvar. Sen är det dags. Jag vet hur jag jobbar, flera månader framåt. Det känns tryggt att kunna planera. Inga jättetidiga morgnar, inga inlagda extrapass.

Jag har fått honom ut ur systemet, och det föll på plats ordentligt idag. Spännande insikt. Jag hade henne med, nära nära, och sötaste lillkillen på anda sidan gången, leende mot oss i kyrkan. Hans pappa sjunger. Jag känner ingen saknad, ingen ånger, stärkt i att det här var rätt beslut. Lite sorg kvar, men ingen saknad. Ute ur systemet. Shit vad effektivt det var.

Otänkbara vänner korsar varandra. Lite för nära, men än fanns det chans att backa. Jag är tacksam för det.
Jag sitter i ett av den stora flygplatsens bagagehus. Har pumpat kroppen full av smärtstillande och gråter nästan av utmattning. Det ligger några arbetsmiljörapporter i min väska, mina arbetskamrater har gått utan rast, utan mat i många timmar, och det är helt kaos. Vi är för få, passagerarna bara fler innan jul. Vakanserna fylls inte på av planerarna, gruppledarna på morgonen bryr sig inte längre om att vi inte får våra raster.
Den stora omorganisationen är lagd på is ett kvartal. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För flertalet är det ett glädjebesked, för facket en seger. Själv hade jag vant mej vid tanken, och sett fram emot de lite kortare, om än flera, arbetsdagarna Min förhoppning är att slippa kontrollens ständiga brus. Mer tid med barnen, och eventuellt mer ork. Jag hoppas hoppas på de jobbansökningar jag skickar, att nån av dem går vidare till en intervju. Jag behöver verkligen ett annat jobb, det här går jag sönder av.
En Bodhi är borta, och hennes kära Kanel. En kvinna som redan vid vårt första möte såg in i min själ, och satte djupa spår i den. Hon hjälpte mig, satte en av de första stenarna i rullning, när vi gemensamt kom fram till hur jag skulle gå vidare. Fyra helger av mitt liv kan tänkas lite, en hög med mail och en hel del meddelanden. Det hjälpte mej våga lyssna på min inre röst. Den, den som sa nej.
Vi var en ganska udda grupp, vår TG-patrull, och det var en tanke bakom det. Halvgamla, riktigt unga, kristna och nykterister. Och jag. Bodhi pluggade till präst, och hon blev min mentor. Denna vänliga kloka kvinna, med egen erfarenhet av väggar, blev min vän. Det är många konfirmander, scouter, vigda par, vänner, familj, som kommer att sakna denna fantastiska människa.
Hon var på väg hit, upp till Stockholm för att bli skärgårdspräst, efter olika vikariat i små kustsamhällen i söder. Jag blev jätteglad när jag såg det, och sa ivrigt till min pixie, att vi måste hälsa på henne när hon kommit upp, att henne vill jag du ska träffa, hon är fantastisk!
Hon var på väg hit, och allt gick fel. Hon är borta, segelbåten de bodde på, tog dem inte ända fram. Hennes man och dotter är på sjukhus, men Bodhi klarade sig inte.
Hon gjorde avtryck, och hon hjälpte till att förändra mitt liv.
<3
Det blev en helt annan tisdag än det var tänkt, idag. Väckarklockan ringde tio i fem, och sedan lite mer uppfodrande fem. Lampan i badrummet bekräftade yrseln jag känt på vägen dit. Med blixtar i tinningen vinglade jag tillbaka till sängens mjuka värme och lugna andetag. En dag hemma, med ovanligt djup extrasömn, en sen frukost efter en långsam dusch. Fortfarande yr, med långsamma tankar efter starka tabletter, har jag ändå kunnat göra otroligt god, men hård kola och improviserade saffranskubbar efter ett recept som funnits hos mej länge, länge. En pappa och en pixie har tillsammans fått sladdar och lampor att fungera. Mer ljus i vårt hus. Det har känts bra att höra dem samarbeta. Trygga röster. Trygghet även i att veta att äldste sonen inte är ensam på nyår. Det har varit många parallella spår idag, många tankar, som fått fäste och sen virvlat bort igen. Ändå märkligt närvarande, lyssnande på mig själv, och vad jag vill och mår bra av.
Hos den fantastiska Torbjörn har jag känt ett lugn jag inte känt på länge, i hjärtat. Allt kommer att bli bra, till slut. Jag landar i mantrat, hör min röst blandas med de andras. Är en mullrande vibrerande kraft i mitt bröst och jag känner den helande kraften i mina handflator. Jag har stirrat in i tredje ögat och gjort min aura stark. En märklig mäktig styrka efteråt, och lite taggad av yogins utmaning. Hm. Kanske. Ett leende leker i mungipan. Fyrtio dagar?
Mina tårar, osynliga för henne till en början, rinner oupphörligen när jag kör ut i första rondellen tills vi är långt bort. Vi har hälsat på äldste sonen. Äldste sonen, som har så mycket kvar att lära, som fast hans mammor och småbröder kommer på väntat efterlängtat besök inte orkar städa, som ska ta tag i sitt liv. Hon frågar, jag är tvungen att fundera. Jo. Jag gråter både över att lämna, och för röran i hans rum. Över att han inte tar bättre hand om sig. En hög med paket, han blir glad det märks. Över kuvert med från båda mina föräldrar, hårda tunga paket och andra lättare som vi tagit med oss på vägen. En grekisk lunch, med mycket prat, många leenden och lite allvar och några mammaförmaningar. Efteråt blir det många kramar, en gruppkram som slutar i en lång egen. Det är svårt att släppa, och en del av mej av mitt hjärta, stannar kvar hos honom som blir lämnad kvar.
I min mammas hus ekar känslorna från i somras. Veckan då korthuset rasade, då fasaden rämnade. Veckan med diskussioner på nätterna, och låtsad familjelycka om dagarna.
Jag är glad att det inte är vi som ligger upp och ner i diket, en mil från mammas hus. Vägen glittrar, det är halt, och jag kör en mil i fyftio, femtio. Trots den låga hastigheten har jag problem att hålla mej kvar på vägbanan. Polisbilen blinkar inte blått, det kanske redan är försent.
Grå dagar, när det är nerver på utsidan och lätt till tårar. Det är alldeles för många grå dagar och rynkade ögonbryn. Men det finns fler och fler dagar, med klara färger och lätt hjärta.
Jag har alltid känt det lite som om jag inte hör till. I familjen, skolan, på jobbet. Ibland har utanförskapet varit självvalt, för det mesta inte. Med en uppfostran i suddigt sjuttiotal, en mamma med stundtals stark vilja och en nästintill viljeslös farmor som lät mej bestämma själv, försökte jag klara mej själv. Jag ser tillbaka ibland och undrar lite varför det inte var fler som såg hur jag mådde. Det var längesen, men det präglade mej, och det påverkar mej fortfarande i allra högsta grad. Det kan verka som om jag är tuff och social, men det är en del av mig som är lite avvaktande. Jag står bredvid, som en främling. Främling i min egen verklighet.