Cykla en liten runda. Ett begrepp som kan innefatta några kilometer eller som idag, drygt två mil. Min cykel, en gammal fyrväxlad crescent med cykelkorg, breda däck och kjolskydd har varit med om många mil med min stuntals alltför tunga kropp genom åren. Den är 16 år, och jag vill gärna ha en ny. Inte byta ut, utan som träningscykel. Min hoj duger perfekt som bycykel.
Landsväg, byvägar och lite offroad på slutet, blev dagens tur. Det är kyligt i luften när vi ger oss av. Lillkillen ska till skolan, vi har sällskap dit idag, innan jag ökar farten efter en hård kram. När jag kört en bit på 19, pausar jag några minuter på Anilla. Hade helt glömt. Astma. Kylan är lite oväntad för luftrören också. Jag cyklar andra hållet idag, Broby, Nöbbelöv, Knislinge, Emmislöv, Västraby. Av nyfikenhet cyklar jag förbi vår gata, mot Glimåkra, för att se om det finns en snikväg in i området. Men nej. Tillbaka igen. Jag hälsar på grannen, och hittar den lilla stigen in i skogen. Offroad. Det hade ingen landsvägcykel fixat. När jag kommit hem, börjar regnet. Det smattrar hemtrevligt på uterumstaket. 
Det är dags. 
Det är dags att tömma huset på kartonger. 





På samma bild.
Vi fikar, pratar lite och sjunger för Markus som fyller 18år på måndag.
Strax efter händer det. Farmor ramlar, i slänten. Vi åker ambulans hon o jag. Min fru kommer efter. Min pappa och hans fru åker hem till farmor för att packa lite grejer. Min mamma och hennes man stannar hos våra tre barn. Skönt med snabba beslut.
Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.