Cykla till Arlanda, tanken var att följa söta frun till jobbet, o cykla hem igen och packa, städa, tvätta, baka... det blev en omväg till kontoret. Jag har fått mitt nya anställningsavtal med samma timpeng som tidigare men inga schemalagda tider just nu. Jag fick ett uppriktigt grattis, lycka till och varmt leende med mig därifrån dessutom. Utanför, vid cykeln, bestämde jag mej för att ta ett varv runt Holmsjön innan jag tar mej hem.
Här sitter jag nu, på utkiksplatsen vid bana tre. Utsikten är milsvid. Himlen är blå. Det är nåt visst med Arlanda. Hatkärlek. Det har varit slitiga timmar, dagar, månader, år. Ljudet av flygplan som lyfter, solen, vinden, syrsorna i gräset.
Ja.
Jag kommer att sakna det här.
Men längtan till nya livet är så mycket starkare.
Past mistakes should teach you to create a wonderful future, not cause you to be afraid of it.

Jag försöker. Och hoppas.
Det funkar för det mesta, det där att tänka positivt.
Jag har undvikit, sållat bort, och låtit bli. Låtit bli att kolla på rättegångsbeskrivningar, undvikit diskussioner om Breivik på jobbet, sållat bort berättelser från överlevande. Men igår, fastnade jag i två berättelser på twitter. Två överlevare, den ena en journalist han namngivit i förhör. Han hade velat döda henne eftersom hon bar på ett av sina mångkulturella barn. Den andra, en ung flicka som lyckades simma undan hans dödande kulor.
Alla dessa unga människor, som mist livet. Som saknas, sörjs, efter att kallblodigt mördats av en man utklädd till polis. Det är skrämmande. Men mer skrämmande är att det finns så många människor som tycker att han gjort rätt, eller som delar hans åsikter. Det är skrämmande att politiska partier finns i vårt land, och andra länder, med främlingsfientlighet och människohat. De finns, för att människor som du och jag har lagt våra röster på dem. Inte jag. Men kanske du.

Idag är det ett år sedan dessa unga människor på Utøya miste livet.
Låt oss aldrig blunda.
Det är vackert i sol och sommar, vårt Stockholm. Jag hade inget förhållande med stan, innan jag flyttade hit en blöt och kall aprildag för många år sedan. Aldrig varit här, som liten eller ung. Inga skolresor, ingen semester.
Jag kommer att sakna Stockholm, farten, promenadstråken, bullriga tunnelbanevagnar och stressen. Det kommer att bli många resor hit. Men bo, det gör jag hellre någon annanstans. I alla fall just nu. Söderut. Ett lugnt tempo, nära naturen och familjen. Ja. Så får det bli.
Snart.
Det är helt klart skillnad.
Skillnad på hur mycket man tränar, när man får ont i en jävla häl. Ingen löpning, ingen afro, inga långpromenader. Det tar på de mentala krafterna, de inre reserverna, på ett ganska otrevligt sätt. Det där att ha ont. Det där att inte kunna göra det man vill...

Det där med att påbörja ett nytt jobb, samtidigt som man fortsätter att jobba heltid? Well, det syns också rätt tydligt i staplarna. Att ha en galen träningsmånad, det syns också.

Stark och vacker.
Envis och vild.

Det är dags att höja ribban, Fine drog igång mej på #30dgr. Mitt projekt är 30min sammanhållen träning + packa en kartong per dag. Minst. Varje dag. I trettio dagar. Det är 28 dgr kvar.
Piece of cake.
En fantastisk solnedgång att promenera i. Det är otroligt skönt att komma ut utomhus efter panikångestattacker, testning av larm och personal, kissblöjor och instängd luft. Efter att någon oroligt trippelkollade om jag kommer tillbaka i morgon bitti, sa jag god natt och slank ut genom den låsta porten. The one who has the card and key, has also the power...
Jag har väntat hela dagen, men det är fortfarande ingen urladdning. Migränen ligger på lur bakom tinningarna. Det har regnat på alla ställen utom här där jag är. Regnet, åskan, blixtovädret gäckar.
Små detaljer som försvinner i det stora, eller som ibland blir det enda som syns. Ingen dag är densamma, även om de ibland är förvillande lika. Tid blir meningslös, känslorna starka. Blir för ofta påmind om saker jag inte vill, orkar tänka på. Jag är cool, egentligen inte orolig eller helt skräckslagen. Virrvarret av känslor är lika ovälkommet som välbekant. Det är framtiden, dåtid och nuet i en salig blandning. Olika skift, olika prioriteringar och oklart fokus gör natten ryckig. Dammet lägger sig som ett dis efter flyttkartongernas luftvirvlar och torkad tvätt. Orken att ta hand om småsaker när de större inte finns på plats är svårt, men ibland är det bara små saker som fungerar.
Klockan är nästan mitt i natten, eller åtminstone känns det så. Det är grus i ögonen och ländryggen får mig att hasa fram som de intagna jag ska jobba med idag. Jag kysser mina barns kinder och kramar dem hårt. Det är svårt att gå hemifrån idag. Våra veckor tillsammans är slut för den här gången, och de ska till pappan idag. Halsen är sårig av tårarna som rinner på insidan, tårarna jag inte vill att de ska se.
Grannarna hade fest inatt, det hjälpte föga att knacka på. Ett par timmar senare brakade regnovädret löst på sovrumsfönster. Efter alltför få sovtimmar och längtan efter barnen blev arbetsdagen onödigt jobbig. Jag är glad att jag trivs så bra, och att patienterna vi haft är så lugna. Efter sista timmen, som innebar ett hämtande på akuten, var det skönt att sluta.
Jag ser min familj genom ytterdörren, deras ögon lyser av bus. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, men jag hoppas de förstår hur glad jag blir. Bonustid, bonuskramar, bonusallt.
Jag behöver springa för att känna mej värdig det tempel jag vill kalla min kropp. Jag behöver springa för att hålla vikten eller gå ner. Jag behöver springa för att lyckohormonerna ska rusa i mitt system. Jag behöver springa för att min kropp ska klara att jobba utan alltför mycket smärta som efterspel. Jag behöver springa för att orka andas. Jag behöver springa för att kunna sova ordentligt. En del av min bild av mig själv är den där envisa kaxiga bruden som kan allt hon vill, som ständigt utmanar sin kropp att orka lite längre, lite snabbare för varje löpartävling. Hon som struntar i värk, dålig sömn och annat viktigt, för att springa springa springa. Hon, den kaxiga, är fortfarande ganska kaxig ibland. Men ofta rädd. Rädd för den jävla värken i foten. För att inte kunna springa mer. Och för vad skulle innebära för kroppen, den ständiga värken och tröttheten, för lyckohormonerna och för framtiden.

Jag behöver löpträna för att kunna springa midnattsloppet.
Och jag vet inte om jag kommer att klara det. 
Jag försöker verkligen. Att leva i nuet, att omforma mitt liv så det passar mej, både utsida, insida, omgivning och min inre trädgård.
Don't blame your past.
Det är svårt. Riktigt svårt. Att inte vara bitter. Att inte tänka på det som inte var bra, att bara tänka på det positiva och se framåt. Det finns så många taggar kvar. Sånt som kunde varit bättre, rikare och blommigare. Framtiden ser ljus ut, men det finns envetna, irriterande orosmoln kvar.
Det har hänt så mycket det senaste året. Flytt, ny träningsinriktning, skilsmässa, husdrömmar, allvarliga samtal om livet, trasig rygg, tårar, skratt, trasig fot, nytt jobb, krossade marathondrömmar, anpassning, bröllop...
Snart flyttar vi igen. Den här gången många mil bort.
Och hem.
I närheten av Hemma finns badbryggan. Till synes kilometerlångt ut. Nästa gång, nästa gång jag är där ska jag bada.
Vi tar en omväg hem. En omväg som genererar verktyg för många tusenlappar. En varm och trevlig man låter oss plocka det vi vill ha ur husets verktygsbod. Han är sedan länge vuxen, och har redan det han behöver. Det är pappans hus, som är sålt nu. Vi får saker till vårt hus, han slipper ta hand om allt. Det är winwin, men jag känner att det är vi som har högvinsten i det här lotteriet. Verktyg. Verktyg hör hemma i min bild av vårt hus.
Det är lite märkligt. Att vissa saker minns man kristallklart. Att andra minnen är helt omöjliga att gripa tag i. Jag brukar rynka pannan, att ha koll har liksom blivit en grej. Duktiga tjejen som har kontroll. Men den här fotosidan, de här 212 bilderna enligt en given lista. Då är det bara att rycka på axeln med ett leende. Den här bilden, när jag tog den, tänkte jag skulle passa rätt bra på randigt. Förutom... att jag redan hade en. Eftersom jag stryker en i taget på min utskrivna lista, har jag åtminstone den kollen. Så jag inte slänger in dubbla. Men det är inte förrän idag jag minns vilken bild jag lagt in där, nu när jag igen såg den här...
Mitt företag har just testat min kompetens.

Det gick bra.
Igen.
Men nu sitter jag här ensam i källaren och hjärtat slår hårt.

Jag förstår att kvaliteten på oss måste vara hög. Det är inte det liksom. Men att de inte litar på mej... den känslan. En man som såg ut som vilken lastare som helst hade gömt ett metallföremål på kroppen.
Fick nästan kramp när jag såg hans följeslagare.
Hon.
Häxan.
Som fått åtskilliga medarbetare att gråta. Som skäller ut småtjejerna och skrämmer bort dem för alltid.
Henne är jag egentligen inte rädd för. Egentligen.
Jag har läxat upp henne, för ett par år sedan i kontrollen. Varsamt. Bett henne göra som hon lärt oss, ta av kavajen och svara på artiga hälsningar... Undrar om hon kände igen mej.
Hon var riktigt trevlig idag.
Inte så konstigt. Jag tog ju testet.
Kan vi prata om det?

Det är tredje gången jag ändrar mitt namn. Föddes med ett vanligt sonnamn, ändrade till dotter när jag flyttat hemifrån. Lade till pappans efternamn till mitt eget.
Eftersom jag inte lever m honom längre, känns det fel att använda hans som mitt.
Min pappa har failat ut sig själv med sitt mentala avstånd och jag har funderat länge på hur jag ska handskas med det. Jag har bestämt mig för att låta honom vara. Vill han inte vara närvarande som morfar, finns det ingen önskan från min sida att tvinga honom. Han kommer även fortsättningsvis få inbjudningar nu och då, men jag har bestämt mig för att inte bli bitter och besviken om han säger nej, eller är tyst. I vår närhet finns det tillräckligt många bra manliga förebilder ändå.

När jag och älsklingen började prata om det där m en ring till, frågade jag försiktigt om hon tänkte fortsätta m sitt. Och om jag fick snika in mej på det.
Jag fick. Gärna.
Har suttit o filat på min nya namnteckning. Är nöjd till slut. Får reda på strax innan vigseln hur lång tid det förmodligen kommer att ta innan vigseln registreras och namnbytet går igenom. Länge. Antiklimax.

Mitt namn är en del av mej. Jag byter inte min identitet, det blir bara... lite annorlunda. Lite mera vi. Vi har känts stabila ändå, men det är nån slags förtydligande. Inåt, men också utåt. Samtidigt är det ett oundvikligt outande. Det går inte längre att säga 'min sambo'.

Nu är du min fru.
Det tog ett dygn.
Det tog ett dygn, från att jag såg henne i den vita klänningen, med kärlek i blicken. Lite lagom make up, lite glitter på läpparna. Genom vigseln, alla kramar, bullar, presenter och glas champagne. När vi bytte om, åkte till stan o när vi åt m grabbarna. På hotellet. Men blicken jag fick när hon kom ut från Ica, då gick det inte längre. Då brast allt. Då kom glädjetårarna. Herregud vad vacker hon är. Och jag bär hennes ringar på mitt finger.
Det kommer en fråga. Jag känner mej otroligt betydelsefull. Det är så enkelt, men jag är experten. Vi har ganska många receptböcker, och internet är oändligt som uppslagsverk... men mammas recept, det är åtråvärt. Sötunge.

Dej ska jag älska så länge jag lever.

Liv

Finns det liv finns det hopp. Idag har jag sovit för lite, glömt ta min medicin, följt med en patient på behandling istället för frukost på jobbet... o här sitter jag nu. Kortrast. Mätt, trött men vid liv. Behandlingen jag följde med på är ganska speciell och jag är glad att jag var förberedd. Det funkar. Stor skillnad. Märkligt trevliga läkare och sköterskor, vänliga och förklarande.
Mitt hjärta slår hårt av oljudet som väcker mej. Det känns som om jag sovit tre sekunder eller sju svåra år. Det spelar ingen roll, upp är tvunget. Låter duschens strålar väcka min kropp, den som kräver omvårdnad och kärlek. Mjuka strykningar och starka piller. Den får varken eller, och blir kantstött och arg.

Tiden går så långsamt och svindlande snabbt. Jag har svårt att somna. Tankarna virvlar runt och mitt huvud är oresonligt otyst av ord. Mitt hjärta är fullt av känslor. Sanningar blir omkullvräkta. Jag känner mej motsträvig och anpassningsbar i ett enda virrvar. Det är så mycket bra som händer. Samtidigt är det flera astunga pusselbitar som vägrar komma på plats. Det är inte enkelt hela tiden även om jag mår så mycket bättre nu. Så otroligt mycket bättre. Det är inte perfekt allting. Inte hon. Inte jag. Inte vi tillsammans. Mitt i natten kommer funderingar, frågor, tjatiga tankar och olyckskorpars kraxningar. Det går bra nu. Men ändå. Mina tröttsamma förkortningar och sjukdomar, tillstånd längre än jag orkar bokstavera när nån inte kan, vet eller bryr sig tillräckligt för att lyssna, de är aldrig så högljudda som ensamma nätter eller stressiga, tomma dagar. En varm rygg, axel, famn tystar effektivt. Det senare bättre än det första, but still. Frågan är om varm trygghet tystar ifrågasättandet för bra. Eller vad som händer om orken tar slut. Jag är jag. Med diagnoser och allt. En del har jag förlikat mej med. Annat vägrar jag att böja mej för. På gott och ont. Ibland alltför ont.
Det operfekta gör det perfekt.
Dåså. Då kör vi.

Jag fick några ord från en gammal vän ikväll.
-du har ganska spännande saker för dig också vännen - full av beundran.
Mitt svar var blixtsnabbt och lite vasst.
-Ler. Att lämna en man? Och flytta tillbaka till Skåne? Tja. Det är ju beundransvärt. Men visst. Att lyssna på den där envisa inre rösten till slut, rösten som säger att jag är värd bättre och att jag ska följa mitt hjärta? Det tog ganska mkt kraft. O jag hade inga reserver.
Vi kom överens om att försöka ses innan de åker tillbaka hem över vintern. Det känns skönt att det är så nära i tanken även om hon och hennes familj bor långt bort över vattnet på en annan kontinent. Att de har sommarhus inte alltför långt bort från det hus vi snart flyttar till.
Att växla spår, att byta riktning i livet.
Att ändå ha vänner kvar. Eller tillbaka.

De lyser vita, där de hänger på sina galgar. I månens och gatlyktans sken. Likadana. Det är andra gången för oss båda, ingen av oss hade vita klänningar då. Men nu. Trots min ålder, och min långtifrånjungfrustatus. Antar att det finns de som har åsikter om det, men jag lyssnar inåt mera numera.
Det är mitt i natten, jag ligger ensam. De vita klänningarna väntar. Snart, snart sitter en ny ring på mitt finger. Mitt namn ändras, ännu en gång.
Den här gången är det allvar, den här gången är det på riktigt.

Hur det känns? Det var med ganska stor nyfikenhet jag följde med till söder-om-stan, för att hämta en trave ungdomsböcker, en basker och titta på mannen som jag inte riktigt gillat. Anledningen var din ålder, er åldersskillnad, vem han var. Det är så länge sen. Ett annat liv, och du är du delvis pga honom. Jag är inte svartsjuk, jag har dessutom själv kontakt med min ungdomskärlek. Det är inte förrän vi sitter i bilen på väg hem som jag inser att jag nästan hållit andan. Jag ville få ett positivt intryck, skönt att det var så trevligt ikväll. Hans vänliga fru, deras respektive barn. Det flöt på bra i samtalen och ämnena var många. Intresset verkade genuint, från alla håll. Lillebror var med, o ungarna lekte bra.
Jag längtar hem till mattan på golvet, till rörelserna och ljuset. Lugnet innan det är dags att krama de lockiga trollen, släcka och somna på din solbruna axel.
Tack för att du är du.
Promenaden från jobbet till tåget är skön. Den behövs för att rensa ut jobbet ur kroppen, för att bli jag igen. Den lilla vingliga som litar på mej, som känner sig trygg med det välkända. Hon berör samtidigt som jag är på min vakt. Den maniske med yviga gester och alla språken hälsade glatt när jag kom, och förvissade sig om att jag kommer tillbaka snart, han blir lugn i mitt sällskap. Jag är inte där varje dag, men det känns att jag gör skillnad, är en trygghet. Jag utan utbildning, utan examen, funkar så bra där. Utan utbildning men skolad av livet. Med sunt förnuft och utan koppling. Det är en sån enorm skillnad att leva mitt i kaoset, att vara en del i det. Dygnet runt, året om. Skillnad från nu, när jag hänger av mig kläderna, lämnar nyckel och skyddslarmet, tar mitt leg och mina tomma matlådor och går hem. För att komma tillbaka, en annan dag med ny kraft.
Hon ler med hela ansiktet. Kvinnan jag älskar sitter bredvid mej i bilen och ler.
-what? säger jag, och vill inte gå till tåget.
-du är så jävla snygg!

Jag har svårt att dölja tårarna, men tror jag lyckas. Glädjetårar. Bakom solglasögonen är jag safe. Hon betyder så otroligt mycket. Vi gifter oss om mindre än en vecka, redan nu på lördag och jag tar hennes namn. Inget av mina nuvarande två namn känns rätt längre. Tiden har gått så fort. Vi flyttar snart hem, till ett hus i prästkragarnas landskap. Min farmor är henne evigt tacksam. Min mamma är jätteglad. De tyckte om henne redan innan, kanske ska tilläggas.
Idag jobbar hon hemma. Lillebror är sjuk. Jag känner mej som en skurk när jag inte vabbar, men jag vet att han har det bra. Hon är en fantastisk mamma. Helt annorlunda mot mej, vi kompletterar varandra bra. Mina barn är till stor del hennes och de kallar henne mamma stundtals. En stor, numera delad familj, har barnen runt sig. Imorgon är jag ledig från båda jobben. Då är det fler bullar som ska bakas. Listan med namn blir bara längre, det är så många som vill fika med oss. Roligt men pirrigt. Mitt bagage är tyngre men klart hanterbart. Det är många vita strån i mitt mörka hår. Många erfarenheter, brända broar, utbrunna ljus och nyfunna stigar. Den här gången blir så annorlunda.
Den här gången är det vi.
Som den självklaraste sak i världen, blir vi inbjudna på fika. Vi sitter under ett mullbärsträd, pratar, fikar. Tiden försvinner fort. En ny vän, vi har en annan vän gemensamt. Det var lite pirrigt, tänk om vi inte alls gillar varann. Ungarna leker, hennes flicka med blonda flätor och mycket funderingar, och vår lockiga kille.
De bor i en gammal radhuslänga, med fantastiska smarta lösningar eftersom huset är trångt och inte anpassat efter moderniteter. Jag ser på älsklingen när vi går husesyn, att det riktigt kliar i henne. Det är många foton som tas, och mycket tankar i huvudet. Vi längtar till vårt hus. Det är mycket att göra där, en sak i taget. Eller två.

Nu har vi en ny vän att bjuda in i vår trädgård.