Gaza Marathon. Hon springer för barnens skull. Trotsar sand, storm, regn och Hamas med sina ak47:or. Hon gör det för barnens skull. För att ge dem ett hopp om en annan framtid. Flickor följde henne på vägen. Leende. Det är starkt. Det är fantastiskt farligt och modigt. Hon är tuff den där Naiti. Hon gör skillnad.
BodyPUMP.
Ett koncept med färdiga pass som byts ut efter en viss tid. Hmm.
I fredags kväll innan dagens andra spinning, var vi där. Jag är stark, jag är envis. Tog halvtunga vikter. Låren skrek. Hennes blick kunde döda. Oj. Jag gillade det verkligen. Ler. Nån dag efter tog jag tillbaka. Skulle aldrig gå dit. Ont i knäna. Ont i låren. Jag har inte tid med sån värk, om jag ska kunna springa regelbundet. Idiotförklarade mig själv som struntat i känslan av att det nog trots allt var för tungt... Men jag har så svårt att ge mig.
Igår... igår var det nån som sa... Du det där passet i morgon bitti som du ska gå på... Är inte det... Fan. Men. Shit. Jaaa, det är ju en annan instruktör! Jag vågar prova. Lovade ta mindre vikt. Bra.

Hon strålar.
Styrka. Glädje. Entusiasm. Hon vill att vi ska må bra, ha roligt, bli starkare. Hon har en kropp jag önskar jag hade, och idag fick jag veta att en läkare sa åt henne för tjugo år sen att hon aldrig skulle kunna jobba heltid, aldrig ha ett kroppsarbete, och ett liv utan träning. Det första hon gjorde, var att utbilda sig till massageterapeut och friskvårdskonsulent. Shit vilket driv.
Vi delar sjukdom, hon och jag. Och nu förstår jag att vi är lite lika. Envisa. Ler. Det gav mej hopp inför framtiden, det finns ingen annan som kan sätta mina begränsningar. Bara jag. Det ligger hos mej själv och dagsformen. Lyssna lagom. Jag gjorde det idag. Lättare vikter, men alla övningar. Det känns bra i kroppen. Det var lagom tungt, rätt tempo. Jag är nöjd. Mycket nöjd.

Lo

En bit av min vuxna sons liv har varit på besök idag. Lo. En söt tjej med piercingar, tuppkam och mjuk blick i sina ögon när hon tittar på min son. Ögon som signalerar styrka och bestämdhet. Det känns tryggt. Jag är så glad att hon vågade sig hit. Ler. Han var mest nervös, helt i onödan. Jag lovade att inte ställa tusen frågor, och jag lät bli. Det räckte att få ha dem här en stund, att se dem ihop. De är jättemysiga tillsammans.

Kramarna som han gav mej innan de gick ska jag leva länge på. Det är många mil till mittismåland där han pluggar, men ibland åker han tillbaka norrut för en helg. Han ser ut att må bättre nu än i höstas. Skönt. Det är roligare att släppa kramarna idag.
Jag har flera vänner som testar Smartsongrejer till höger och vänster, det står statusar om det på facebook, ofta.
Hoppas jag också får möjligheten, nu senast på en sportbh. Jag menar... det är ju ett ganska frekvent tvättande av just såna hemma hos oss...
Ler
Jag slås av olikheten. I morse stress, hög puls, hoppade på tåget nästan i farten. Direkt när jag satte mig på det gamla skaktåget, landade jag i lugnet. Det ligger en enhjuling vid dörrparen och jag försökte hitta vems, men det tog många stationer innan en äldre man tar på sig handskar och keps, tar cykeln under armen och hoppar av. Det är fint, men lite kallt, och den rosa solkanten är vacker.
En dag i stoppad stol. Utbildning. Irriterande, den intressanta eftermiddagsföreläsningen, den vi kom för, kortas av en timme. Vi har åkt långt. Från förorten längst ut, och från Uppsala, jag och mina arbetskamrater är besvikna. Det blir svidande kritik i utvärderingen från oss åtta. Ingen annan protesterar dock.
Med lite påsar i händerna, och en tung träningsväska, med gott om tid, lite trött, känns resan hem oöverstiglig. Det är fullt av människor på tåget. Jag fick sittplats men har svårt att andas. Jag är omgiven av stressade människor som ska hämta på dagis, på fritids och på väg till affärer och annat. Egen stress är lättare att hantera, andras kväver.
Ser fram emot träningen ikväll, hoppas orken kommer tillbaka innan dess.
Det iskalla regnet slår mot vindrutan. Bristaverkens vita rök i kontrast mot den svarta himlen. Vägen är hal av det snöblandade regnet som fallit inatt. Arlandas lampor lyser upp himlen längre bort. Det är sista dan på jobbhelgen, skönt, jag parkerar vid kontoret. Det är mycket mindre att göra där jag jobbar nu än förut, men mannen jag jobbar mitt långa pass med sitter gärna stilla. Tyst. Det är lite trist men jag gillar att röra på mig, och jobbar gärna både ute med bilarna och inne vid bågen. Min kropp kräver det. Variation. Rörelse. Så länge det är uppehåll gör det mig inget. Om det regnar senare, blir han nog tillsagd att hjälpa till. Smitkollegor märks tydligare när man är få. Bland mina förra kollegor syntes de inte lika bra, men de var långt ifrån osynliga som de själva trodde.
Det är en lång väntan idag. Den stora tonåringen är hos mej ikväll. Bara han och jag. Alldeles för lite gemensamma timmar. En promenad ikväll som jag ser fram emot. Hoppas att det inte regnar. En godnattkram och en frukost tillsammans. Kort. Men bra. IRL är bäst.
Semestern är beviljad, för oss båda.
Sedan länge har vi planerat att åka nånstans till solen, stranden, havet.
Tillsammans.
En restresa, en relativt billig resa, till ett varmt land vi aldrig varit i, med lite packning och lätt plånbok. Nu känns det roligare att planera, nu när vi vet att pengar är på väg.
Nu, när jag inte längre har funderingar på hur jag ska berätta, ser jag fram emot resan med enbart glädje.

Vi sitter med varsin dator i knät och drömmer oss bort till en annan verklighet som blir vår för en vecka. Utflykter, spännande mat, stränder och värme. Varma dagar och varma nätter, solkräm, foton och löpning. Allt i ett virrvarr. Spännande att planera. Fantastiskt att genomföra.
Tanka sol, energi.
Tanka glädje.
Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.
Jag blir informerad om en resa.
En lång resa. I två veckor lämnar han över ansvaret för det lilla lockiga trollet på storebror som inte är myndig. De har redan löst det.
Detta levereras två timmar efter mitt tandläkarbesök, fortfarande groggy av smärta, den psykiska påfrestningen ett tandläkarbesök innebär för mej, och bedövning som håller på att släppa sitter jag bara o stirrar på telefonen.
Han har löst det själv.
Jag vet inte vad som är värst. Brist på kommunikation, prioriteringarna, resan, tidpunkten för informationen... för det är information, ingen start på diskussion som han sen hävdar. Storebror säger att han har blivit tillfrågad. Ja förmodligen. Men... hur svarar man nej?
Barnen är vårt gemensamma ansvar, inget man lägger på ett syskon i första hand.

Såhär några dagar efteråt, när det har landat, är det bara sorgen kvar. Sorg och en del ilska.
Över alla resor vi inte gjort tillsammans. För att vi inte haft råd. Eller? Jo självklart har vi haft ganska ont om pengar. Men det är inte det enda skälet. I slutet på sommaren, tidigt på hösten berättar han, han är flygrädd. Den pusselbiten har fattats i många år. De resor han gjort med jobbet har varit många, då har han inte haft valet att låta bli.
Jag är inte bitter. Snarare arg och ledsen. Eller? Jo en del bitterhet sitter den nog i ena mungipan ändå. Det går inte att bortse ifrån att han gör helt andra val numera. Otänkbara saker under vår tid är nu helt självklara.
Tillfällen som aldrig kommer tillbaka.
Jag har bestämt mej. Det blir ett halvultra. Ler. Det är en överkomlig
distans och nåt helt nytt för mej. Jag har sprungit Stockholm
Marathon, Halvmaran, Runrundan, Tjejmilen, korta banan på Fjällmaran,
Midnattsloppet, Tjurruset, Premiärmilen, 6-timmars... I år vill jag
både göra några favoriter och nåt nytt. Jag har tänkt tanken på
Lidingö 50 ett par gånger... och funderat på halva. Att jag bestämt
mig just nu, beror delvis på att Jubileumsmaran blev ett ickebeslut.
Jag ställde mej på kölistan, fick en plats och funderade helt enkelt
för länge. Det är utanför min budget, helt klart. Och jag har förut
tagit ett beslut att inte springa så långt på asfalt, i alla fall inte
m den här vikten. Sååå det var ju ändå bra liksom. Jag ser fram emot
tre lopp i år, och det kan bli fler. Det känns bra med mål.
Det är söndag. En ensam söndag som nu gått över i en stund på yogamattan i Vaxholm. Jag har gjort en hel del hemma. Känns bra. Bakat tvättat pysslat med årets bildblogg. I bilen hit har RENTskivan gått varm. Det är svårt att sjunga ihopkrupen bakom ratten men ändå lätt. Texten har en helt ny innebörd idag. Jag har tid att lyssna. Nu när jag dessutom sett filmen kan jag se skådespelarnas ansiktsuttryck framför mej.
Dagens yogapass var tufft. För tufft. Jag är glad att jag har lärt mej lyssna. Med färre smärttabletter, och med fredagens migrän kvar som en molande påminnelse, tar jag det lite försiktigare än vanligt. Det är lite ångestdimma i bröstet inför i morgon men jag skjuter det åt sidan. Det är lite märkligt, jag lyckas inte lära mej orden. De är ganska få, och jag sjunger dem i 31 minuter. Det är samma mantra nästa söndag, det går nog bättre då. Jag längtar. Efter sol och kärlek.