Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.
I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.
Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.
Back i skolan, sköter inte sitt inre eller yttre tempel. Tårarna rinner och jag ser hans matrester på näthinnan fortfarande, luktminnet av unkenheten, sunket. Jag trodde han skulle fixa det här, han vet ju hur. Jag hoppades att det inte skulle vara så illa som jag trodde, det var mycket värre än så. Jag vill vara tio mil bort. Inte fyrtio, femtio. I utkanten, stötta och hjälpa.
Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.
Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.
Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.
lördag, april 28, 2012
Category: acceptans, funderingar, glädje, kärlek, lockigatrollet, rädsla, separation, ungar | 0 kommentarerJag hör dem skratta, vi står kvar utanför när lilla lockiga trollet låser upp dörren hos pappa. Det känns bra i magen. Jag vill honom inget illa, det tjänar ingen av oss på. Inte vi två, ingen runtomkring. Jag vill att han ska vara glad, även om det är försent för mig. Jag vill att han ska må bra, både för hans egen skull och barnens. De behöver både honom och mej.
Att säga hej till Karin, resulterar senare i en kram från henne, på mobilen. Jag ser det inte först, utan förvånat precis innan jag somnar. Förvånad och lite glad.
Det har varit en jobbig tid. Förhoppningen är att det snart är över.
Sometimes it lasts in love
but sometimes it hurts instead.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.
söndag, april 15, 2012
Category: acceptans, energi, framtid, inre styrka, längtan, magkänsla, mod, separation, sorg, tålamod | 0 kommentarerFunderingar om natten, i bilköer och i duschen.
Våga? Oavsett...
Det är så mycket att vända och vrida på. Så mycket som påverkas. Och samtidigt är det ett stort lugn som sprider sig, även om det känns som kolsyra under huden. Ömsom djupa lugna andetag, ömsom korta panikartade. Det borde fungera. Om allt klaffar. Om allt... alltså.
Det är ju inte så lätt som det känns ibland. Men inte för svårt heller.
We can do it.
Inser hur back jag är när jag sträckläser flera bloggar än jag spottar ur mig på en månad. De berör mig, och ger mig tårar i ögonen.
Ler lite. Jag saknar våra kvällar i stan, det är så mycket som händer, jag hinner inte med.
Jag känner att jag dragit mig undan lite. Ibland blir koordinationen med skiftjobb, barnkvällar alltför svår att lösa. Men jag finns och tänker på dig, er. Miss you.
ganska molnigt och det blåste mer än tidigare. Men fortfarande helt
underbart. Bad o promenader i strandkanten och bokläsande i solstolen.
Vi delade på en bananpannkaka innan vi gick till massagestället och
fick varsin aloe vera-massage, manikyr och pedikyr. Riktig vardagslyx!
Hela kalaset kostade 440 kr.
Vi käkade middag på stället precis på andra sidan gatan från massagen
då vi var tokhungriga och inte ville gå så långt innan nagellacket
torkat helt. Vi bjöds på god mat, drink i glas formade som
kvinnokroppar, och livemusik.
Lite last minute shopping och sedan satt vi en stund på Aussiebaren
ett tag innan vi gick hem o sov två timmar.
Taxin var beställd till kl 0300, och tog oss med en nästan otäckt
trött taxichaffis till flygplatsen. Men dit kom vi iaf.
Väl där gick allt ut på att köa. Men tillslut satt vi på de trånga
flygplansstolarna iaf. Det första som händer är att lillkillen på
andra sidan mittgången kräks. Yey liksom.
11 timmar senare landade vi i ett nollgradigt Sverige med flipflops.
Snabba kast.
Vi längtar såklart redan tillbaka till landet Thailand.
/Pixie & Pia
söndag, april 01, 2012
Category: | 0 kommentarerJag längtar efter mina barn, men också efter det salta havet mot strandkanten. Där det var skönt att springa tidigt på morgonen, promenera, bada, sova under parasollet. Hettan, vindens svalka, vattnet. Vi hann med några sovmorgnar, att gå omkring på marknad, ett tempelbesök och en eftermiddagstur till en ö med snorkling, vackra fiskar och koraller. Strand varje dag. Vi har ätit god vällagad mat till överkomliga priser, och druckit knäppa drinkar. Vänliga ansikten och igenkännande leenden. En mysig, fantastisk, underbar semester.
Vi har med oss fina saker i bagaget, både till oss själva och barnen och vi lärde oss att undvika närgångna försäljare. Ryggen som var trasig redan innan, for ganska illa i flygstolen dit, i solstol och i sängen på hotellet, men de många promenaderna i sanden i strandkanten, simturerna och händerna på Nin Massage gjorde underverk.
Jag vill hem, samtidigt som jag vill tillbaka.
Det är en skakig resa, det är svårt att sova. Men jag hittar lugnet inom mej och känslan av vågorna finns kvar i kroppen.