Förberett för marathon, det är bara några dagar kvar. Jag vandrar i shorts och flipflops, vägen mellan mitt extrajobb och hennes. Det är en sen måndagskväll och den friska luften rensar mitt sinne från unkenheten jag andats in de senaste åtta timmarna. När jag går över bron ser jag banderollerna, och känner suget. Hettan. Applåderna. Längtan. Krampen i lår och kampen mot klockan...
En del av min identitet som marathonlöpare har i tiden för kaosets början försvunnit i tappad löplust. Den är på väg tillbaka, långsamt.
Det är många tankar som hinner korsa på de få sekunder det tar från att jag upptäcker honom tills jag nått fram.
Det ligger en man på rygg, helt stilla mitt på cykelbanan.
Jag håller andan omärkligt, innan jag ser att han andas. Det är tidigt, klockan är fem. Inatt har det regnat, det är en ljummen morgon. Mycket varmare än igår. Han måste ändå ha frusit, asfalten är kall och fuktig. I tshirt och kalsonger ligger han där. Det tar en liten stund, men han är kontaktbar. Blå, rödsprängda ögon försäkrar mej att han mår bra, kan ta sig hem själv.
Kan jag cykla till jobbet?
Ja gör det du. Tack.
När jag vänder tillbaka för att berätta att hans jeans ligger i tunneln, är han fortfarande vaken. Om än kvar på rygg.
Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.
Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.
Jag sorterar foton. De tar kraft och genererar många tårar. Det är tre kartonger fulla av minnen, somrar i Skåne och på Öland. Tusentals på våra barn, föräldrar och på oss. Våra vänner och hans resor med arbetskamraterna. Otaliga naturfoton jag inte längre minns vem som tagit.
I en hög med bilder ser jag plötsligt ansiktsuttrycket jag de senaste åren lärt mig att hata. Inte ansiktet, men uttrycket. Utan energi, utan leende ögon. Min mage dras ihop. Redan i slutet på nittiotalet fanns den där. Fanns den där ofta? Jag vet inte. Var han lycklig emellan? Jag vet inte. Han ler på bilder från de olika resorna med jobbet, på bilderna med föräldrarna och på några av bilderna med barnen. Men... de bilder där jag fångat honom off guard, där finns det ingen lycka. Det gör ont.
Det kom ett brev.
Ett brev jag väntat på.
Attunda tingsrätt meddelar att vi inte längre är gifta. Att det har hänt, är sorgligt och inget jag önskat. Men jag har väntat, hållit andan på nåt sätt. Nu andas jag lugnare, och lämnar det bakom.

Nu är vi skilda, nu är det slut på riktigt.
Jag har passerat en osynlig gräns. Igen. Den syns inte, går inte att ta på. Ikväll är jag ensam, och jag ser fram emot det.
Ensamtid har länge varit viktig, men i kaoset blev jag skör. Mina ensamma kvällar och nätter blev något jag avskydde. Närhetsnarkomanen i mej blev otroligt stark, periodvis.
Jag har passerat den osynliga gränsen, är tryggare i mej själv än jag varit på mycket länge. Det blir fler och fler ansökningar från min dator, jag har en jobbintervju inbokad ikväll. Det är inget heltidsjobb, ingen fast lön. Men ett steg på vägen, och en rolig sidoinkomst. Min brokiga bakgrund har visat sig vara en fördel, igen.
Jag hade en ledig dag igår. Sol, cykel, fartvind. Energin jag fick, räckte hela kvällen. Jag har sovit bättre inatt än på mycket länge.
Jag sitter på uteplatsen och eftersvettas. Äter. Dricker. Andas. Det är varmt och skönt. Ännu är grannbarnen tysta, det är vardag. Kroppen är lycklig. Jag har cyklat långt i solen, som nu är på väg till andra sidan huset. Uteplatsen är så mycket bättre än en balkong åtta våningar upp i blåsten. Men ändå, jag längtar hem. Hem till trädgården på över en kvadratkilometer med det lilla tegelhuset från femtiotalet. Mycket gräs. Björkar som gjorda för hängmattor. Uteplats med skjutbara glasfönster. Rum för alla. Rum för hantverk. Rum för kunder. Det kliar i hela kroppen efter att få börja måla, bära möbler, sätta kakel och klinker. I ett hus som är fullt funktionsdugligt från start. I väntan sorterar jag saker, foton och kläder från förra flytten. Den som skedde i hast och i stort känslokaos. Jag är bättre rustad för nästa. Jag hoppas att den där trädgården blir vår.
När det nästan är läggdags kommer samtalet. Han är på väg till akuten, till fots. Jag hör att han är ledsen långt innan rösten bryts. Ett skärsår, det gör ont och han är rädd. Det regnar, han vet inte hur långt det är kvar att gå. Jag försöker trösta, på avstånd. Jag vill vara nära nära. Hålla om och trösta, blåsa och göra allting bra. Lyckas till slut övertyga honom att ta en taxi till sjukhuset. Han är orolig för att missa buss och tåg till Stockholm på morgonen, om han skulle behöva stanna för länge på akuten. Det behöver sys. Han lovar att berätta när han är hemma igen. Jag lovar att messa pappan vad som hänt. Det är svårt att somna, och jag sover dåligt. Mina tankar är hos honom. Han är hemma innan ett, skönt. Hoppas han vaknar i tid. Han och pappan har messat, och pratat lite, det gjorde väntan på akuten mer uthärdlig.
Min klocka ringer, det känns som om jag inte sovit alls. När jag jobbat ett par timmar, ringer han från tåget. Han tackar, för att jag pratat med honom på kvällen. För att jag berättat för pappan och för att jag är en så bra mamma. När det är jag som känner enorm tacksamhet, är full av pirrig lycka och tårar i ögonen över att han ringde.
Det känns fantastiskt efter uppbrott och allt kaos det förorsakat.

Jag älskar dej också, ungen min.

Kämpa för varenda unge!

UNICEF/Josh Estey
Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering. Det har varit en kampanj för stelkrampsvaccination, och målet är nått på 5000 bloggposter. Det är fantastiskt att så många människor har engagerat sig och för varje bloggpost som publicerats inom kampanjen skänkte Apotek Hjärtat 95 vaccin mot stelkramp. 
UNICEF/Kate Holt
På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.