79

Det är 79 år som skiljer dem åt.
De har olika verkligheter, olika syn på livet, olika erfarenheter. De är min uppväxt och min framtid.
Jag är lycklig över att de båda finns i min närhet.
Igen. Äntligen.
Hos henne är det mycket som är likadant som alltid. Min bild från 72 hänger på väggen. Klänningen är grön, som mina ögon.
Med honom är allt omkullkastat, och vi bygger försiktigt en ny värld tillsammans.

Hon är vacker, min fru.
Tåget lämnade landet i tisdags och tog henne med sig till Stockholm.
Jag gick långsamt mot bilen, hade redan registrerat att det blivit lite gråare, lite tråkigare. Hon lyser upp min värld, med sin busiga blick och ett leende fullt av kärlek. Nu är bara längtan kvar, och kaoset som hotar att dränka mej. Inombords och runt mig. Efter en ensam natt med för lite sömn, hann jag somna med en tyst telefon i handen igårkväll. En kvart. En kvart innan hon ringde. När jag vaknade var det mörkt, och hon sov när jag messade förtvivlat. Fan. Det dröjer inte länge tills vi ses. 36 timmar har gått, 36 timmar kvar. Tmmar kan ibland vara en evighet.
Jag är inte gjord för att sova ensam.

Jag sover sämre, oftast riktigt dåligt.
Jag har mer ont i kroppen än annars. Mitt mörker har mer plats.
Det betyder inte att jag hellre lever i ett kaosartat förhållande, än lever själv. Det betyder inte att jag inte klarar av att vara ensam.
Det betyder inte att vemsomhelst duger.
Absolut inte.

Det betyder att jag uppskattar alla nätter jag får sova på din arm. Uppskattar och värderar högt.

Jag behöver, och tycker om att ha tid för mej själv. Men på natten?
Då har jag hellre sällskap av dej.
Jag är inte nöjd med mina extrakilon. Jag är inte nöjd med hur min kropp ser ut.

Det har tagit mej över fyrtio år att komma hit. Jag har gått upp alldeles för många kilon, gått ner fler än jag kan räkna. Men skämmas?
I helvete heller!

Believe me, jag kämpar. Inte lika mycket alla dagar, men jag kämpar.
Du känner inte mej, vet inte vad mer i livet jag kämpar med och mot. Du har ingen aning.
Och det är inte ditt jobb att trycka ner mitt självförtroende i skorna.
Det gör jag så bra själv.

Stark och vacker.
Vild och viljestark.
Jag sitter i köket. Jag gråter tyst, tyst för att ingen ska höra.
Jag har för bara några dagar sen kaxigt sagt, att nu. Nu klarar jag av se kuvöser på tv utan att bryta ihop. Det är över tio år sen, jag satt som förlamad bredvid det lockiga trollets kuvös. Nästan för sjuk, och kanske lite för chockad, för att riktigt kunna ta in. Att det kanske skulle sluta såhär: http://detsomhant.wordpress.com/
Men den insikten har kommit många gånger efteråt.
Det behövs tårar för att komma vidare.
Jag är så oerhört lycklig över att vara hans vardag igen.
Ja.
Lika bra att jag erkänner. Jag är en curlingförälder.
Försöker att inte vara det hela tiden, och lyckas ibland ganska bra. Idag har lillkillen städat badrummet, och igår lagade han middan.
Det går ibland bra att försöka lära största killen eget ansvar, med varierande resultat på hans mammas humör.

Det funkar rätt bra.
Ibland.
Idag har det varit en skräpdag. Tänkte ändra på det.

Åka och bada, någon?
Igår mailades en bild till fel adress. Trots att jag tog bort den direkt finns den synlig.
Ber om ursäkt.
Jag ramlade över hans blogg idag på twitter. En kille jag aldrig träffat men har följt honom ett tag. Han ingår i den allt större gruppen löparnördar jag har i mitt flöde. Det är med blandade känslor jag följer dessa människor. Jag har länge kämpat med min hopplösa fot, med motivationen. Jag har cyklat många mil senaste tiden, men styrketränat? Sprungit? Tåhävningar? Dansat? Nada. Njet. No. Däremot har jag släpat möbler, kartonger, klättrat på stegar, målat, grävt, lukat rabatter, sågat och staplat ved. Jag längtar efter känslan av vinden i tunnlarna, ringarna och i håret. Jag ska jag vill jag kan jag törs. Frågan är väl om jag kommer att överanstränga min häl. Mycket troligt. Då är det så det är. Min kropp börjar må bättre och bättre. Den här flytten vi gjort, det är 57 mil åt rätt håll. Det här är framtiden. Min och vår.

Hans blogg är full av tävlingar, och jag känner igen mina gamla mål.
SUM. Sörmlandsledens 50km, det är halt, och troligen kommer jag aldrig att klara det. Det är inte mina ord, utan exets. Det var längesen, men redan då och där bestämde jag mig för att nångång försöka. Det, och Axa fjällmarathon. Ler lite. Bilden är från ett annat marathon i fjällen, Helags Adventure Marathon. Det lockar mer än Axa. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag här. Oavsett, har jag just nu alla möjligheter att toppa formen. För formen just ju? Tja... Mina ben är starka, det känns, nu ska det bara omsättas i löpningsform och ändrad kroppsform. Det finns helt klart förbättringsmöjligheter...

Vill du med på resan får du hänga på nu!
Det är pappahelg. Den första sedan vi flyttat.

Ingen av oss ska jobba i helgen, det är en paus från huset och allt som ska göras hemma. Ute och inne. Vi planerar i bilen upp, det som ska göras i huset, och åtminstone mitt huvud är fullt av trädgård. Det finns stora möjligheter, det är ett fint hus och en fin trädgård vi har. Jag har bara suttit ner när jag ätit de senaste veckorna, men ändå inte känt stressen. Förrän nu, i helgen, när jag slappnat av. Jag har inget jobb än, men sysslolös? Knappast.
Jag luftar en farhåga redan på vägen upp, att hemresan kommer att bli tuff, med en unge som gråter efter pappan. Det är inget vi ser fram emot.

Ösregn när vi kommer fram, det var inte sanktionerat. Vi fick revidera en del planer, det är inte lika kul med båtresor och promenader inne i stan när vattnet strömmar mellan tårna inne i skorna.
Vi hinner lämna två barn, krama det tredje och de saknade gamla scoutvännerna, hämta min systers köksbord som får ett nytt hem hos oss i vårt kök i huset, lämna tillbaka lånade flyttkartonger hos vännen A och få varsin bit hemlagad blåbärskaka med i bilen innan vi hamnar isäng på hotellet. Det finns ingen parkering som tillhör hotellet, jag tog det för givet. Det är en bit att gå i ösregnet, men vi är åtminstone framme.
Det är skönt att sträcka ut kroppen. Bilresorna till Stockholm kommer att tära på kroppen, jag måste prioritera en viss mängd träning trots kaoset hemma. För kaos är det. Om än inte alls som i början.

Hotellfrukost. Bara att smaka på ordet gör mig hungrig. Det är mysigt att äta i hotellets restaurang, trots högt i tak och människosorl. Vi har ett möte i Tumba på förmiddan. Ett möte med fika, efter att vi lämnat två av stolarna i hennes föräldrars hus. Musikalgänget har samlats för att informeras om hur läget är. Jag ingår inte längre i ensamlen, och söta frun håller på att avveckla sig som producent. Det är alltid lika mysigt att krama R. Så nära en bästis jag har kommit som vuxen. Nästa gång vi kommer upp, ska vi bo första natten hos honom. Det ser vi fram emot. Mycket.

Zetas trädgård är nästa anhalt. Det är en fantastisk trädgårdshandel. Det finns mycket att drömma om, och vi är märkligt överens om det vi vill ha. Skönt. Nästa gång vi är här, kommer det att finnas en lila fläder och två blåbär med hem i bagaget. Här, trots regnet, skulle jag kunna vandra runt mycket längre. Definitivt kommer det att bli fler besök. Två fantastiskt söta klöver med lila blad blir det den här helgen, och massor med foton och planer.

Indisk mat, det har jag saknat. Kista galleria istället för regn i stan. Stan hinner vi med en annan gång. Det är vi som är viktiga, den här helgen. Vi har haft en del tid isär, efter en träffasnästandygnetruntsommar. Det är skönt att andas utan barnen tätt inpå. Senare på kvällen åker vi upp till våning 34. Det är mörkt, gatlyktorna lyser. Utsikten vi saknat på fjärde våningen, tar vi igen här.

En hotellfrukost till efter en natt i fluffiga vita lakan. Kakel, klinker, klickgolv, toastolar. Vi hinner titta på ganska mycket på byggvaruhuset innan det är dags att hämta barnen.
Mina farhågor besannas inte, det är en glad lillkille som möter oss vid bilen. Glad, om än något trött.

Barnet vi lämnar kvar hos pappan skojgnider tårar ur ögonen, och hela bilresan tillbaka ångrar jag att jag inte följde min impuls att kasta mej ur bilen för en kram till. Det var svårt att släppa hans famn idag, trots att vi överraskande nog ses redan på fredag. Hans famn är varm och trygg. Det finns så mycket kärlek i den.

Inte förrän i bilen hem, efter många körda mil, fattar jag. Jag har haft en jättetrevlig helg, men andats alldeles för grunda andetag.
Jag var inte helt säker på att jag skulle få honom med hem. Han, det lilla lockiga trollet som börjat ett nytt liv, med ny skola, ny lärare och nya kamrater. Nytt hus, nytt rum och ommålade möbler. Med två mammor och en storebror, och släkten mycket mycket närmre.

Jag var inte säker, alls.
http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren/ah-nej-jag-ger-mej-in-i-det