In my back I can feel the posture
In the mirror I see my collarbones
The weight is almost the same, but the muscels are back. I can feel the power, the strenght in my body. And my inner  strenght.

It´s thirtyeight days left. I have to recapture my skills. I have the mindpower, I hope the body wont let me down. Thirtyeight days. Before the run.
And I will be well prepared.
i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.

Timbuktu är så mycket bättre. Det lilla lockiga trollet ska till skolan och vi är på väg i bil flera mil. Han skruvar upp, det är bästa låten på skivan. Han märker inte tårarna som faller, det känns bra, han har redan sett alltför många. Håret reser sej på mina armar och jag biter ihop. Av första tonerna. Varje gång.
Det är dags nu. Att skriva över kontraktet, det är längesen jag flyttade. Och ganska längesen jag lämnade tillbaka sista nyckeln. Jag är för det mesta i balans, men det är grejer som börjat snurra bland det gamla. Det behövs ibland så lite. Alla gropar föddes som små hål. 





























Det blir långsamt bättre även om svackor finns och fallgroparna är
många. Löparlusten försvann, rädslorna som följde var jobbiga om än
inte helt oväntade. Rädslan för att falla, rädslan för att kroppen ska
bli ännu sämre, rädslan att ännu en del i min identitet kollapsar...
det är svårt att greppa tillvaron ibland ändå. Nyårsnatten var tuff.
Utan direkt förvarning, men såna nätter kommer nog fler gånger. Med
den tiden jag fick för mig själv, var det mycket undanstoppat som hann
upp mej. Ibland är det svårt, men till slut kände jag att jag var
tvungen att be om hjälp. Och det fungerade.
Jag har gjort nåt riktigt bra, som eventuellt kräver nåt extra
jobbpass på det där nya stället med skönare uniform. Men det är det
värt. Endorfinpåslaget i en slutkörd med ändå strålande lycklig och
helt genomsvettig kropp är helt fantastiskt. Dans, styrka, träning i
grupp, testar allt som verkar roligt. På bara några veckors hård
träning, mycket tid med barn och en massa kärlek, har jag kommit
ikapp, kommit tillbaka i nutid. Det har krävts mycket envishet, en
snygg omplacering och koll på kalendrar. Jag är tillbaka, starkare och
med mer tillförsikt. Det finns många lösa ändar, men jag lyssnar
fortfarande på magkänslan. Det får ta tid. Jag är inte redo på alla
plan, men det har skett en märkbar förändring. En tröjincident som
kunde blivit riktigt jobbig, blev till busigt fniss mellan mej och
lockiga trollet istället. Små små steg, på helt egen hand och ibland
med hjälp.
Life is good, at least sometimes.