Slungas tillbaka till verkligheten jag levde i för snart två år sen,
det är min verklighet, men ändå inte eftersom den är sedd med nån
annans ögon. Jag får kramp inuti när jag läser. Det är längesen men
ändå så otroligt nära. Jag är ledsen att min ork tog slut, men
samtidigt... det var inte min strid. Jag försökte hålla dej flytande
men ändå är jag en del i att du mådde dåligt. Jag lämnade dej, för min
egen skull. Jag ångrar inte det. Nu är det du själv eller nån annan
som lagar dej. Förmodligen mycket bättre utan min hjälp. Jag hoppas
att du mår bättre utan att det ska kosta för mycket. Att din svarta
hund flyr utan att lämna alltför tuffa bitmärken.
Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.

En blek julaftonssol, vacker som bara en vintersol kan vara. Vi är på
väg till en jul på landet. En underbar vacker kvinna bakom ratten,
fina killar i baksätet, fullt av klappar i bagaget. Mamma är
utomlands, farmor kanske hörde det mesta, pappa på avlägset
smsavstånd. Min syster är hos sin snabbt åldrande pappa. Vi önskar
alla varandra en god jul. Det finns hopp om en ljusare framtid.
Tårarna i ögonvrån är av glädje, åtminstone de flesta.
Du har fan gått för långt, du är patetisk i din iver att inte berätta nåt för mig, när du kräver barnens tystnad om ditt dygn på sjukhus.
Du vill inte berätta nåt om ditt liv för mig, det kan jag hantera, and I couldn´t care less om det mesta som händer. Du har länge sagt att jag inget berättar för dej, och numera är det nog så, jag berättar inte några detaljer om mitt liv för dej. Det finns att läsa här, om ganska mycket ändå. Men det här är far from nothing, det här är på riktigt dåligt tänkt, småaktigt, korkat.
När du säger åt dem att att det bara är de, min sköra äldste son långt hemifrån, min starka tysta sjuttonåring och din nya, Karin, som får veta att du ligger på sjukhus med vadsomhelst, farligt eller ofarligt. Då är det samma sak som att de är hindrade att söka tröst hos mej. Det skulle ju betyda att de trotsar din önskan, din order. De har två mammor som självklart skulle ta hand om dem, prata lite... Men nä. Du väljer att inte säga nåt. Ansvaret du lägger på storebror som fortfarande bor hemma, kanske är lite för tungt, om han själv är orolig. Lite märkligt att du den här gången helt utelämnar informationen till din yngste son, han som en dag tidigare i år fick en gråtande pappa i knät efter att du berättat att du höll på att dö på väg hem den dan, med en buss. Det är lite för heavy att smälta för en nioåring som istället går in i sig själv. Han får inget veta om var du varit. Du har haft ett jävla dygn på dej att berätta för mej, du har valt att låta bli tills det är en timme kvar innan vi ska yoga. Helt fantastiskt tajmat. Jag låg där på mattan med de andra, med en ilsken svart eld i bröstet, ett häftigt illamående. Den här yogan var för att hela mej, men det tog lång tid innan jag kunde släppa tankarna på dej. Jag skulle vilja skrika, sparka, slåss, men förstår att det inte skulle hjälpa, du kan nog helt enkelt inte förstå. Helt upptagen i dej själv, det är bara du som är viktig. Du säger att jag hatar dej. Då måste man älska, och det är förbi. Jag har försökt komma på jättemånga bra anledningar att du väntat ett dygn, men ser inga. Antar att du inte varit nersövd. Om vi pratat mer med varandra förr, när vi hade hela livet framför oss, om du visat ditt rätta ansikte tidigare, hade jag nog inte blivit mamma till dina barn. Jag älskar mina barn, men jag hade gärna haft en annorlunda pappa till dem. Både när de stora växte upp, och nu efter.
Vi kan ju vända på det. Om jag legat på sjukhus, om mina barn är oroliga för mej, hade du då inte velat veta det direkt? Pixie hade berättat för dej, så du visste. Så du hade kunnat hantera deras oro. Haft möjligheten att hjälpa dem. Jag fick aldrig den chansen.
Den är vacker, all snön på träden. Vacker, kall och blöt. Undrar förstrött om det hinner töa bort innan jag kommer hem. Den får gärna ligga ett tag. Jag jobbar bara halva dagar just nu, men känner att det blir svårare att andas ju närmare jag kommer efter att jag hoppat av bussen långt innan den går förbi terminalerna. Tystnaden är skön, innan jag ska sköljas i strömmen av stressade och irriterade passagerare. Det är mitt jobb, jag är duktig på det jag gör. Men det är ingen utmaning, i alla fall inte på det sättet. Det blir mer en utmaning i att överleva, att komma ren ut på andra sidan, att komma härifrån utan att ha kvar irritationen jag gömmer inuti. Alltid lika vänlig, hjälpsam, säkerhet och service...

Innan resten av familjen vaknat, gör vi fåglarna glada med lite ny mat i nyponbusken utanför köksfönstret. Den här gången både en boll och ett nät med jordnötter. Det är snö på marken, men ganska blöt. Det är så mysigt att bara vara vi ibland, även om jag älskar hela min familj. Vi är så nära. På vägen tillbaka från återvinningen, frågar jag om vi ska göra en snögubbe. Det lyser i ögonen, han nickar. Vi tar snö från gräset på vår plastpåse, det är jättekallt utan vantar. Vi gör två. Med ögon och näsa av kryddpeppar. Morgonbus, han fnissar hela tiden. Här är resultatet. En mamma, och en Emrik.


Det är sen vinterkväll. Barnen sover i lilla rummet. Funderar på om snön är kvar i morgon. En helg går så otroligt fort, men det är snart lov. Då kommer de igen, och jag får träffa deras storebror också. Är lite mittinattenorolig för honom ibland. Han är vuxen men ändå så sårbar. Långt borta. Social men ändå ganska ensam.
Sadhana. Det är sånt som behövs för att själen ska må bra. Kroppen brinner av smärta redan vid uppvärmningen. Min envishet gör att det är svårt att lägga ribban lägre än jag brukar men jag förstår att det är nödvändigt att faktiskt lyssna på kroppen idag. Även om jag tänjde på mina gränser rejält. Det hade nog förvånat kroppen annars. Det var ett välbekant yogapass, det har blivit några sadhanas nu. Vilan, fantastiskt undergörande, med en vacker flickas hand i min. Sätter mig upp för en dryg timmes sångmeditation, kikar på papperet för att dubbelkolla sittställningen. Med lite flimmer i ögonvrån, och suddigt mitt i synfältet... Oh no, migrän. Här? Jag sjunger klart och starkt helt utan att kolla på texter, jag blundar men flimret är kvar bakom ögonlocken. Lite flimmer blir långsamt större, skönt. Sat Siri... Den får mina tårar att rinna. Everytime. Jag sjöng tre ord, kanske, innan rösten bröts. Hennes hand på mitt knä. Jag kände efter, idag är det inte honom jag sörjer utan min vän i havet med sin hund bredvid. Jag tror jag sörjt honom klart, det känns så. Efter halva, försöker jag, och rösten bär. Nästan. Jag sjunger med min själ och hela mitt hjärta, där i Andreaskyrkan. Två kyrkor på mindre än två dygn. Jag helar mig själv, med hjälp av kraften av de andra lyfter vi taket. När sista uttoningen ebbar ut, är migränen borta. Jag hade inte förväntat mig att huvudvärken skulle utebli helt. Så skönt. Jag har inte ork eller tid med mer nu. Hem för att träffa nyduschade barn och fixa inför ikväll, med vibrationerna, kraften och känslan kvar i kroppen
En fantastisk eftermiddag/kväll med familjen och två underbara vänner från Uppsala i soffan. Sockerchock utlovad. Löftet infriat med råge. Ler. Åh så många glada skratt, och skämt på gränsen. Nersjunken i soffan efter så mycket bättre, kan det knappast bli mycket bättre.
Det har varit en märklig vecka.
Han är ute ur systemet, äntligen. Det var befriande att inse det, i omgångar. Efter helgen, efter idag. Det känns skönt, och ganska omvälvande. Det känns som om jag har kommit en bra bit i läkningsprocessen. Separation, flytt, oförståelse över varandras handlande. Samtidigt, är kroppen tillbaka flera år. Till hur den fungerade, eller snarare inte fungerade, innan jag började springa. Det känns ganska hårt, jag har kämpat som fan för att nå dit jag var nyss. Ganska vältränad, med min sjukdom under kontroll.

Jag skulle träffat min läkare i måndags, efter att jag varit hemma i helgen. Väl där får jag veta att han själv är sjuk, att han låg på operationsbordet. Undrar lite vart det brevet tog vägen, adresserat till min gamla adress. Det har ännu inte dykt upp. Jag hade nånstans önskat ett mirakel, men kom hem tomhänt och modfälld. Dan efter, nytt försök. Ny läkare. Resultat? Vänligt bemötande, handfasta åtgärder, remiss. Halvtid i två veckor, aktiv vila. Aktiv vila... Det innebär att jag får träna, vara utomhus och koncentrera mig på att må bättre. Det är bra. Det är galet stressigt på jobbet, det har eskalerat under hösten. Jag har försökt bortse från alla symptomen, fast jag vet. Jag har sett tecknen ett efter ett. Hälsoinspiratör, ergonomicoach, skyddsombud. Med samlad kunskap och erfarenheter, jag borde verkligen veta bättre. Trots många års yoga, fanns det inte ett andetag som gick djupt. Ler lite. Med pappret i handen uppe på planeringen, fick jag en hint. Det fanns en chans. En chans till nåt annat.

Idag har jag provat ut en ny uniform, en uniform med basker och stålhättekängor. I väntan på omorganisationen har jag fått chansen att prova på nåt helt nytt, jag som har sökt mej ifrån säkerhetskontrollen. Jag har fyra pass, om än bara halva, kvar. Sen är det dags. Jag vet hur jag jobbar, flera månader framåt. Det känns tryggt att kunna planera. Inga jättetidiga morgnar, inga inlagda extrapass.

Jag har fått honom ut ur systemet, och det föll på plats ordentligt idag. Spännande insikt. Jag hade henne med, nära nära, och sötaste lillkillen på anda sidan gången, leende mot oss i kyrkan. Hans pappa sjunger. Jag känner ingen saknad, ingen ånger, stärkt i att det här var rätt beslut. Lite sorg kvar, men ingen saknad. Ute ur systemet. Shit vad effektivt det var.

Otänkbara vänner korsar varandra. Lite för nära, men än fanns det chans att backa. Jag är tacksam för det.
Jag sitter i ett av den stora flygplatsens bagagehus. Har pumpat kroppen full av smärtstillande och gråter nästan av utmattning. Det ligger några arbetsmiljörapporter i min väska, mina arbetskamrater har gått utan rast, utan mat i många timmar, och det är helt kaos. Vi är för få, passagerarna bara fler innan jul. Vakanserna fylls inte på av planerarna, gruppledarna på morgonen bryr sig inte längre om att vi inte får våra raster.
Den stora omorganisationen är lagd på is ett kvartal. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För flertalet är det ett glädjebesked, för facket en seger. Själv hade jag vant mej vid tanken, och sett fram emot de lite kortare, om än flera, arbetsdagarna Min förhoppning är att slippa kontrollens ständiga brus. Mer tid med barnen, och eventuellt mer ork. Jag hoppas hoppas på de jobbansökningar jag skickar, att nån av dem går vidare till en intervju. Jag behöver verkligen ett annat jobb, det här går jag sönder av.
En Bodhi är borta, och hennes kära Kanel. En kvinna som redan vid vårt första möte såg in i min själ, och satte djupa spår i den. Hon hjälpte mig, satte en av de första stenarna i rullning, när vi gemensamt kom fram till hur jag skulle gå vidare. Fyra helger av mitt liv kan tänkas lite, en hög med mail och en hel del meddelanden. Det hjälpte mej våga lyssna på min inre röst. Den, den som sa nej.
Vi var en ganska udda grupp, vår TG-patrull, och det var en tanke bakom det. Halvgamla, riktigt unga, kristna och nykterister. Och jag. Bodhi pluggade till präst, och hon blev min mentor. Denna vänliga kloka kvinna, med egen erfarenhet av väggar, blev min vän. Det är många konfirmander, scouter, vigda par, vänner, familj, som kommer att sakna denna fantastiska människa.
Hon var på väg hit, upp till Stockholm för att bli skärgårdspräst, efter olika vikariat i små kustsamhällen i söder. Jag blev jätteglad när jag såg det, och sa ivrigt till min pixie, att vi måste hälsa på henne när hon kommit upp, att henne vill jag du ska träffa, hon är fantastisk!
Hon var på väg hit, och allt gick fel. Hon är borta, segelbåten de bodde på, tog dem inte ända fram. Hennes man och dotter är på sjukhus, men Bodhi klarade sig inte.
Hon gjorde avtryck, och hon hjälpte till att förändra mitt liv.
<3
Det blev en helt annan tisdag än det var tänkt, idag. Väckarklockan ringde tio i fem, och sedan lite mer uppfodrande fem. Lampan i badrummet bekräftade yrseln jag känt på vägen dit. Med blixtar i tinningen vinglade jag tillbaka till sängens mjuka värme och lugna andetag. En dag hemma, med ovanligt djup extrasömn, en sen frukost efter en långsam dusch. Fortfarande yr, med långsamma tankar efter starka tabletter, har jag ändå kunnat göra otroligt god, men hård kola och improviserade saffranskubbar efter ett recept som funnits hos mej länge, länge. En pappa och en pixie har tillsammans fått sladdar och lampor att fungera. Mer ljus i vårt hus. Det har känts bra att höra dem samarbeta. Trygga röster. Trygghet även i att veta att äldste sonen inte är ensam på nyår. Det har varit många parallella spår idag, många tankar, som fått fäste och sen virvlat bort igen. Ändå märkligt närvarande, lyssnande på mig själv, och vad jag vill och mår bra av.
Hos den fantastiska Torbjörn har jag känt ett lugn jag inte känt på länge, i hjärtat. Allt kommer att bli bra, till slut. Jag landar i mantrat, hör min röst blandas med de andras. Är en mullrande vibrerande kraft i mitt bröst och jag känner den helande kraften i mina handflator. Jag har stirrat in i tredje ögat och gjort min aura stark. En märklig mäktig styrka efteråt, och lite taggad av yogins utmaning. Hm. Kanske. Ett leende leker i mungipan. Fyrtio dagar?
Mina tårar, osynliga för henne till en början, rinner oupphörligen när jag kör ut i första rondellen tills vi är långt bort. Vi har hälsat på äldste sonen. Äldste sonen, som har så mycket kvar att lära, som fast hans mammor och småbröder kommer på väntat efterlängtat besök inte orkar städa, som ska ta tag i sitt liv. Hon frågar, jag är tvungen att fundera. Jo. Jag gråter både över att lämna, och för röran i hans rum. Över att han inte tar bättre hand om sig. En hög med paket, han blir glad det märks. Över kuvert med från båda mina föräldrar, hårda tunga paket och andra lättare som vi tagit med oss på vägen. En grekisk lunch, med mycket prat, många leenden och lite allvar och några mammaförmaningar. Efteråt blir det många kramar, en gruppkram som slutar i en lång egen. Det är svårt att släppa, och en del av mej av mitt hjärta, stannar kvar hos honom som blir lämnad kvar.
I min mammas hus ekar känslorna från i somras. Veckan då korthuset rasade, då fasaden rämnade. Veckan med diskussioner på nätterna, och låtsad familjelycka om dagarna.
Jag är glad att det inte är vi som ligger upp och ner i diket, en mil från mammas hus. Vägen glittrar, det är halt, och jag kör en mil i fyftio, femtio. Trots den låga hastigheten har jag problem att hålla mej kvar på vägbanan. Polisbilen blinkar inte blått, det kanske redan är försent.
Grå dagar, när det är nerver på utsidan och lätt till tårar. Det är alldeles för många grå dagar och rynkade ögonbryn. Men det finns fler och fler dagar, med klara färger och lätt hjärta.
Jag har alltid känt det lite som om jag inte hör till. I familjen, skolan, på jobbet. Ibland har utanförskapet varit självvalt, för det mesta inte. Med en uppfostran i suddigt sjuttiotal, en mamma med stundtals stark vilja och en nästintill viljeslös farmor som lät mej bestämma själv, försökte jag klara mej själv. Jag ser tillbaka ibland och undrar lite varför det inte var fler som såg hur jag mådde. Det var längesen, men det präglade mej, och det påverkar mej fortfarande i allra högsta grad. Det kan verka som om jag är tuff och social, men det är en del av mig som är lite avvaktande. Jag står bredvid, som en främling. Främling i min egen verklighet.
Hur lång tid tog det för dej?
Två år.
Två år? Åh, jag hoppas det går mycket fortare än så...
Bryta ihop av en låttext, sköra dagar med ändlösa diskussioner, funderingar på hur det kunde blivit annorlunda, hur det kommer att bli, hur lång tid det tar för mej, dagar med barn och utan, tom plånbok, när ilskans eld slocknar, när sorgen mattas, när jag slutar få ont i magen av att se att jag fått ett sms, när jag kan se tillbaka och le, när saknaden släpper...
Jag har oftare bra dagar, då det känns lätt att andas, men det är en slak lina jag balanserar på, och det är lätt att falla.
Två år?
Vi klättrar. I världens minsta hall. Min kropp lyder inte, och fingrarna tappar grepp flera gånger. Efter en period med alldeles för lite träning kan jag inte förvänta mig samma styrka och smidighet som tidigare, och ärligt talat. Så jävla bra på att klättra är jag ju inte, oavsett hur vältränad jag är. Men.  Det är en egogrej och en vinna-över-min-kroppgrej. Jag är så otroligt nöjd över jag tog en led. Men det blev bara en. Kraften räckte inte till. Det gör inget. Det blir fler gånger. Snart.
I dagens DN kan man läsa en liten notis om hur bombatrapper åkt igenom flera av röntgenmaskinerna på Arlanda flygplats utanför Stockholm, utan att märkas. I alla utom en, på Terminal 4. Det är en arbetskamrat till mig, en av tusen, som läckt till tidningen. Läckt företagshemligheter till en av Sveriges största morgontidningar, och nyheten slås upp i både Expressen och Aftonbladet. Läckt komprementerande företagshemligheter, mitt i upphandlingens tidevarv. På TV4-nyheterna säger Swedavias presstalesman att det kommer nya röntgenapparater så småningom. Vi får väl se. Det är makalöst dålig tajming, nu när vi slåss mot företag som lägger sig under gränsen för vad som är möjligt. Det spekuleras mycket om vem det är som tjallat. Så mycket vet jag i alla fall. Det är inte sanktionerat av facket. Ordföranden pratade med journalisten, och försökt stoppa det som kallas "av allmänhetens intresse". Jag tror ingen med flygrädsla tackar för nyheten, dock. Det finns många tänkbara anledningar till de missade atrapperna, som utslitna medarbetare, oro för framtiden med tanke på ändrade arbetstider och omorganisationen. Alla ensamstående föräldrar som inte kan fixa barnpassning, där företaget kallsinnigt säger: "sök nytt jobb om det inte passar". Alla långvägsåkande som samåker, alla som tar bilen o kör långt varje arbetsdag bara ger upp... jag har fördelen att bo nära, tillräckligt nära för att kunna cykla. Färre timmar/pass innebär fler inställelser. Det sjuder under ytan. Folk är upprörda, arga. Det är bra att det märks, men jag personligen tycker det var fel sätt.
Pratar sporadiskt med mannen, sånt jag måste, om barnen mest. Med mannen jag inte längre känner, om jag nånsin gjort. Jag orkar inte mera prat än så, för det mesta. Att träffas är en omöjlighet, jag har märkt det nu. Det gör fortfarande för ont. Jag saknar ibland. Men vet inte riktigt vad. Kanske det som kunde varit, om inte... om inte om varit, om vardagen inte varit så tung, om inte hans svarta hund funnits, om inte min värk funnits där som en hinna mellan det jag orkar och inte, eller mina grå dagar utan leenden... Om vi inte haft så olika mål i livet, om vi hade några mål alls, om vi inte varit så unga... Om vi hade stannat kvar i söder, om våra föräldrar uppväxter varit annorlunda, om jag klarat av skolan, åtminstone nån av dem, om vi hade jobbat lite lite hårdare på vårt förhållande, om vi varit rätt för varandra, om vi från början haft bra vänner som ventil och inte tappat bort dom...men om det bara blir jobbigt, när man inte lyssnar på varandra längre, inte kan ta in den andras känslor, tankar, behov att prata eller att få vara tyst, när inte det finns nog med kärlek kvar... då finns det ingenting att rädda.
Jag har ett oskickat brev i min dator, ett ganska långt. Det ligger o väntar på rätt tillfälle, och det kan vara idag eller vilken annan dag som helst. I början på veckan fick jag ett sms. Hon tänker mycket på mej. jag tänker en hel del på henne också, och det gör lite ont. Hon, som var min extramamma de åren jag och min egen mamma var helt tysta. Hon som ville oss väl, som också trodde det skulle vara för alltid. Hon älskar mina barn, och de henne. Hon är nog ganska ensam i sina tankar. Det kändes hårt när hon inte kunde acceptera mej fullt ut, den jag är. Hela jag. Nu när hon inte längre är min familj, känner jag att jag vill förklara lite, jag avskyr inte henne. Vi har levt tätt inpå varandra, kanske lite för nära, korta perioder, och nu ses vi inte mera. Det känns väldigt konstigt, men samtidigt befriande. Jag behöver inte bry mig om vad de tycker, men jag vet inte om jag vill släppa kontakten helt ändå. Vi har varit varandras familj i över tjugo år, halva mitt liv, och en tredjedel av hennes.

Känslor är svåra. Mitt i separationen, och nu, är det lättare att handskas med materiella ting. Jag släpper loss tankarna. Groddburken vi hade skulle vara kvar när jag försvann. Den har nu kompletterades med en till, på mässan han var på med lillskrutten. Samma mässa som vi två varit på. Mässan han hånade ganska hårt. Det kändes lite konstigt. Märkligt jobbigt. Både att han var där utan mej, och att han köpt en burk till. Jag förstår tanken med två, den är nånstans ganska självklar om man vill ha groddar hela tiden. Jag blev bara lite besviken över att inte få frågan, chansen att be honom skaffa en till mej. Jag vill inte veta allt de gör, jag bryr mig egentligen bara om att barnen ska ha det bra när de är där, att han mår okej. Han, som säger att han vill vara min vän... Jag vet inte hur han tänker, det spelar ju faktiskt ingen roll längre. Tanken har rullat runt, blåst förbi några gånger, och idag, i stan, har jag hittat det jag letat efter mer eller mindre sen vi flyttade. Först nu har jag släppt funderingarna. De jag inte ville dela med mig av. Nu är de borta med vinden. Det sprids ett lugn i mig när jag sköljer mina groddfrön.

Lek


Ett nymålat tak. Det tar en liten stund innan jag förstår det ögat ser. Ögat ser inget. Det är ju det som är konstigt. Taket är målat, och det är nåt som saknas. Något är bortplockat.
Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill hoppa, springa, leka, dansa. NU! Jag vet att jag kan, jag behöver bara orka. Det är en oväntat tuff dag idag, det är ju så mycket roligt som händer den här helgen, men jag vet att jag kommer att långsamt må bättre. Det är snart söndag, och jag ska röra på mig varje dag resten av året. Det kommer att göra underverk för min värk och mitt humör. Som självklart hör ihop med varandra. Jag vet det, men nånstans så står det en liten flicka och stampar hårt med foten. Otåligt. Jag har många bra sidor, men tålamod är inte min starkaste egenskap.
Min dag blev helt klart bättre av det här, och jag sitter fortfarande och småler.

30 gifts to 30 strangers in Sydney from Lucas Jatoba on Vimeo.

I challenge you... to do some workout of any kind (sex doesn't count)
every day for the rest of the year. Starting Sunday.

Triggar det? Blir du taggad? Skratt. Det var meningen. Ler. Jag
utmanar dej samtidigt som jag utmanar mej själv.
Jag blev inspirerad av en bloggare jag följer, som utmanade sina
läsare att röra på sig för att själv bli motiverad till att börja
träna igen. Jag behöver också mer motivation, really. Det har varit
mycket fokus på separation, packning, flytt, barn, skriva, komma i
ordning... inte nödvändigtvis i den ordningen :)
Jag har varit sjuk en hel del också, och i princip bara simmat och
cyklat på över en månad. Kroppen har inte fixat mer än så.
Kundaliniyoga inte att förglömma, (Även om jag var tvungen att låta
bli i tisdags, händer i princip aldrig. Inte ens när jag egentligen
borde) och min kropp och själ behöver betydligt mer än så. Så... jag
har bestämt mig för att träna nåt varje dag resten av året. Jag fick
med mig min söta bejb, hon antog utmaningen direkt, det är bra. Då
kommer det att bli mycket lättare. Eftersom vi har inflyttningsfest i
morgon, är det inte rimligt för stressotåliga mig att tro att det
funkar att starta innan söndag. Ler. Så söndag it is. Ska verkligen
bli en utmaning. Hoppas det inte fortsätter att vara frost på
morgnarna varje dag, det skulle vara så gratis att kunna cykla till
jobbet emellanåt.
Ses i löparspåret mina vänner!

Det står en liten kille o gråter i min famn i matsalen. Jag kommer för att hämta honom, och då brister det. Vi har inte träffats på flera dagar, och han har saknat mej. Förmodligen lika mycket som jag saknat honom. När jag lämnat brorsorna hos deras pappa i söndags var det med tungt hjärta jag körde hem. En helt ensam natt, och det var svårt att komma i säng. Lägenheten ekade tomt.
Mitt hjärta är trasigt, jag hoppas det går att vänja sig. Jag följer honom till skolan och han håller min hand hårt.
-Hur många dagar är det till lördag, mamma?

Hud

Jag har sovit utan dej i två nätter. Två jävla nätter, och jag har ont som fan i kroppen. Min hud skriker efter din, och det blir ett vibrerande tomt eko till svar. Min muskelvärk galopperar och jag står inte ut. Försöker träna bort värken och cyklar till jobbet så ofta jag kan. Yogan hjälper både kropp och själ, men det är hudkontakt som lindrar mest. Springa har jag blivit rädd för, tänk om kroppen har glömt hur man gör? Jag känner att jag har blivit rädd, rädd för smärtan och jag hatar den känslan, värken har överrumplat mej och den går inte över. Jag är beroende av dej, din hud, mer än jag vill. För... jag vill vara kaxig, oberoende och cool oavsett hur mycket jag älskar dej. Det märks extra tydligt just nu. Just nu, i
flyttkriser och skilsmässopapper, barn som har fått två hem, och ouppackade kartonger. Jag har inte tid att lägga av, och jag vill inte heller. Jag har höga toleranskrav på mej själv, och ibland går värken och tröttheten att ignorera. Fast bara ibland.
Det är höst. Fuktig kyla, även om det är ovanligt varmt. Litet barn på cykel, stort barn på cykel. Lillebrors kluckande skratt med storebror. De är så söta ihop, trots åldersskillnaden. Storebror i lånad hjälm och en lånad mångväxlad cykel. Det är dimma över sjön. Otroligt vacker cykeltur. Vi cyklar ganska långt, men med stora hjul rullar man bra i nerförsbackar. Han har blivit så stor, lillkillen. Kan simma, kan cykla rakt, fort, långt. Jag går sönder varje gång jag lämnar honom och hans bror hos deras pappa, men idag är en bra dag. Deras skratt och sällskap är underbart i kylan.
Sadhana i den kyliga andreaskyrkan en tidig lördagsmorgon. Beckmörkt ute och inne en massa vitklädda människor. Vi fyller på platserna framifrån, tätt tätt så att alla får plats. Jag är en handsbredd från henne, och hennes hand når min när vi lägger oss ner under filtarna. Det är skönt med hennes hand i min, och med flera yogamattor, kroppen har protesterat ganska högljutt ett tag nu. Jag andas där jag ligger på mattan, lyssnar och slappnar av. Somnar förmodligen. Vi kör sedan en ganska tufft pass kundalini innan den långa vilan, och jag inser ganska förvånat att jag varken klarar av att eldandas, hålla ut alla minuter eller alla grodor.... fast egentligen borde jag inte vara förvånad. Det är tiiiidig morgon. Jag har sovit dåligt och det är galet tidigt. Men fantastiskt. Levande ljus, kyrkan är full av känsla. När vi sitter o sjunger överväldigas jag. Han sitter i väggarna här. Alla tunga tankar, alla suckar och... hans hand i min när vi vilar. Min röst är ovanligt stark, men jag tvärtystnar i sat siri. Mitt i, när alla känslor hinner ifatt mig. Bara bryter ihop, alldeles tyst. Det går inte att fortsätta sjunga, tårarna droppar och vill inte sluta. Jag böjer mitt huvud och jag känner plötsligt hennes hand på mitt ben. Jag hör torbjörn staka sig på orden där han sitter precis bakom mig. Jag håller hennes hand. Hårt. Försöker börja sjunga igen, efter flera försök, äntligen funkar det. Jag älskar dej. För att du är. Min röst är stark igen. Lite dovare, raspig, men stark. Det är många tankar som far omkring på en sadhana, även om jag är ovanligt närvarande i mig själv och rummet. Några tankar formas till ett par beslut, men det är ingen brådska. Jag säger inget, men tänker desto mer. Efteråt sitter jag en stund och bara blundar. Samlar mig. Kroppen och själen värker. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, hon undrar vad som hände. Kom håll om mig.
I simhallen är det kallt. Bassängen ser kortare ut, men visar sig lika
lång som den förra. Han simmar rakt ut i det ljupa, hur många simtag
som helst, jag är precis bakom så jag blir aldrig rädd. Han visar att
han kan, men blir förvånad själv. Vi i simmar inåt istället, efter att
jag bogserat ut i halva bassängen. Minst tio gånger. Det är roligt.
Roligt att kunna. Kunna simma. Det måste ha lossnat på sig själv. Och
det kan kanske bero på att han är på ett nytt ställe. Jag vet inte.
Det spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste är att han kan och
vågar. Det värmer gott i mammahjärtat.
Blå ögon. De har blå ögon och blont hår alla tre. De där underbara
sönerna vi har ihop. De har blå ögon och blont hår som sin pappa.
Själv har jag gröna ögon och mörkbrunt hår. Det blev ingen liten
flicka, med mörkt hår och gröna ögon, jag tror jag saknar henne lite,
nån gång ibland. Jag vet inte vad barnen jag aldrig bar klart var, och
jag har egentligen inte funderat så mycket på det. Det har inte varit
viktigt. Jag är så otroligt glad och lycklig över de tre sönerna som
är mina. Sönerna som faktiskt inte riktigt förstår det här. men jag
har stor förståelse för det. För det gör jag faktiskt inte själv
heller. Förstår inte hur det blev såhär, parallella liv, deras pappa
och jag. Vi har förändrats så mycket sedan vi träffades. Allt är nog
inte till det bättre, och ibland känns delar av vårt liv tillsammans
ganska meningslösa. Det har varit bra dagar. Och riktigt dåliga. Men
sista veckan i samma lägenhet nådde nog botten. Han tror på karma, den
kommer nog att bita honom i svansen vid dagens slut.
Yoga hos Torbjörn. Det är tisdagkväll. Sat siri i ring runt ett ljus på golvet. Känslorna sitter utanpå men tryggheten gör mig varm. Det dunkar i öronen, sticker i fingrarna, händerna över hjärtat. Jag är klarvaken, på ett sätt jag inte varit på länge. År med för lite sömn, och ännu mindre nu, gör en yogakväll dimmig emellanåt när jag slappnar av bland kända vänliga andetag. Jag har den vackra med mig, handens tryckning alltid nära.
Me is writing. Me is really writing...Jag är så nöjd över att jag
hittade datorn, hittade bärbara modemet och att jag faktiskt kom
igång. Mitt i kaoset, i flyttstöket, tömning av diskmaskinen och mitt
bland alla kartonger jag nog egentligen borde packa upp lyckas jag
komma igång att skriva. Skriva på min bok, ler. Det finns så många ord
och de kommer huller om buller. Får väl se. Vad det blir. För...
oavsett vad det blir, är det ett sätt att bli av med sömnbristen, (det
funkar ju rätt dåligt hittills och det är bara första natten...) blir
av med ilskan, tårarna och få tillbaka tålamodet. Om jag nu haft nåt.
Men vad är då det här? Det är egentligen en tävling, skriv 50000 ord i
november, dvs 1666 ord om dan. Det kommer att bli helt annorlunda, och
förmodligen värre, än förra årets projekt. Att ta en bild om dan hela
året. För... Det är fan så mkt lättare att kasta ur sig en bild mitt i
natten före tolv, än det blir att känna att jag är back några hundra
ord. Är tacksam för androiden, jag kan skriva på den på jobbet, på
raster, o sen fixa till det vid datorn hemma. Galet projekt. Men såååå
kul. Ler.
Tre kilo högrev. Tre kilo högrev i välputsade små bitar. Det blir tre olika köttgrytor. Många matlådor. Välbehövligt, fryslådorna ekade tomma. Farmor Elsas gamla Kockumsgryta är en oväntad gåva från på semestern i somras, innan eller nästan samtidigt, som korthuset rasade samman. Han är som en främling, mannen jag trodde jag kände. Som jag. Långkoket blir nån slags terapi. Närvarande men samtidigt långt borta.
Quote: ...I looked in the mirror every morning, and asked myself if today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today? And whenever the answer has been 'No' for too many days in a row, I know I need to change something, end of quote.
Jag önskar att det där citatet hade dykt upp lite tidigare i mitt liv, livet hade förmodligen sett lite annorlunda ut.
Jag kan inte leva som om varje dag var min sista, det är inte hanterbart. Men det här funkar bättre. Planer behövs också, och alla dagar är inte den bästa. 
Jag har tittat mig själv i ögonen, och undrat ganska länge om det verkligen är såhär jag vill ha det. Till slut gav jag upp, hittade ett helt nytt sätt, och gav mig själv en utväg. En skilsmässa, ännu ett uppbrott, det är sällan det blir som man tänkt.
Jag tror inte jag kan vara vänner. Inte nu, kanske aldrig. Det betyder inte att jag vill vara ovän. Det är oväntat skönt med tysta dagar. Jag vill inte dela allt, jag vill vara jag. Vi finns inte kvar på det sättet. Jag vill komma underfund med hur jag vill göra, utan att förklara, stå till svars, försvara innan jag funderat själv. Jag känner att jag slutat gå på tå, det spelar inte längre nån roll för min vardag hur vinden blåser där borta, vilken sorts dag det är där. Det är skönt att andas fritt. Att våga göra saker man inte törs. Att vara mig själv.
To expect the unexpected.

Jag ser henne. Att hon tycker det är tufft. Det är inte bara saker. Det är hennes minnen, upplevelser och de är fulla av damm och mögel. Det är svårt att sortera och kasta bort, hon hade redan rensat ganska hårt i sina många flyttar genom åren. Jag hjälper till så gott jag kan.

Gobinde Mukande... vi står upp, min värkande kropp välkomnar rörelserna. Odare Apare... läker mej själv. Harjang Karjang. Jag sträcker på mej, sjunger med ovanligt klar röst, trots att tårarna rinner redan efter första raderna. Nirname Akame... ger tack till mej själv, är starkare än förut, stänger hjärtat som vidöppet blöder emellanåt. Ibland, när jag är för trött för att värja mig. När vi kommer ut från värmen, är det kallt och stjärnklart. Allt är vackert igen.
Världen snurrar vidare, jag slås av insikten att den där mannen måste varit beredd på att bryta upp i flera år. Inte orkat, inte klarat av det själv. Men nånstans varit beredd. Kanske väntat på att jag ska göra det. Att jag ska ta smällen, bära hundhuvudet, att det ska vara mitt fel. För några veckor sen, fick jag frågan om hur jag tänkt, med flytten av mina grejer från vår lägenhet. Om jag ville att han skulle hjälpa till, eller hålla sig borta. Att jag, efter att fått veta att han inte har förståelse för min upprördhet över att han ska umgås med ett ex till mej, inte orkar träffa honom, genererar välbehövlig tystnad men också en status jag bara blir stum av. Det tog ett par veckor att hitta ny tjej, i kören jag tänkt vara med i. Undrar om det hänt, ändå. Efter ett halvt liv tillsammans, är han på väg sedan länge. Han ser lyckligt nyförälskad ut på nya bilden. Jag ville inte välja, jag tror jag behövde tid, men borde gått för länge sen. Jag kommer nå mitt Samarkand, om jag inte redan är där. Det är fortfarande ångestfyllt att yoga hemma, men igår kväll lyckades jag få tillbaka glädjen i rörelserna. En lägenhet upplyst av oräkneliga värmeljus, gjorde det möjligt. Jag behöver bli lyckligare, piggare, friskare och jag känner att jag nu har större möjligheter att lyckas. Ensam, med henne.

mitt i kaoset, flyttuppackning och disk hittar vi äntligen en hjälm. hans nya cykel har ivrigt väntat i förrådet. den är snabb, coolt svart och har både fot-och handbroms. cool, och säker. han är mer än nöjd, lillkillen, som hjälpt till att packa upp idag. han är proffs på att vika ihop flyttkartonger nu. inga sura miner, fast varken internet eller tv fungerar än. jag har alltid önskat mig ett stort kök, med köksö. men... den här ön av papp är inte riktigt rätt :-).  det finns en bra känsla i den här lägenheten, trots kaoset. ett ganska välordnat kaos. älsklingen jobbar idag, och jag har fått förtroendet att ordna i köket. är glad för det. och glad för en hel dag med lockiga trollungen. ska lämna honom hos pappa ikväll, och vi ses inte på flera dagar. tungt. det är lätt att prioritera en stund i solen, med en glad unge på cykel.

I know there's something in the wake of your smile
I get a notion from the look in your eyes


Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

Sometimes you wonder if this fight is worthwhile
The precious moments are all lost in the tide,
They're swept away and nothing is what it seems,
the feeling of belonging to your dreams

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

And there are voices
that want to be heard
So much to mention
but you can't find the words
The scent of magic,
the beauty that's been
when love was wilder than the wind

Listen to your heart
when he's calling for you.
Listen to your heart
there's nothing else you can do.
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye.

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye
På mattan hos Torbjörn försöker jag släppa allt annat. Tömma på negativitet. Tömma tankarna på flytande gränser, oskrivna lagar, om hans sätt att korsa alla gränser samtidigt, fri från det oerhörda fängelse jag måste varit... Idag är det svårare än väntat att andas. Det är tre dagar kvar och det känns just nu oöverstigligt långt. Såg ni ljuslågan, får vi som fråga. Ljuslåga? En flammande eld runt mig, är mitt svar. Det finns mycket negativitet att bränna. Idag har jag stängt hjärtat. Bara tomhet kvar.
I allt kaos visar sig min hjärna ha en kapacitet jag inte kunde ana. Nya nycklar, nya koder, allt koms ihåg, lagras, används. Nya kort till bensin, nytt förråd, snart ny lägenhet. När kroppen failat ur flera gånger än jag orkar räkna i höst, håller huvudet mej flytande. Det är mycket nu.
Nya kort, nya nycklar, nya koder, ny frisyr.
Jag ser den tydligt.
Den där bitterrynkan på vänster sida om munnen. Undrar när den kom.
Jag vet i alla fall att jag gärna blir av med den. Jag vill inte ha den. Låter den bli en skrattrynka igen, som jag vet att den kan vara. Jag vill vara glad, skratta och vara lycklig. Just nu är det mycket som skramlar runt i huvudet, en massa jag måste släppa för att kunna gå vidare. Saker jag inte visste att jag brydde mig om, saker som hänt bortom min horisont, men ändå nära. I ett parallellt universum, vänner som korsar.

Gå vidare. Starkare och vackrare.
Mitt i en mening om egentligen nåt helt annat men ändå inte, när vi kör bil i rusning på en smal väg, bara släpper hon bomben. Liksom i förbigående sådär... att jag är hennes livs kärlek. OMG liksom. Jag? Jag blir alldeles stum, det är stort, jag hoppas att jag inte kommer att göra henne illa, att jag kan leva upp till det där underbara, fantastiska. Hjärtat slår hårt. Jag vet att jag älskar henne. Massor. Hon är underbar, vacker, strålande. Jag är mer försiktig, men vet att hon är rätt. Rätt för mig. Vetskapen av att jag är hennes livs kärlek ger mig svindel, men fyller mitt bröst med lycka.
I mitt sorterande stannar tiden och jag slungas många år tillbaka. Smyckeslådorna är fulla av minnen. Bland brons, pärlor och strass finns ringar från män jag älskat och lämnat. Jag som så länge jag kan minnas har varit rädd för att bli lämnad har gjort det otänkbara. Lämna dem jag älskat så länge, det är tufft. Nånstans tappade jag bort mig själv, i min önskan att tillhöra, vara älskad.
En sak har jag lärt mig.
Jag är inte rädd längre.
Ända sedan i måndags, när den bildtexten studsade emot mig, tror jag att jag har väntat på att han ska berätta. Ett tag har jag haft en känsla jag inte kunnat ta på riktigt. Jag känner honom bättre än han kanske anar. Men ändå inte alls. Jag har fått hela skulden till vår separation, stor del av skulden för hans mångåriga depression, det har varit helvetesveckor på så många sätt. Att bo tillsammans, under samma tak, att vara någorlunda okej föräldrar till våra barn har varit svårt. Han har flytt hemifrån, som jag trott, bara för att undkomma oss. Men. Nu förstår jag att det inte varit så svårt att åka, han har ju inte flytt ifrån bara. Utan också till. Nu förstår jag även frågan om jag är hämndlysten, om jag vill skada. Undrar om han tänker berätta för henne att han sovit i min säng en natt under tiden. En natt efter en kväll när vi lyckats prata lite, nådde varann för ett kort tag, innan den totala missförståndens tid var tillbaka. A slip, helt klart. Hade jag vetat, hade det inte hänt. Jag har ibland under den här tiden varit osäker på framtiden, om det kanske nånstans fanns en väg tillbaka. Vi har inte varit bra för varann, och vi kommer att vara lyckligare på varsitt håll. Att lämna har känts nödvändigt, för att jag ska kunna läka inombords, men... jag sörjer de bra dagarna, de bra stunderna. Sörjer, saknar. Han kallar mig Isdrottningen sedan en tid tillbaka. Jag vill inte hata. Men idag. Idag gör jag det. Bara idag. Sen är det klart, och jag kommer att bli Prinsessan igen, för dem som älskar mig.

Cykla? Mellan Arlanda och Jakan? Du är galen!
Ja. Förmodligen. Åtminstone ibland. Jag gillar att testa gränserna emellanåt. Att springa långt, cykla långt (uppenbarligen), tatuera mig fast jag har låg smärttröskel. Verkligen skitlåg. Cykelturen idag började med iskyla, och så småningom värmde solen upp mej. Inte fötterna, de var fortfarande istappar när jag kom hem. Note to self, ha yllestrumpor när du cyklar på hösten/vintern:) Det är lite läskigt att cykla på en landsväg. Med långtradare, vägbyggen och fartvind. Hann med en bit på både Sverigeleden och Järva cykelled, innan jag var framme. Drygt 37km. Soft.

Mod



Du är modig, säger han, min vän. 
Modig? 
Ja, jag tycker du är modig. Jag kom att tänka på det när jag fikade med en vän förra veckan, jag har inte tänkt på det förut, säger han, det var ju så självklart liksom. 
Ja jag kanske är modig. Att leva med en kvinna, en annan människa. 
Att lämna är det läskigaste jag gjort. Att lämna och ta henne med mig. Och halva barnen. Att efter över tjugo år bryta upp. Det kanske också är modigt, vad vet jag.
En dag i uniform. Först scoutdräkt med kängor o lundhagsjacka, senare i bevakningsbolagets yllekostym m väst. Kontrasten är stor. Scoutdagens lugna vara byts mot söndagsstressiga passagerare och kollegor.
Kontrasten är lika stor som dr jekyll och mr hyde. Jag kom för nära honom. Hoppet tändes. Som en insekt kom jag för nära och brann. Att sen se hans förvandling, kanske utstuderad, kanske helt omedveten var extra jobbigt den här gången. You fooled me once, you fooled me twice... vad gör man när hjärtat längtar ut... allt blir mitt fel, och jag får slag under bältet.
Jag har svårt att förstå. Inte lillkillens besvikelse. Utan frånvaron. Frånvaron av kontakt, förklaringar, meddelanden. Hoppas det inte blir såhär när vi flyttat klart... mitt hjärta gör ont när jag hör hans röst i telefonen.

Scoutskjortan är på. Leendet på plats. Bra magkänsla. Idag är det tävling för de närmaste kårerna. En del ansikten är otroligt välkända, några helt nya. Jag känner tillhörighet, även om det är lite på distans. Myser runt, fixar, inget tvång. Jag är välkommen, önskad. Hösthimlen utan moln, kallt och vackert. Tonåringarna jag inte sett på ett bra tag har plötsligt blivit så vuxna. De är glada att se mej. Jag blir ställd mot väggen av kårfotografen, min bild i hallen behöver bytas ut. Jag ser yngre ut på bilden med det långa håret. Yngre. Det har hänt en del sen sista bilden. Både bra och jobbiga grejer. Men det är skönt att landa här hos vännerna.

att inte prata hela tiden, att släppa, att tappa taget, att inte veta.
att tro för nån dag eller två att det funkar, att kanske...
men nä.
tillbaka igen. till tårar och uppgivenhet, till främlingskap.
vill du läsa min blogg, frågar jag min syster.
ge mig adressen, får jag till blixtsnabbt svar.

hon flyttade upp till stockholm, men vi ses mer sällan än när hon bodde kvar i skåne. det är så mycket annat som händer. henne. mej. vi hinner knappt med att uppdatera oss på det som är viktigt. facebook täcker in det rätt bra, men inte så mycket av det som är riktigt viktigt. vi har inte träffats på alldeles för länge. idag åker hon med mamma till london över helgen. med vår mamma, som visat sig vara den stöttande i allt som hänt senaste tiden. det känns bra. med mamma. ler. speciellt nu när min pappa visat sig vara mer avståndstagande än jag insett. inskränkt. undrar ibland om han inser vad han väljer bort. mej. barnen. de som är så fantastiskt underbara.

att skriva, hjälper ibland när det känns tungt allting. att träna också. när orken och viljan finns. ibland räcker det att bara kramas.
En stund på mattan, med en ljusbåge på golvet. På varsin kudde. Himmel så länge sen det var. Vackert, vemodigt, med många tårar över pappan som sviker.
Att inte känna sig accepterad, är tufft. Mobbad i skolan, inte trodd på, bara du ändrar dej till oigenkännlighet ska det nog bli bra ska du se. Men om det inte går över? Om det alltid sitter kvar som en tagg hela livet? Hur gör man då? Jag har sedan dess alltid varit ganska kaxig, åtminstone utåt. Anfall är bästa försvar. Fungerar dåligt, när det är nån man borde kunna lita på, lita på att alltid vara älskad av, att bli accepterad av som man är, som sviker. Men nej. Min pappa accepterar inte mitt sätt att leva. Accepterar inte att hans dotter älskar en underbar kvinna. Jag har inte träffat min pappa på över ett år. Inte sen förra sommarens semestervecka i stugan vid havet. De dagar jag tiggt mig till varje sommar i sommarstugan har de senaste åren varit de enda dagarna vi har träffats. Han har varit dålig på att hålla kontakt, jag har emellanåt tröttnat på att försöka. Mina barns morfar prioriterar bort oss. Att jag är kapabel att klara mig själv i den separation jag är mitt uppe i, betyder inte att jag inte vill ha ett vänligt ord, lite uppmuntran eller omtanke. Jag älskar mina barn villkorslöst, och jag hoppas att jag kan vara det stöd för dem jag känner att min pappa inte är för mig. Inte då. Inte nu. Kanske aldrig.
Mantrats rörelser är ganska snabba. Elva minuter går ändå fort. Nästan för fort. Hjärtat slår hårt när jag lägger mig ner och jag förvånas lite över de envisa tankarna som virvlade in och att de gick att släppa såpass lätt ändå. Om allt och ingenting. Om små saker, småsaker och om stora saker. Om oss och vi och om oss som inte är vi längre. Ett steg fram, och ett halvår tillbaka.
Tidigt på söndagsmorgonen, innan de flesta vaknar, finns det ett rött hjärta på facebook. Ett rött hjärta som nåt slags bevis på att hon och jag har ett förhållande. Ett underbart förhållande som redan existerat i två år, två månader och en massa dagar. Existerat tills alldeles nyss samtidigt, helt omöjligt i mångas tankevärld, som mitt och hans. På sajten där allt som händer syns, kan bara ett förhållande finnas till, synas, beskådas. I mitt hjärta fanns gott om plats för båda. Nånstans förlorade jag fotfästet, kärleken och viljan. Det har varit jobbiga veckor, både för kroppen och själen. En lång kram igår, hjälp med lådor, en hundpromenad med lilla lockiga barnet och den där söta bruden o sen en välgörande kundaliniyoga idag gör att det känns lite lättare. Inte lättare att lämna. Men lättare att andas.
Den där hunden, och den där lilla lockiga killen, de funkar rätt bra ihop. Vi är på promenad på Domarudden. Det är höst i luften, tillräckligt kallt för en varm tröja. Mysigt att lufsa runt i löv. Hand i hand med söta pixien, släpper jag oron en stund. Han är större och starkare, orkar hålla emot ganska bra när Bacchus drar iväg lite.
Vaknar av mitt alldeles egna brus. Det är inte så särskilt ofta, men ibland är tjuten i huvudet riktigt jobbiga. Tv:ns testbild är en bra jämförelse. Tinnitus. Aldrig helt tyst, men för det mesta lyckas jag koppla bort ljudet. Idag är det ovanligt högljutt. Irriterande högljutt. Undrar om min kropp försöker säga mej nåt? Ler.
Jag är försiktig när jag väljer ord.
När det lockiga trollet, en stor kille på nio, ser fundersamt på mig o frågar var pappa är, på morgonen vid frukostbordet. För jag vet ju inte riktigt, även om jag gissar. Jag vill inte att han ska må dåligt när föräldrarna inte riktigt är överens. Eller. Det är ju klart att det påverkar honom i allra högsta grad, att vi separerar. Men det är bra, om det blir så lugnt som möjligt, om det funkar så bra det går.
Jag väljer mina ord med omsorg. Jag får ett strålande leende när han säger, ses ikväll mamma!
Terapi. För att identifiera skuggorna och komma förbi. En timme, en bra timme. Release my fire.
Packa lådor, sortera, tömma och fylla på. Hoppas kartongerna räcker. Vemodigt, lite skrämmande men ändå... bra. Bra för oss allihop. Att vi kommer bort. För mannen som mår dåligt med alla hemma utan att vara vi längre, för barnen som slipper se oss misslyckas tillsammans, och för flickvännen och mej tillsammans med ungarna. Mannen har nya vänner, vi kan bjuda hem våra. Anpassningen till varandra har nog varit på både gott och ont. Hur mycket kan man egentligen anpassa sig till någon, utan att försvinna lite. Jag hade gärna sett fler vänner hemma hos oss under åren. Hans. Mina. Våra.
Jag läser andras bloggar. Dels för att ta in olika sätt att skriva, dels som tidsfördriv, men också av nyfikenhet. En jag nyligen börjat läsa, länkar till den här loudlikeagirl och jag känner att jag nog borde lära mig att länka bättre :-).  Men det viktiga var nog att dela med mig. (nu har jag lyckats länka den snyggare)
Cirkeln är full, framtid blir dåtid. Tillbaka till havet, ett hörn av Östersjön. Jag lämnar Gotland och Visby bakom mig men vet att det även finns framför. Nya upplevelser, och gamla, blandas och gör minnena ljusa. Steinar med hjem. Och nya märken i svart.
Maten vi ätit idag förtjänar ett eget inlägg. Fantastisk saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt. Vi har salmbärssylt med i väskan, jag är fenomenal på att göra risgröt... det är stor chans att bli bjuden på gul kaka hos oss nångång i juletid.
Galetter, gjorda av bovete... underbar frånvaro av magknip. Helt magisk fyllning med kyckling, pesto, färska tomater, solrosfrön och fetaost föder tankar om mat i framtiden. Strykjärnet kommer nog att få fler besök.
Kvicksilver. Nytt märke i svart bläck. Av Palten, som rest överallt, bott overseas, motorcykel. Han målar fantastiska tavlor och är uppväxt söder om söder. Utmärkelse av Rotary, kör revy och rock, har det blonda håret i fläta på ryggen. Skäggstubb o raspigt skratt. O plötsligt känns det så rätt. Galet på Gotland. Men helt rätt.
Ringmur och fulla äppelträd. Det är vackert här. Otroligt fint väder. Sol och kall näsa. Inte en regndroppe. Rött te, god lång frukost, gatstenspromenader... semester långt ifrån men ändå nära. Av storstadsstressen syns ingenting, vi pratar långsamt och andas lugnt. Vi hinner. Marknadsbussen tar oss längs kusten till Klintehamn. Stora maskiner, engelsk kola och lammburgare samsas med ett litet tivoli och hemgjorda tomtar. Jag lovar mig själv, för hundrade gången, att aldrig köpa en vargtröja. Hemgjord äppelmust i busskön innan färden tillbaka till Visby är riktigt gott, och smakar sommar i Kivik. Med trötta fötter, och med blicken ut över vattnet, tankar jag värme inför kvällen.
Med nakna fötter står jag på stenarna i vattenbrynet. Låter vågorna skölja över mej, upp till knäna. Havet. Östersjön. Jag är hemma överallt, och ingenstans. Samma hav. Vi plockar stenar att ta hem. Vackra rundade stenar som är varma i handen. Vi är på Gotland, i Visby. Det är så nära. Bara en båtresa bort. Jag har aldrig varit här, hon en van guide. En helg är kort. Jag vill snart tillbaka.
Klarvaken.
Iskall.
Innan klockan ringer, före första kölappen i duschen dragits, vaknar jag.
Det är nåt som inte stämmer. Tanken jag får först är Han kom inte hem. Nånstans bara vet jag. Instinkt, magkänsla. Hjärnan går i spinn, sista messet var Jag kommer hem sent. Sen, ingenting. Ingenting.
När jag ser att lamporna i vardagsrummet verkligen fortfarande är tända, måste jag fråga Lever du? Udda fråga, men ändå inte helt oväntad. Då kommer meddelandet om ett missat tåg, som skickats mitt i natten, ett par timmar tidigare.  Jag får tillbaka lite luft igen, men det tar hela förmiddan att få lungorna fulla och hjärtat att slå i normal takt.
Gobinde mukande... mina händer vibrerar... odare apare... rösten går från gråtmörk till ljus... arjang karjang... gör er av med gamla surdegar... nirname akame... en yoga för hjärtat, idag.
Med båda händerna framför mig, känner jag den helande kraften de har.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en yoga. Ever. Omärkligt.
Med en envis infektion i kroppen har jag försökt ta det lugnt. Fast det gick sådär, ler lite. Lät bli eldandningen, men kroppen yogade starkt, nästan av sig själv. Det där hålet jag har i hjärtat läker nog så småningom.
-Jag har haft en jättebra yoga ikväll, säger hon.
Det har jag också.
Verkligen.














sett fågelstreck på himlen i flera dagar nu. de är på väg söderut.
som en flyttfågel försvinner jag i höst. norrut. inte lika lätt packning som en fågel, dock.
travel light, sa nån till mig igår.
jag försöker. verkligen. jag lämnar mycket kvar. en del går inte att dela.
hur delar man på ett barn, eller två? jobb, aktiviteter, skola...
jag går sönder av vetskapen att jag inte har möjlighet att krama dem som jag brukar.
vi träffas inte varje dag nu heller, men nästan. den stora killen, han försvann för flera veckor sen.
söderut, också han som en flyttfågel. en ung man. på egna ben. hoppas jag. det här är blandat med oron för honom. säkert.
snart dags att börja packa ner i lådor, för att sedan packa upp ur lådor.
den här väntan är påfrestande. mitt o ditt, ditt o mitt. i all oändlighet.
Mirabai Ceibas nyaste i bakgrunden, när vi tonar in oss och under nästan hela passet. Kroppen klagar litegrann, sitter fortfarande en aningens aningens förkylning kvar. Tiden går fort i passet för alla tio kropparna. Jag lyckas både fånga in flimrande tankar och sen släppa iväg dem igen. Mailen min mamma skickat idag var fulla av positiv energi.Världen utanför stannar oftast där ute, ikväll. Samma Kriya som förra veckan. Rösten är oväntat stark, bär utan att brista igenom Sat Siri i en av mina favoritversioner. Yoga för hjärtat. Hjärtat fullt.
Älvorna dansar på ängen, och det är en helt vanlig måndag. Jag och Pixie är på väg för att hämta fler stolar köpta på blocket. Stolar som ska stå vid köksbordet i den där lägenheten i Märsta, som vi flyttar till senare i höst. Märkligt surrealistiskt. Uppdelningen, mitt och ditt, över tjugo års möbler, saker, lakan, handdukar... det behöver rensas hemma, men det var inte riktigt såhär jag tänkt det. Jämkas med det hon har i sina gömmor, och vad han vill ha kvar. Vi har många veckor kvar i lägenheten m mannen, innan separationen. Sortera, packa, gråta. Det här är inte lätt för nån av oss, men jag tror att det nånstans blir bättre. För alla.
Det är med en djup inre sorg jag insett att nu, just nu, finns det ingen lust och kärlek kvar. Jag vet inte om det är tillfälligt. Eller om det aldrig nånsin kommer tillbaka.
Så jag bryter upp. Har för min egen skull tvingats såra mannen jag levt med i mer än två decennier. Många tankar på min egen uppväxt, med föräldrar som gav upp. Det är så det känns. Att jag nånstans ger upp. Min mamma slutade älska min pappa. Om hon nånsin gjorde det. Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskat min man, och inte gör det längre.  Fast jag vill inte skämmas, jag vägrar. Jag ville inte att det skulle bli så här. Jag har inte gjort det med flit, för att vara elak. Jag har kämpat hårt för oss i perioder. Jag är envis och min vilja är stark, men hjärtat går inte att bestämma över så lätt. Skilsmässa, det får komma senare, om det är det som är det rätta. Just nu? Just nu är vi bara inte ihop.
Vänner, vuxna.
Hoppas vi klarar av att sköta det här bra. För barnens skull. För vår.
Efter en dag i strålande sol i Åre, med många tankar om framtiden badar vi i hotellets pool. Befriande regn utanför fönstret svalkar solbrända kinder. Altandörren står öppen mot magnifik grå vy över Vålåberget och sjön nedanför. Imorgon åker vi hem, till familjen, och jobbvecka.
Natt strax utanför Åre. Många tankar far runt i kroppen. Många mil i bil, både igår och idag. En lång inre resa. Spänd förväntan inför morgondagen. Ska kroppen orka det huvudet vill? Läka ihop, eller läka isär.
Många mil i lånad bil, far brudarna till fjällen. Vackert väder, några korta stopp för förarbyte, en sushi på torget i Sundsvall och en kyckling hos Netti på Frösön... en resa med känsla.
En unge kvarlämnad i Växjö. Min söta unge, så fort han växte. Ett par kilo har blivit en vuxen, nåja, yngling med ganska mycket vett i skallen. Plugga. Egen studentlägenhet på 22 kvadrat. En mormor som försett honom med det mesta, en del köpte han med sin pappa, resten med mej. Ett blödande mammahjärta i bilen på väg hem, men jag vet att han klarar sig. Klarar sig bra. Social kille, kommer att få många nya kompisar. Hemma, en mellanbror, ledsen, men han tar sitt storebrorskap på största allvar. Det finns en liten kille som behöver honom ett tag till, innan han också flyttar ut. Två år har de på sig tillsammans hemma. Tur att det dröjer lite, ler.
Lite tystare. Lite mer plats. Vi vänjer oss nog. Saknar.
En lördag på Wanås slott, vi börjar inne med Yokos väggar. Blir rörd till tårar av Emriks lapp. Hoppas han alltid kommer att tycka det om mig. Oavsett vad som händer. Mina barn är det bästa jag har, de är underbara och fantastiska. Ute tassar vi försiktigt runt i trädgårdar och runt de flesta lerpölarna. Många spännande verk, och de röda bollarna är kvar, det är bra. En annorlunda vecka är snart slut, det är dags att åka hem i morgon.
årets sista sommaryoga i roddarhuset, waxholm. idag kundalini för torbjörn. vackert, vemodigt, överfullt av känsla. det har varit bra timmar här, och jag kommer att sakna dem. ska bli skönt med kundalinitisdagar i höst i yogaverkstan, de är också mycket speciella och jag ser fram emot den positiva energin de ger.
En labyrint i trä, vid havet.
Vi tar oss tillsammans nerför den svindlade stigen nerför slänten till labyrintens början, och försiktigt klättrar vi in i gången gjord av drivved, pinnar, bräder och bordsben. Akta dej för spikarna, hinner jag varna innan det lockiga håret försvinner utom synhåll. Han älskar att klättra, och lagom tuffa utmaningar. Ögonen lyser när vi träffas på stenen. Jag sitter o lutar mig mot Pixies ben ett tag, när han och hans pappa tittar på fler av Wilks verk nere på stranden innan vi klättrar upp igen. Jag slås av hur mycket lättare det är att komma tillbaka upp den här gången, jämfört med hur tungt det kändes när vi var här för några år sen.

Vid min barndoms strand, i ett kallt och upprört hav badar jag trots regnet. Resten av familjen i regnjackor och paraply. Envist, och lite galet, badar jag. Det är nästintill omöjligt att låta bli. Skönt att inte bli ifrågasatt.

Plirande pepparkornsögon i ett rynkigt ansikte. Hör dåligt, ser dåligt, men stolt över att klara sig själv och bo hemma. Hon vill mig så väl, och saknar mej hur mycket som helst. Alltid lika svår att lämna, och veta att det förmodligen är ett år till nästa gång.
Ales stenar.
På randen till havet.
Stolta, starka.
Jag är där på besök i blåsten, med mannen, lilla e och Pixie. Tårögd i vinden ser jag ut över det upprörda havet. Det är inga glidare i luften idag, kanske blåser det åt fel håll. Lillkillen ler med hela ansiktet, lånar en kamera och fångar oss tre på en bild när vi går nerför backen mot fiskrökeriet i hamnen.
En promenad mellan skurarna, ner till vattnet. Björnbär i massor, en glad Emrik som kan vissla med grässtrån. Lågmälda samtal.
Min mamma är knappt vid liv innan hon fått kaffe på morgnarna. Jag lärde mig tidigt att det inte var lönt att prata med henne, innan hon fått sin cigg och kopp kaffe. Först vid köksbordet, senare under fläkten, och numera ute på altanen. Och. Alltid alltid i morgonrock. Undrar hur många hon haft. För... det är ganska många olika jag minns. Och mitt minne är som bekant ganska dåligt, ler.
Är på väg hem till mamma. Semester i Skåne, den här gången helt utan tonåringar. Märkligt tyst i bilen, ler.
Priden är slut.
En fantastisk vecka med pussar o kramar, cider och småsten i sandalerna.
Föredrag i kulturhuset och vimmel i Kungsan. Träffat kompisar överallt, umgåtts med familjen, ätit hotellfrukostar, hunnit längta efter lägerbarn, prideyogat, testat churros, lyssnat på både metal och schlager...
Roligt att träffa kända ansikten i vimlet vid sidan av och i paraden. Många steg i flera timmar för regnbågsfamiljen. Avslutade med pridemiddag på fjolljollen i trevligt sällskap och åkte hem inatt på mörka gator.
Prideyoga. Smaka på ordet. Praaajdjåååga. Pride och yoga. Two of many wonderful experiences in life... for life...Helt fantastisk coachning av Ulrika och varsam handgriplig hjälp av Gustav på Omyoga studio på Wallingatan. Underbar start på prideveckan. Lugn i själen och energiboost för kroppen. Jag är såld.
Elin Ruth Sigvardsson, ganska ny för mig, men inte för er. Helt såld på hennes röst. Vemodet och ilskan. En varm sommarkväll på Skottvångs grufva, med en söt Pixie i famnen, fick jag uppleva henne live. Fantastiskt.
Den första lediga dagen av många, avslutas med en tuff yogakväll i Vaxholm. Kundalini... länge sen, och det känns i kroppen. Tuff kriya. Urtuff. Vi är tre, och relativt ojämna. Det känns bra att klara av allt jag föresatt mig, intill sista grodan. Avslutas med ett över tjugo minuter långt mantra. Galet jobbigt, men underbart skönt att sugas in i virvelströmmen av bra känsla som trycker undan jobbiga tankar och löser bort en del oro.  Långsamt lägger jag mig ner efteråt, känner in vibrationerna i varje nervbana. I morgon bitti är det kundalinimorgon.