"Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan
har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid
som faktiskt är viktigt."

Kristian skriver en fantastisk blogg som jag just blivit tipsad om.
Jag läser baklänges, några inlägg åt gången. Det är tungt att läsa.
Hans kropp är full av cancer, och han kommer inte att överleva den.

Jag blir både matt och får mer styrka av hans. Det är mycket jag lätt
tar till mig av det han skriver.

Att göra det som är viktigt, som jag gillar, mår bra av, som gör mig
några snäpp gladare...
Mörkret är ständigt närvarande i bakgrunden, men jag försöker hålla
det där. Det är bättre att vara medveten om att det finns, än att
försöka tränga undan. Det ständiga bruset gör sig också ibland påmint
mer än annars.

Jag har äntligen börjat baka igen. Barnen äter en del bröd, och det är
både dyrt och tråkigt med köpebröd. Det, eftersom vi envisas med att
köpa osötat, grövre bröd. Nu finns det både halvgrova bagels och
frukostbullar med märstanypon, i frysen där nere. Jag har också hittat
lite mer surdegspulver att sätta surdeg av, det blir så gottsegt bröd
av det.

Göra det jag mår bra av... att flytta nästan sextio mil, var det
verkligen nödvändigt?
Ja. Även om det inneburit dyra bensinräkningar, tågresor och en enorm
trötthet, har det samtidigt gjort mig så mycket bättre. Att jag älskar
trädgården har väl inte undkommit någon som läser min blogg. Att jag
även är rätt förtjust i huset, det är kanske inte lika uppenbart. Det
har varit en ganska jobbig tid, orken tar lätt slut när det är för
mycket ouppackade kartonger och jag har haft svårt att se det jag
faktiskt fått gjort. Nu är det kartongfritt i vardagsrummet, gardiner,
tavlor, sladdar och möbler på rätt plats. Det håller på att växa fram
en hörna där uppe för pyssel, kontor mm och massagerummet har börjat
användas till det det är tänkt för. Det var länge ett kartongfyllt
rum.

Det här, det är hemma. Mer hemma än nånstans jag tidigare känt på en plats.

Mer då? Yogan är mer frekvent och jag märker skillnaden i kroppen.
Kylan ute gör mig stelare, så det väger ganska jämnt just nu.
Löpningen ligger på is. Jag kom helt av mig när jag fallit, och har
inte varit frisk nog för att börja. Än. Det kommer. Viljan har kommit
tillbaka, den känslan är skön och välkommen.

Kärlek, och uppmuntran.
Gemensamt fokus på framtiden. Många viljor finns här i huset, men det fungerar.

Samma längtan.
Här är en blogg jag följer. Träffsäkert, snabbskissat.


http://vardagslinjer.blogspot.com/2012/10/slapp-allt-nu-kan-mannen-ta-over.html

I morse fick jag en kram i köket, en såndär
jag-släpper-dej-aldrig-aktig kram. Vi kommer att sakna varann, vi är
otroligt överens om det.

Igår däremot, var det rätt många gånger vi gnisslade åt varann. Båda
trötta, och halvsjuka. Det är första gången sedan vi flyttade som han
ska vara hos pappa mer än över en helg. Första gången han åker tåg.
Han har storebror med. Men han är oroad. Inte så mycket, men oroad i
onödan, eftersom det är planterat i hans sinne att han kommer att bli
åksjuk. Det är vissa saker... Det är inte bra med total transperens i
alla lägen. Lillebror och jag hade en diskussion om tåg igår. Och jag
nådde inte in förrän jag blev arg. Det är så onödigt trist. Att det
ibland inte går att nå igenom de totala sanningar som kanske inte är
helt igenom sanna för någon annan, utan att tappa humöret. Det finns
olika tåg. Om han mår illa av ett tåg, betyder det inte automatiskt
att det är likadant med ett annat.
Det är första gången jag inte är med på resan. Det är både skönt, och inte.
Längtan tills de är tillbaka, med ytterligare en brorsa, är nog lika
stor som längtan efter tystnaden som lägger sig i huset när det är
helt tomt på barn.

Idag har jag en kropp som kräver varsamma händer och mjuka kläder. Yoga och te.

Älskar hösten, men inte följderna.

I flera dagar har jag ignorerat föraningarna, lite ont i halsen,
nysningar från helvetet, gnisslande leder. Nu är de borta, men
värken... den hotar att ta över helt...
Febern har inte knackat på, men det bor helt klart en infektion i min
kropp. Alla barnen är eller har varit sjuka. Älsklingen också.

Idag, idag blir det en lugn dag.
Löpningen får vänta.
Simningen också.
Och löven.

Kanske...

De stora barnen har grävt i flera veckor, och äntligen är mammorna
nöjda. En meter djupt. Idag sopar de så dammet yr, innan fuktspärren
ska på. Det är snart vinter, vi tar en långpaus innan vi fortsätter på
framsidan i vår.

Kikärtor. Inte den vanligaste kattmaten, men en av de fyra katter jag
haft, eller kanske faktiskt två, har glatt tuggat i sig de som landat
på golvet. Jag är en matdrällare. Det hamnar alltsomoftast nånting på
golvet. Idag fick jag plocka upp min kikärta själv, det bor ingen katt
i vårt hus.
Hoummus. Det blir alltid nåt homosskämt när vi äter det. Inte så konstigt. ;-)

...att välja rätt, när det ligger en påbörjad kolhydratspåse framför
valnötterna i skåpet.
Jag rostar frukostnötter. Keson blir så mycket godare m nötter på.

Min vän har nyligen blivit pappa.

Bilden ovan hamnade på årets bildblogg, som 'en bekännelse'. Efter att jag slängt ut den, tänkte jag att det kanske var nån som skulle tolka den fel, men blev ändå förvånad av den omedelbara frågan...
I bekännelsen ligger så mycket mera, men helt annat.

En dag för några veckor sen, följde jag med till Malmö. Cyklade på kända och okända ställen, bland trafikerade gator och på ensliga cykelstråk längst ut vid havet. Det var en minnesresa på cykel. Det är länge sedan nu, men jag var i Malmö ganska ofta innan vi flyttade från Skåne på nittiotalet.
Det var en skön cykeltur. Mycket regn, men med enstaka solglimtar.

När söta frun slutat jobba, slog vi följe med min väns familj till ett fik i närheten. Det var med oväntat blandade känslor. Det finns en liten ny medlem i deras hem, en liten söt pojke. Jag tycker att hans mamma är väldigt trevlig, och det märks att det är ömsesidigt.
För länge länge sen, som om det var igår, var den här mannen min hela värld. Min tänkta framtid. Vi var tillsammans i fem år, och under de åren räddade han mitt liv. Jag tror inte han förstår det.
Han såg mej. Som den trasiga unga kvinna jag var, och han tyckte om mej för min egen skull. I hans värme påbörjade jag den kamp jag fortfarande utkämpar. En kamp för att återvinna självförtroendet. Han blev min bästa vän, och mitt ljus i en ganska tråkig uppväxt, och han läkte en del av de revor i själen mina mobbare gjort, och de övergrepp jag utsattes för av en man mina föräldrar litade på.
Vi kom ifrån varann några år, men har träffats då och då under de senaste åren.

Jag undrar om vi kommit bättre överens efter att vi gått åt olika håll, än vi gör nu med våra nya ex.
Om mina tre barn vore hans.
Om hans tre barn vore mina.

Jag undrar ibland, hur mitt liv sett ut, om jag fött hans barn. Då. För länge länge sedan.

Jag lät bli.
Det var ett icke-aktivt beslut, den hade redan slutat visas på nätet. Twitter var fullt av citat, historier och upplevelser.
Jag försökte värja mej.
Lyckades sådär.
Bully.
Mobbning kan se så olika ut.
Det behövs inga blåmärken, sönderrivna kläder eller trasiga skolböcker.
Det behövs inga förstörda gympakläder, glåpord skrivna med krita på gatan eller avklippta flätor.
Det kan vara enklare än så.
Osynligt om man inte vill se.
Att väljas sist på gympan.
Att inte få vara med på rasten.
Att bli kallad för öknamn i korridoren.
Att bli skrattad åt när man inte kan svaret.
Att inte cykla i sällskap till skolan.
Att ingen ringer och frågar om vi ska leka.
Att inte vara viktig.

Jag hade inget syskon som lärt mej spelreglerna, som kunde försvara mej eller som jag kunde tränat gruppdynamik med. Jag var godtrogen, trodde barn var snälla och ville mej väl. Ingen i min närhet hade tränat mej för det som skulle hända. Jag var inte rustad för de nio år som följde. Det värsta var nog inte barnen som mobbade och bestämde hackordningen. Det värsta var alla de som lät det ske. De andra barnen. De vuxna i skolan.
Jag var duktig på att låtsas. Låtsas att allt var bra. Men man behöver inte vara Einstein för att se att en unge mår dåligt. Det fanns gott om tecken.
Allt var inte dåligt. Det fanns bra dagar, ett fåtal snälla barn och senare några enstaka vänner på högstadiet som gjorde helvetet överlevnadsbart. Som gjorde att jag överlevde, och sen levde på riktigt.

Nu?
Nu blir jag fortfarande sårad, när jag känner mej utanför eller oviktig. Det finns många taggar kvar. Men jag skäms inte längre, felet var inte mitt. Jag vet att jag är värdefull för andra, även om det är långtifrån alla dagar jag själv tycker det.

Stark och vacker.
Envis och bistert leende.

Jag hoppas,
jag hoppas att jag är en vuxen som ser...