Det är torsdag, och idag bröt vi strandtrenden. Pia sprang på morgonen. Efter en dusch intog vi frukost i hotellets restaurang. Buffé är spännande när man bara vågar äta hälften. Vi packade våra vattentäta väskor med vatten, kex, handdukar och kamerapåsar. Med badkläder och solglasögon hoppade vi in i stortaxin som hämtade upp oss på vårt hotell. Det satt redan ett gäng japaner i den. Vi var äntligen på väg till en eftermiddag på Coral Island. Det går nästan inte att beskriva. Fiskar som simmar ganska orädda runt oss när vi flyter runt. Ingen av oss har snorklat förut. Pia gillar inte att ha vatten i ansiktet, men det gick oväntat bra. Långa djupa andetag, märkligt vad man snappar upp detaljer ur barndomens "pojkböcker" (Pia). Kamera under vatten? Pixie hade köpt varsin genomskinlig vattentät kamerapåse, och efter lite trixande fungerade båda. Vi såg stim med pyttefiskar, större tvärrandiga svartvita fiskar, blekblå fiskar m orange prickar och en smal blek fisk med näbb. Det var nästan så vi glömde bort att andas. Helt amazing.
När vi kom tillbaka gick vi ner till vår strand, badade och tog en promenad i den svala vinden innan vi fixade till oss. Idag blev det god mat på Vitaporn (ett efternamn helt enkelt) innan vi strosade runt och småshoppade lite. Det blev inga billiga Nike freeskor till Pixie, eftersom de helt enkelt inte passade. Inte heller ett besök på den stora marknaden på tempelområdet, den var som bortsopad. I morgon är sista dagen här. Det hade gärna fått vara flera.

/ Pia & Pixie

Barfota. Jag springer barfota. Mina fivefingers har jag lämnat kvar på det svala hotellrummet, hos den sovande pixien. I eftermiddag ska vi snorkla på Coral Island, och jag vill ha dem torra och osandiga på mina mjuka bebisfötter. Åtminstone på vägen dit. Igår var vi på kokosoljemassage, helt fantastiskt. Tjejerna föreslog att vi skulle fixa våra fötter, tror det försvann flera hekto död hud ner på golvet. Som tur är, är sanden inte så het nu på morgonen. Med så len hud tror jag den bränns mera.

Det är många som badar, solen har gått upp och det är ganska varmt. Den riktiga hettan kommer senare, men det är fuktigt i luften efter gårdagens regnskur och natten. Det är lite tungt att andas, jag får promenera emellanåt. När en rund ryska, i minimal bikini, springer förbi mig när jag går, då går jag inte längre. Aldrig i livet. Jag springer det mesta på vägen till södra slutet på stranden. Och hela vägen tillbaka. Med mina flipflops i ena handen och vattenflaskan i den andra. Svettig med lycklig utmattad kropp är jag tillbaka. Leende.

I morse var vi och tittade på två tempel där det låg massor av gåvor.
Allt från blommor och pengar till dryck och mat. De senare gjorde sig
sådär i värmen.

Vi kan med glädje rapportera att vi ännu inte sett eller hört några
kackerlackor på vårt rum. yey liksom. Vi såg en på gatan dock igår.

Det blev ännu en soft dag på stranden, lite molnigare idag än
tidigare, men det var ju förmodligen bara bra. Vi börjar bli rätt bra
på att avfärda jobbiga försäljare och snällt säga nej tack till de
trevliga.

Vi har varit modiga och käkat färsk frukt. Idag blev det ananas på
stranden. Sååå gott.

På kvällen slog vi till på massage. Wow. Det var välbehövligt. Och
otroligt skönt. Massageskorna hintade lite om att vi kunde ta en Foot
skin-treatment också... vilket innebär att ta bort allt dött skin och
förhårdnader. jeeeeesus. Tror vi båda gick ner en skostorlek och vi
har bebismjuka fötter.

Till middag blev det italienskt, hör och häpna.

Vi har bokat en halvdag båtfärd och snorkling i morgon med förhoppning
om att se en massa fina fiskar.

Om ni undrar varför vi skriver allt i 3e-person, så är det för att vi
lägger upp samma text på både Pias och Pixies bloggar.

/Pixie & Pia (som insett att det bara är två dagar kvar)

Halva veckan har gått. Efter en sovmorgon åt vi frukost på hotellet och därefter ännu en skön dag på stranden. Idag m en tröja över axlarna som skydd mot solen. Pias rygg är lite gnällig, och varken solstol eller hotellsängen hjälper till. Det blir fler strandpromenader för henne. Pixie är tokförkyld men försöker låtsas som om det regnar. Regnar har det gjort i eftermiddag. En ganska kort men intensiv regnskur. Vi passade på att äta middag innan vi utforskade en del av Karon vi inte varit i förut. Vi hittade ett tempel vi ska utforska bättre i dagsljus, ikväll var det fullt med marknadsstånd runtomkring. Kvällen avslutades i den australienska baren, bästa musiken på gatan.

Pia och Pixie

I dag blev det sovmorgon och sedan en frukost bestående av omelett
(och croissant).

Sen hängde vi på stranden i T-shirt och huvudbonad i ett gäng timmar.

Fram mot kvällen tog vi oss till Patong för att få uppleva denna
omtalade party - och shoppingstad. Först letade vi efter en restaurang
vi läst om men gav upp och lät oss bli inkastade på en helt okej
restaurang. Inkastarkillen gjorde sig t.o.m besväret att komma över
den väl trafikerade gatan för att övertyga oss om att deras restaurang
var bäst. Det blev vit fisk, räkor och bläckfisk. Helt godkänt.

Sedan vek vi in på den ökända Bangla Road och det var verkligen något
otroligt. Massor med folk, halvnakna dansare på var och varannan krog,
och miljarders thailändare som försökte få oss att kolla på just deras
liveshow. Och så en massa turister. Samt en del som inte bara sålde
biljetter till shower.

Vi rymde ganska fort igen och tog en kaffe/juice på Starbucks innan vi
åkte hemåt i den moderna tidens tuk-tuk, dvs en mini-pickup där man
sitter på flaket typ.

Kvällen avslutades hemma i Karon med en bananpannkaka med choklaaaaaaa.

/Pixie & Pia

Luften är fuktig. Hettan är inte oangenäm, men jag känner svetten rinna längs ryggen redan efter nån minut. Jag springer längs stranden i Karon. Det är lite disigt, och solen är på väg upp bakom husen. Havet är underbart vackert. Det ligger redan handdukar på några solstolar, gissar att de legat sen igår. En grupp thailändska barn i träningslinnen i glada färger leker på stranden, vid karon park är det nån slags turnering. När jag springer förbi dem på vägen tillbaka, hakar deras ledare på en bit, och barnen hurrar. Några tyska fotomodeller blir fotade med stela leenden. När jag springer tillbaka till hotellet hälsar trafikpolisen och några försäljare glatt på mig. De öppnar jalusierna efter de få timmar butikerna varit stängda. Det känns fantastiskt att kunna springa även med ganska svullna underben och fötter. i linne shorts, keps och fivefingers.

Pia vaknar tidigt, och springer en runda på stranden. Det är inte så varmt men luftfuktigheten är hög. Efter en dusch, äter vi hotellets frukostbuffé. Det blir en kolhydratsrik historia, eftersom kött och ost ser helt livsfarligt ut att äta. Men croissanter har ju hög fetthalt ;-). Vi går ner till stranden, vi stod ut i solen i tio minuter, sen var det dags för dagens första dopp. Vattnet är varmt, nästan för varmt för att ge nån svalka. Vi låg i skuggan under parasollet ett tag innan vi promenerade till södra änden av stranden. Hela Karon beach är tre km, idag gick vi ca fem km. I sand. Med några korta dopp på vägen tog promenaden ungefär tre timmar. Vi höll oss i skuggan resten av eftermiddan med avbrott för mer bad, och det gick åt mycket vätska. När vi övergav stranden, upptäckte vi att vi läst lika långt i våra böcker, 150 sidor. Fniss. Efter en kort dusch, hungriga efter sol och bad, hamnade vi på en restaurang m thaimat, där vi visades till bordet av en grovhuggen katoey. (ett samlingsnamn för transvestit/transexuell). Maten var god och vällagad. Sen tittade vi på solnedgången på stranden. Skön svalka efter en varm dag. Eftersom vi kände oss modigare idag, vågade vi oss in i shoppingstråket. Vi kom därifrån med bara saker vi verkligen ville ha och hade lyckats pruta på en del. En lugn o skön nedvarvningsdag.

Efter en frukost på planet mitt i natten landade vi på Phuket airport
kl 05:10 lokal tid. Solen hade inte gått upp och vi hade bara sovit
nån knapp timme.

Vi lyckades undvika de jättedyra taxibilarna och hitta ett billigare
stånd utanför ankomsthallen.

Det tog nästan en timme att köra från flygplatsen till vårt hotell i
Karon med slingrande vägar och så är det ju vänstertrafik också.

Vi fick checka in direkt när vi kom och efter en titt på det ganska
spartanska rummet, som dock har ac och wifi, gav vi oss ut på jakt
efter vatten och något att stoppa i magen. Vattnet i kranen vill man
inte dricka i Thailand, tur då att flaskorna bara kostar ett par
kronor.

Vi landade i varsin solstol i skuggan vid den otroligt fina stranden
och efter ett dopp och lite nötter, kex och vatten sov vi gott ett tag
båda två.

Lunchen intog vi på hotellets restaurang och sedan fönstershoppade vi
lite och försökte undvika alla påträngande försäljare. Efter det blev
det en långpromenad längs stranden och en glass i andra änden innan vi
gick tillbaka.

Självklart kom ont i halsen som ett brev på posten redan på planet för
Pixie, så vi shoppade halstabletter och nån skum halsspray på
Apoteket. Sen slocknade vi i sängen och sov ett tag till.
Tidsomställning, för lite sömn och en massa värme gjorde sitt till.

Till middag blev det haj. Som inte alls såg ut som på den inbjudande
bilden i menyn, men var ändå väldigt gott. Efter maten stoppade vi ner
fötterna hos en massa småfiskar. Det kittlades otroligt till en början
men man vande sig. De åt upp våra döda hudceller.

Sista insatsen för kvällen blev en tur till en mörk strand och Pia tog
ett litet litet kvällsdop. Och vi insåg att här i Thailand är
Karlavagnen uppochner.

Over and out.
/Pia & Pixie

Ett lugn sprider sig långsamt i kroppen, och jag har ett leende på läpparna trots ryggvärken, eländeshöfterna och den långsamma packningen till resan.
Det är efter samtalet med den nya chefen, som rynkan mellan ögonbrynen är borta och det är ett ljus tillbaka i ögonen, ett ljus som försvann när jag fick det nya schemat med posten i måndags. Ett schema som har de arbetstider jag önskat i den nya stora omorganisationen, även om det var tredjehandsvalet.
Vi är över tusen stycken, och jag inser att det är svårt att göra alla nöjda.
Det var några koder jag inte förstod, och min semester nästa söndag var inte ifylld. Det gick långsamt upp för mig under samtalet med underbara planeraren T, att jag blivit flyttad till gul sida.

Alla barnhelger blev uppfuckade, pappahelg skulle blivit mammahelg, det är ganska omfattande planering på åtminstone mina helger. Jag ingår i ensamblen och har några småroller i en musikal som sätts upp i Tumba i höst, RENT. Repschemat som delvis lagts efter mina jobbdagar, omg. Jag skulle ju aldrig kunna träna med de andra... Den vanliga träningen, där spelar det ingen roll liksom. Skorna står i hallen, och SATS har öppet samma tider varje vecka... Men. Lyckoskänslan, känslan av den stress jag känt inför vår/sommaren med det nya schemat bara försvinna, där i bilen efter simningen idag.

Åh så skönt. Jag har kastat iväg ansökningar på en massa jobb, nästan som en kulspruta de senaste dagarna. Nu kan jag ligga lite lågt, jag måste inte bort nuuuu. Men det ingår i framtidsplanen sedan ganska länge, att ta mig därifrån. Att bli min egen. Och ha en meningsfull arbetsdag. En arbetsdag som stimulerar huvudet, som inte går på rutin. Med positiva människor och utmaningar varje dag.

Det nya schemat? Det är detsamma som jag fick. Men på rätt dagar, samma dagar som jag jobbat hittills. Jag är glad över luckan som lämnats åt mig, av en mammaledighet.
They did it. Vi är många många som är missnöjda med de nya scheman som företaget rullar ut nästa kvartal. Mej har de flyttat på till det andra skiftet. Hoppas det går att lösa, annars vete fan... Det är umgängeshelger, inplanerad semester i sommar, inplanerade lopp på lediga helger, alla RENTrepetitioner som delvis är lagda för att jag ska kunna vara med och repa, beviljad ledighet för spelningar mm mm. så helt fel liksom.
Det är fullt av förtvivlade statusar på facebook, blandat med några som är jättenöjda. De är lite färre, men de finns.
Jag sitter o söker jobb, mitt i natten. Hoppas att jag får napp. Nån annanstans.
Idag har jag träffat naprapaten Pia. 
Min ländrygg skriker och min ena höft var en halv dm längre upp än den andra, före timmen på hennes massagebänk. Det är riktigt riktigt dumt, det är så svårt att springa, jobba och träna då. Hon har hjälpt mej förut, efter ett fall i pendeltågstunneln. En annan gång en  ledsen fot. En tredje gång en ledsen änglavinge. Den här gången är det ländrygg och bäcken som krånglar igen, precis likadant som efter fallet för några år sen. Att lyfta tungt med en kropp som är ledsen efter tokansträngning som löpningen i lördags är inte så optimalt. Att samma dag utföra framåtlutande övningar med en snabeldrake är en riktigt riktigt dålig kombo. Men det blev bättre för dem, och jag mår bättre av det inuti. Jag ska dit igen på torsdag, för att klara de tolv timmarna i ett flygplan på fredag. Har lovat att resa mig o promenera i planet. Hon har magiska fingrar, otrolig energi. Jobbar med hela sin kropp för att tänja och sträcka, massera och dra min jämn igen. Li. ten och seg. Pratar oavbrutet, utom när hon andas i min takt och trycker ihop mej fullständigt.
Jag bet ihop i helgen, tänkte att det går nog över. Det gör det sällan, av sig själv.
"The world is a book, and those who stay at home, only read one page."

Vi packar inför en resa till en annan del av världen, samtidigt som vardagen rullar på.

Pappan kom just hem efter två veckor i Asien. En helt annan resa än min och hennes, till samma världsdel.

Vi åkte aldrig utomlands tillsammans, bara vi, han och jag. Det blev helt andra resor tillsammans, med familjerna många mil bort. Undrar ibland hur annorlunda livet varit för oss om vi bott kvar där nere, närmare alla. Åren med de två små som nu är så stora, blev intensiva med plugg för oss båda i olika omgångar, samtidigt som vi växte ihop och isär samtidigt. Jag antar att det blev lite för intensivt för oss båda. Avlastning av familjerna och mer egentid. Vi var väldigt unga, även om åtminstone jag kände mig vuxen och gammal redan som tonåring.

En resa till bergen i Slovakien, ett scoutläger utomlands med alla barnen, min syster och kompisar och barn i vår scoutkår. Det var en upplevelse. Vi tillbringade mycket tid på olika aktiviteter, och ganska lite tid tillsammans. Det kändes kanske redan då som om vi... som om vi var på väg att förändras. Att vi inte hade tryggheten i varandra och oss själva. Det var en fantastisk vecka, absolut, och jag är glad att vi har det minnet gemensamt.
Vi har gjort resor till andra länder, båda två. Pappan med jobbet, äventyr vid Medelhavet, resor till England, och en lång resa med de stora barnen i bil. Jag ensam.

Före barnen, reste jag och min mamma till solen i södra Spanien. Tre sommarveckor, en om året i tre år. Jag kom tillbaka till skolan, och sen man och jobb lite brunare.

England. Min bästa vän bodde där ett par år, och jag reste ensam över till henne, två gånger. Lite läskigt att klara sig själv, skönt att kunna språket. Musikal, teater, gå runt ensam i Bristol och uppleva, ett besök i Bath, några intensiva dygn i London. Fantastiska resor. Presenter med hem.

En helt annan resa, till den gröna ön många år senare. Till havet, bergen, kullarna utanför stan, annorlunda människor och en ny vän.

Nu när vi lever olika liv, har vi möjlighet att själva bestämma hur vi vill prioritera i vår plånbok. Även om den är lite tunnare än förut, för oss båda. Det ger frihet. Vi borde kunnat klara det här. Förut. Det är lite vemod kvar inuti, men det kommer nog alltid att sitta kvar lite grann.

Jag ser fram emot resan, en vecka med värme, nya upplevelser för både henne och mej. Till och med timmarna på flygplanet ser jag fram emot, som ett barn på nya äventyr.

Det finns många sidor kvar att läsa. Och jag vill läsa dem alla.

Life begins at the end of our comfort-zone

Var börjar ditt liv? Och mitt? Var är utkanten på din comfort-zone?
Jag tänjer mina gränser ofta. Inte varje dag, men ofta.
Häng på!
Stöldat...

Happiness is never constant, and it’s not supposed to be.
Failures are temporary situations that teach us necessary lessons.
Even if you can’t see it now, you are making progress. 
How you feel when you’re stressed is not a true measure of reality.
You cannot change what you refuse to confront.
You are not what happened to you in the past. 
Not getting what you want can be a blessing.
Being a ‘work in progress’ is a great state to be in. 
Nobody else can do it for you.
Life is not easy, but it’s worth it.


hela inlägget här: http://www.marcandangel.com/2012/02/16/10-good-reminders-for-stressful-times/
Jag är mör.
Det har gått några dagar efter tävlingen i lördags.
Och jag är mör. Resan hem var rätt tuff, även om vi lyssnade på melodifestivalen via svtdirekt i mobilen och turades om att köra. Att vända sig i sängen på natten, helt galet omöjligt av värken i ryggen.
Långsamt blir jag mjukare. Måndagens tolvtimmarspass, upp och ner för de få trappstegen till röda kuren, upp och ner för lastbilsstegar... det var inget ergonomiskt i sikte när jag sökte den tålmodiga personalen som gick igenom grinden, fällde kroppen vid höften istället för att böja snyggt på knäna. De flesta frågade vad jag gjort, jag gick ju lite stelt med båda benen.
Kan man halta med båda benen?
Jajamensan. Ler. Det kan man.
Jag gör inte det längre. Träningen efter tävlingen har varit med försiktighet. Vi insåg omöjligheten i att kundaliniyoga hos Torbjörn i söndags, det blev en egen yogatimme hemma och massage för oss båda istället. Det är skönt att massagebänken står redo. Jag fick massage i måndags efter jobbet också. Vi bokade av Zumban däremot. Tror det har hjälp jättemycket med massage för återhämtningen.
Tisdag, Afro och Core. I nya testbh:n. Trodde aldrig jag skulle fixa det så bra. Inga hopp på dansen, och det var rätt jobbigt för låren. Men det gick. Märkligt nog. Och såååå skönt. Däremot, efter timmarna med RENTrepetition var jag helt slut.
Skönt att vakna mycket piggare idag, och få skjuts till gymmet för mer kraftpåfyllning, och bhtestning. Bodypump. Åh så skönt att anstränga sig. På riktigt alltså. Jag mår så otroligt bra av att träna. Tog lite lättare vikter, och lyckades genomföra allt, utom de små små låga knäböjen. De är asjobbiga även med en hel kropp.
Laddar om med frukost, nu är det städning och en timmes Zumba vid lunch som gäller innan jag tar tåget till Jakan, fixa och dona lite med ungarnas rum, där. Idag flyttar min gamla bokhylla till Märsta. Mina barnochungdomsböcker har redan kommit hit, och står ivrigt och väntar på ungarnas rum, här.
Bokstäver som längtar efter att läsas igen.
Jag läser ibland en blogg som en annan mamma skriver, Robin. När jag väntade min äldste son var jag helt övertygad om att det var en liten flicka. Nu har jag tre söner, och jag älskar dem precis som de är. Det har varit svårt att förklara för andra, att könet inte spelar nån roll, att de är friska och funkar hyfsat är tillräckligt.
Robin har gästspelat på en annan mammas blogg, och jag tycker hon beskriver det ganska bra. Läs om ni vill. Ler.





Det är ovanligt lite mil i kroppen, det senaste halvåret har inte kroppen velat springa. Det har kommit annat emellan, jag har låtit det hända. Jag har tvivlat på min löparförmåga när allt varit grått. Tränat mycket på gymet, åtminstone sen mellandagarna.
Vi är i Skövde. 6 timmars löpning, runt runt på en bana, tolvhundra meter kort. 37 964m, 31 varv. Jag sprang en mil, två mil, en halvmara.... sprang lite till, det blev en halvultra. Efter 3:30 gick det inte längre. Kroppen klagade. Högljutt. Höfter, rygg och ländrygg, ignorera, ignorera. När låren sa stopp på riktigt, sprang jag in i en vägg och promenerade ut på andra sidan, i sällskap.
Nåt varv innan jag slutade springa, varvade jag den söta bejben. Pratade helt kort om antal varv, hon som gått länge var bara fyra fem varv back.
-vaddå, tror du att du är snabb? Hon säger det, glatt leende och på skämt. Min reaktion blir oväntad, hos oss båda.
Kommentaren studsar runt i kroppen. Jag förstår först inte varför jag tog så illa vid mej. Det tar nästan ett halv varv innan det klarnar. Jag vet ju att jag inte springer fort, har aldrig gjort. Speciellt inte såhär otränad... Jag ser plötsligt en bild på näthinnan. En irriterad man, när jag inte orkar utan behöver gå en bit för att orka springa vidare. Jag är ganska duktig på att ignorera, att inte låtsas om mina svagheter. Jag hänger inte med i hans tempo. Han har hjälp mej massor, speciellt i början. Triggat min jävlaranamma, ofta. Men känslan av att inte duga, den är stark. Jag är otroligt nöjd med min prestation idag. Men just där, just då, kändes det som att jag gav upp.
Det tog emot att börja gå istället. Men nödvändigt och vuxet. Jag ska klara av jobb och träning. Vuxen och stark.