...i sträck. Jag förstår varför det inte är tillåtet. Kroppen klagar, humöret är inte riktigt på topp. Tankarna hängde inte med igårkväll och gammalt skit blandades med nutid. Reptilhjärnan slog till och min egentid blev inte som jag tänkt riktigt. Det behövdes djup koncentration för att lyckas fokusera på ljuset, rörelserna och musiken. Efteråt är mina kraftreserver i princip tömda helt och jag orkar inte prata, har inga ord. En natt med för få sovtimmar, och en ny dag framför mej. Det är enorm skillnad, jag ser fram emot att jobba idag. Här är det kortare dagar, trevligare arbetskamrater. Ingen direkt stress, det får ta den tid det tar. Ett lugn som jag inte har känt på flera månader, samtidigt som jag har huvudet fullt av funderingar.
Jag ser bilden, och begäret väcks i mej. Längtan efter något som gror. Som jag fått att gro. Tankesmulor har så fina bilder, fulla av klorofyll, och jag kan inte låta bli. I affären hittar jag det jag söker. Får ett leende från älsklingen. Frön. Ruccola. Hoppas lilla lockiga trollet hjälper till i morgon kväll. Resultatet? Det lär hamna på nåt forum. Ler. Tankesmulor säger yeey. Det värmer.
Det har tagit ett tag att sortera intrycken från i påskas. En kort helg, några få dagar tillbringar vi i Skåne. Jag har med mig älsklingen och två barn i bilen, det stora tar bussen ner. Bor hos mamma och J, träffar dvärgspetsvalpen Teo. Helt fantastiskt söt liten hund, viftar på sin stubbsvans när han ser oss. Gå i koppel funkar hjälpligt, och vi blir förtrollade allihop. Han är inte riktigt lika charmig när han bär iväg med skor eller tuggar lite på oss med sina sylvassa valptänder. Men fortfarande... söt. Mamma är lite trött, en valp är som en bebis, vaknar på natten o behöver gå ut. Det är mysigt att vara här. Välkomnande och tryggt.

Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.

I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.

Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.
Jag har ont i magen, flera mil efter att vi lämnat av honom. Han ville inte vi skulle följa med in. Det var inte svårt att förstå varför, hans lägenhet är kaos. Lilla lockiga trollet blir illa till mods, stora trollet frågar torrt om han har skurpulver hemma. 'Använd det då'. Så kärvt, så självklart. Han är annorlunda.

Back i skolan, sköter inte sitt inre eller yttre tempel. Tårarna rinner och jag ser hans matrester på näthinnan fortfarande, luktminnet av unkenheten, sunket. Jag trodde han skulle fixa det här, han vet ju hur. Jag hoppades att det inte skulle vara så illa som jag trodde, det var mycket värre än så. Jag vill vara tio mil bort. Inte fyrtio, femtio. I utkanten, stötta och hjälpa.
Att vara mamma, det är att leva i ett ständigt tillstånd av kärlek. Men även, fast på en lägre nivå, i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag kommer alltid att älska mina barn. De är inga änglar, och inga monster. De är fantastiska på miljoner sätt, och på att kramas, och det märks att de älskar mig även när de inte säger det högt. Det gör de ibland. Jag säger ofta till mina barn att jag älskar dem. Det är viktigt för mej, kanske för att vi inte pratade så mycket om sånt hemma hos oss när jag växte upp. Det är viktigt att säja det högt. Jag hoppas att de verkligen känner min kärlek. Alltid.

Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.

Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.

Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.
but the best...
Jag hör dem skratta, vi står kvar utanför när lilla lockiga trollet låser upp dörren hos pappa. Det känns bra i magen. Jag vill honom inget illa, det tjänar ingen av oss på. Inte vi två, ingen runtomkring. Jag vill att han ska vara glad, även om det är försent för mig. Jag vill att han ska må bra, både för hans egen skull och barnens. De behöver både honom och mej.
Att säga hej till Karin, resulterar senare i en kram från henne, på mobilen. Jag ser det inte först, utan förvånat precis innan jag somnar. Förvånad och lite glad.
Det har varit en jobbig tid. Förhoppningen är att det snart är över.

Sometimes it lasts in love
but sometimes it hurts instead.
Jag har sopat ihop mina krossade drömmar. Vänder och vrider på skärvorna i det svaga ljuset av den inre lågan som finns kvar.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.
Ursäkta om jag verkar långt borta idag. Tankarna fladdrar omkring, idag lite lite mer än vanligt. Idag är de 6 månadernas betänketid över. Vi kan skriva på våra papper och skicka in. Undrar förstrött om det är många som ångrar sig. Det är en retorisk fråga. Antagligen inte. Jag har det inte. Det här är bäst för alla. Det är inte säkert att ungarna tycker det, alla dagar, men alternativet var och är sämre. Undrar vad pappan hade sagt, om jag ångrat mej. Ler lite snett. Han har nytt liv, nya vänner, nytt jobb, nya erfarenheter. Jag har sopat ihop mina skärvor och dragit mej undan. Ett annorlunda liv, med nya möten, erfarenheter, prioriteringar. Sorterar i det som är jag, letar efter minnen att vårda, släppa andra som drar ner. Det fanns ingen bättre väg att välja, orken och lyckan var borta.
Den ligger o skaver lite, Hemligheten.
Funderingar om natten, i bilköer och i duschen.
Våga? Oavsett...

Det är så mycket att vända och vrida på. Så mycket som påverkas. Och samtidigt är det ett stort lugn som sprider sig, även om det känns som kolsyra under huden. Ömsom djupa lugna andetag, ömsom korta panikartade. Det borde fungera. Om allt klaffar. Om allt... alltså.
Det är ju inte så lätt som det känns ibland. Men inte för svårt heller.
We can do it.

Tid

Smärtan tar tid. Mina drömmar, krafter, tankar tar tid, men smärtan tar mer. Det är en annan smärta än jag är van vid, svår att hålla på avstånd. Den är inte märkbar alltid. Ligger jag stilla i sängen, eller promenerar, glömmer jag nästan bort den helt. Men... varje gång jag böjer mig ner för att ta upp nåt, reser mig från en stol eller soffan, gör en hastig rörelse i sidled... då nästan svartnar det. Träning är befrielse. Orken är nästan slut. Svår balans.
Min vän bloggar. Naket, hjärtskärande. Argt och självutlämnande. Insiktsfullt. Vi har en del bagage som är lika. Alltför lika. Jag blir ibland alldeles matt, vissa bloggar kunde varit mina.
Inser hur back jag är när jag sträckläser flera bloggar än jag spottar ur mig på en månad. De berör mig, och ger mig tårar i ögonen.
Ler lite. Jag saknar våra kvällar i stan, det är så mycket som händer, jag hinner inte med.
Jag känner att jag dragit mig undan lite. Ibland blir koordinationen med skiftjobb, barnkvällar alltför svår att lösa. Men jag finns och tänker på dig, er. Miss you.

Sista dagen i Karon tillbringade vi på stranden (så klart). Det var
ganska molnigt och det blåste mer än tidigare. Men fortfarande helt
underbart. Bad o promenader i strandkanten och bokläsande i solstolen.

Vi delade på en bananpannkaka innan vi gick till massagestället och
fick varsin aloe vera-massage, manikyr och pedikyr. Riktig vardagslyx!
Hela kalaset kostade 440 kr.

Vi käkade middag på stället precis på andra sidan gatan från massagen
då vi var tokhungriga och inte ville gå så långt innan nagellacket
torkat helt. Vi bjöds på god mat, drink i glas formade som
kvinnokroppar, och livemusik.

Lite last minute shopping och sedan satt vi en stund på Aussiebaren
ett tag innan vi gick hem o sov två timmar.

Taxin var beställd till kl 0300, och tog oss med en nästan otäckt
trött taxichaffis till flygplatsen. Men dit kom vi iaf.

Väl där gick allt ut på att köa. Men tillslut satt vi på de trånga
flygplansstolarna iaf. Det första som händer är att lillkillen på
andra sidan mittgången kräks. Yey liksom.

11 timmar senare landade vi i ett nollgradigt Sverige med flipflops.
Snabba kast.

Vi längtar såklart redan tillbaka till landet Thailand.

/Pixie & Pia

Mitt i ett leende rinner tårarna. Hon säger att jag är vacker, och de går inte att hejda. Vi är högt upp ovanför Indien, ovanför molnen. Ett land jag länge drömt om att besöka. Hur ska jag förklara, jag har nog inte varit lika vit utanpå och svart inuti på länge. Sockerblues? För lite sömn? Min rygg plågar mej och jag vill inte visa mej svag. Förra natten somnade vi sent, jag mycket senare än henne. Inte resfeber, det var livet i allmänhet som kom ifatt.
I ett dis lämnar vi Thailand. Solen är på väg upp. En trött sol. Vi är också trötta, har bara sovit ett par timmar. Det var med tunga fötter jag klev in i taxin utanför hotellet mitt i natten. Det har varit en helt fantastisk vecka. Lata varma dagar utan vardagsvärken. Hemma väntar jobb på ännu en ny plats efter omorganisationen, ett förråd som behöver gås igenom, livsavgörande beslut som måste tas, pappersarbete m skilsmässan och snöblandat regn.
Jag längtar efter mina barn, men också efter det salta havet mot strandkanten. Där det var skönt att springa tidigt på morgonen, promenera, bada, sova under parasollet. Hettan, vindens svalka, vattnet. Vi hann med några sovmorgnar, att gå omkring på marknad, ett tempelbesök och en eftermiddagstur till en ö med snorkling, vackra fiskar och koraller. Strand varje dag. Vi har ätit god vällagad mat till överkomliga priser, och druckit knäppa drinkar. Vänliga ansikten och igenkännande leenden. En mysig, fantastisk, underbar semester.
Vi har med oss fina saker i bagaget, både till oss själva och barnen och vi lärde oss att undvika närgångna försäljare. Ryggen som var trasig redan innan, for ganska illa i flygstolen dit, i solstol och i sängen på hotellet, men de många promenaderna i sanden i strandkanten, simturerna och händerna på Nin Massage gjorde underverk.
Jag vill hem, samtidigt som jag vill tillbaka.
Det är en skakig resa, det är svårt att sova. Men jag hittar lugnet inom mej och känslan av vågorna finns kvar i kroppen.