med alla jävla diagnoser. jag vill inte ha dem. jag vill bara vara lycklig, lugn och trygg. det jag utstrålar på jobben jag har. jag är det för det mesta. men ibland rämnar fasaden och du får se det trasiga, sköra och grå.
jag har jobbat hårt med mej själv det senaste året. men kan ibland när den förlamande tröttheten skär bort min hud, jobbar reptilhjärnan alldeles själv och mina flyktinstinkter blir starka.
andas.
andas för livet.
även när pulsen dunkar i huvudet och hjärtat sprängs.
Himmel.
Många bilder.
När orden kommer, känns det så självklart. Hon har satt ord på det jag känner.
Jag vill bo där det finns mycket himmel. Öppna fält, skog, hav. Där det finns gräs utanför dörren och fåglar i träden. Många rum, egen space. Jag vill ha grannar, men inte tätt inpå. På andra sidan tomtgränsen, inte ovanpå taket eller under mitt golv. Egentillverkad saft och hembakt bröd. Barfota i hängmattan.
Jag ska gå en endagsutbildning. Min arbetsgivare bad om ursäkt för att det bara är en dag. Jag är timvikarie på sjukhuset, de heltidsanställda får gå fyra dagar med hemuppgift emellan. Hos min andra arbetsgivare, där jag jobbat med säkerhet i snart fyra år, har de varit frågande till behovet, när vi eftersökt en liknande utbildning. Vi hanterar tusentals människor varje dag. En del potentiellt våldsamma. Många stressade.
Ironin i att jag ska gå denna utbildning just idag känns stor. Igår jobbade jag mitt sista pass som heltidsanställd på jobb1.
Med gråten i halsen tar jag mig till pendeln hem.
NaprapatPia har dömt ut min fot. Ingen afrodans med stampande fötter. Ingen boxning. Ingen löpning i five fingers innan högerfoten läkt. Den är svullen. Foten är en storlek större än den andra... ankeln är vätskefylld, hälen inflammerad.
Det blir ännu värre...Får rådet att sälja min plats på Jubileumsmaran.
Helvete. Hennes blick är riktigt allvarlig. Jag känner dej, säger hon. Om du startar, kommer du att springa tills du stupar. Inte stannar väl du för lite smärta? Din envishet är bra, men... Om du springer, kommer du förmodligen inte att kunna gå resten av sommaren.
Fan fan fan. Den här maran har varit ett mål sedan 2008. Året jag började springa, sprang jag den sträckan tillsammans med några andra tokiga människor i september. Bara för att det var roligt. Sedan dess har jag sprungit Stockholm marathon två år i rad, och en marathon i Skövde förra året. Ett marathon om året. Blir det nåt i år, tro?Just nu är jag ganska tröstlös och eländig även om jag försöker fokusera på det jag kan göra istället. Simma. Cykla. Yoga, fast utan för mycket balansövningar på högerfoten. Zumba, med asfaltsskorna. Styrketräning. Massage. Då borde jag kunna löpträna försiktigt om några veckor. Då borde jag kunna få en skaplig tid på Midnattsloppet. Kanske.
Att bryta ihop.
Att resa sig igen.