när du blundar.
Säger han. Lillkillen. Han ligger i soffan och ser mig yoga. Rörelserna ser jobbiga ut, tycker han. Ovana rörelser, det är är kundalini idag.

Mitt hjärta går i kras.
Min oro för framtiden, både den närmaste närmaste och resten av året, syns alltför tydligt, när han inte ser kärleken till honom, och huset lysa ur ögonen.
Inatt har sömnen varit löjligt liten, och i omgångar. Visst är det okej att visa känslor för sina barn, men a-kassans besked gjorde min annars halvt kontrollerade oro helt bottenlös. Jag har väntat länge på pengar och behöver kanske vänta ännu längre.
Jag vill inte att han ska veta, att när jag säger att pengarna inte räcker... då är det verkligen så.

Men.
Jodå.
Jag vet.
Att det alltid ordnar sig på nåt sätt.
Den här gången också.


1. identify what's most important to you
2. eliminate everything else


eller läs den här listan:

http://www.marcandangel.com/2012/10/24/30-simple-ways-to-simplify-your-life/#more-525
Jag längtar till lugnet, till ensamma timmar när ingen annan är vaken.
Jag vill så mycket, och vet att jag klarar nästan vadsomhelst när mina nära tror på mig.
Eller... när jag tror på mig själv. Det var en tung insikt, att jag inte orkar det här.

Det känns trist, och jag kommer att sakna det jag nästan hade.
Men beslutet var inte så svårt att fatta, när vi tänkt igenom det.
Lättnaden i de gemensamma ståndpunkterna var total.
När kroppen säger ifrån, när orken tar slut fullständigt och när gamla skador aldrig slutar värka...
Då tryter tålamodet, med omständigheterna och jag måste tänka på mig själv, och oss.
För om jag blir såhär snabbt sämre istället för att bli bättre, då är det inte värt det.
Inte för honom, inte för någon av oss.
Det är bättre att avsluta nu, det finns inget bättre alternativ.
Jag behöver räcka till för mig, för familjen.


I helgen ska vi fixa träningsrummet.
I morgon kväll ska jag yoga mig trött och svettig, och släppa sinnet fritt.
I tyst musik.
Stillheten.

Det här med twitter, och vad som fångar ens öga... Jag blev nyfiken på en av mina vänners (ja vän, eftersom jag känner henne IRL) följare. Gick in på dennes sida, och följer nu även bloggen. Det var galet jobbigt att läsa det här, för det innebär att jag faktiskt måste försöka hitta fler sätt.

"Den duktiga flickan i mig gillar inte riktigt när jag släpper taget och låter saker ske. Hon vill ha kontroll. Hon värnar om mig. Hon är noga med att det ska bli rätt. Men följer jag henne blir min värld trängre. För hon är rädd för det nya, rädd att jag ska göra fel, rädd för misslyckanden."

Det finns många sätt att släppa på kontrollfreaket inombords. Jag gör det ibland. När det funkar.
Det har funnits flertal tillfällen när någon annan försökt tvinga mig att släppa på min kontroll, men det har fungerat rätt dåligt. (läs:katastrofalt)
Det finns bara ett sätt för mig att må bra, och det är att göra förändringar i min egen takt.
Jag har redan börjat släppa ibland, när jag känner mig trygg, och det tänker jag fortsätta med.

Att ha kontroll, har iofs inte bara negativa sidor. Det här med att komma ihåg när lillkillen har gympa, vilka dagar älsklingen ska med tåget, när det är pappahelg, är fantastiskt bra att ha i huvudet. Annars är almanackan ett riktigt bra verktyg.

Det som ibland är ett hinder för mej, är mina diagnoser. Jag är fullständigt övertygad om, att jag efter att inte haft kontroll, och sedan försökt ha tokkoll, fick en av dem som ett brev på posten.
Det däremot, är ett annat blogginlägg.

Vad hon heter som jag citerat?
Charlotte Rudenstam
Läs henne.

is your story.

Live it the way you want to live it,
and don't let anybody else write the ending for you...
Jag hoppas att alla pappor har en riktigt bra fars dag.
Verkligen.
På riktigt.

Jag vet att lillkillen gjort en cool ljusstake i skolan till sin, och
jag vet att hans pappa älskar honom. Jag tycker det är bra att de
firat tillsammans idag.
Jag unnar dem det.
Verkligen.
På riktigt.

Facebook, twitter och min reader... alla fantastiska pappor,
extrapappor... Levande pappor, närvarande, och några bortgångna,
saknade.
Jag unnar dessa papporna kärleksförklaringar, presenter, tårta, tankar
och åminnelser.
Verkligen.
På riktigt.

Jag har ingen närvarande pappa.
Han känns än mer avlägsen, om det ens vore möjligt, nu när vi bor
närmare varann än vi gjort de senaste tjugofem åren.
Närmare rent fysiskt, men allt längre ifrån mentalt.
Jag har länge hört honom säga, att han är mer värd död än levande, för
mej. Det är möjligt, rent ekonomiskt. Men om han kunde varit pappa,
typ nu, skulle det betyda så mycket mera.

Jag är inte bitter, men nånstans inombords oändligt besviken. Men det
är mitt problem, nåt jag jobbar med.
Det som smärtar mera, är att han går miste om så mycket kärlek från de
tre barnbarnen han har.
Den kärleken förstår jag inte hur man kan välja bort.
Det, det är helt ofattbart och omöjligt för mej att greppa.
snart ska bo hos nån annan, det behöver vi prata om.

De trivs inte riktigt i lägenheten, och jag har tänkt en hel del på
dem. De där håriga bröderna som har lagt kattsand i sängarna, hårat
ner och varit katter helt enkelt. Det senaste året har jag varit utan
katt helt, och det har varit ganska skönt ärligt talat.

Jag har full förståelse för att de saknar lillkillen, nu när han är
hos dem varannan helg istället för nästan alla skoldagar.
Jag fick frågan för nån månad sedan om vi ville ha dem i huset, men
avböjde. Efter det har vi pratat om det, vi vill ju gärna lösa det.
Alternativet att ha dem ute känns inte så lockande. Det är tung trafik
på en väg i närheten och den redan vilda grå skulle bli ännu vildare.

De är vackra, och jag kan ibland sakna dem.
Men nej. Jag vill nog inte ha dem hos oss.
Alternativet att en bekant till pappan ska ta dem på prov, låter som
en möjlig lösning.
En natt på Clarion Arn, och sedan tvärtt kast till timjobbet på
sjukhuset. Det är en märklig känsla. Jag är tillbaka och jobbar, efter
flera månader. Det är bara kända ansikten på personalen. Även på tre,
fyra av patienterna. Det är tyvärr vanligt att samma patient
återkommer. Speciellt de maniska. Jag blir glad att se min
favvopatient, och det känns helt knasigt. Dels vill jag ju att hen ska
klara sig utan oss, dels får vi inte ha favoritpatienter... Samtidigt,
om hen ändå ska hit, kan det ju gärna vara på min helg ;-)
Det har varit ett jobbigt arbetspass. Vi har flera tunga patienter,
det är hösten som tar dem hårt. Jag är ringrostig, och känner inte
patienterna och deras egenheter.
En kollega undrade lite vart jag tagit vägen efter sommaren, han hade
semester under mina tre sista jobbveckor och ingen hade berättat att
jag flyttat från stan. Vi har en del att prata om i morgon när vi ses
igen.

Det är skönt att ta sig ut i friska luften, i dubbel bemärkelse. Det
är kallt i luften men det är skönt. Jag ska tillbaka dit i morgon,
förhoppningsvis inte alltför trött. Jag gillar min egen säng, och
längtar hem.

Jag vill vara hel och trygg
Inte belasta dej med mitt mörka inre

Som en å glider jag fram
Jag är inte bara yta
Det mörka virvlar under

Ibland
Men alltför sällan
Är jag en brusande fjällbäck
och får dej att skratta

ärligt snodd av jessicaclaren
Nej farmor, jag ångrar inte att jag gick, lämnade den trasige mannen
vars barn är mina.

Jag kan möjligen ångra att jag inte lärde känna mej själv bättre och
tog hand om mej, på ett bättre sätt. Eller att jag inte gjorde mina
barn bättre rustade för vuxenlivet.
Jag ångrar att jag inte insåg mitt eget värde, att jag inte kämpade
mera, att jag gjorde så mycket för andra istället för mej själv.

Samtidigt...
Valen jag gjorde, formade mej till den jag är idag.
Varm, vacker och älskad.

Men nej, farmor, jag ångrar inte att jag lämnade honom. Jag hade gått
under om jag stannat..
När glädjen inte vill
och hunden suckar

Hon är långt borta och den varma famnen är kall

När kroppen inte känner viljan, rörelserna känns trånga och själen
längtar efter stillhet och ro, benen efter snabba stigar i tajta byxor
och yllestrumpor

När yogamattan blir grusig och full av små grå hår trots att jag
precis sopat två gånger

När närvaron av honom finns i varenda rörelse, rörelser vi gjorde
tillsammans många tysta kvällar för att förlänga tiden tills
gummibandet brast. En närvaro som annars, i vanliga fall knappt är
förnimbar

När sömnen länge varit knölig, behovet av blå piller, gula, randigt
brunt och alla de vita, känns övermäktigt och kraften inte finns

När jag är förbi trött, in-i-väggen-trött, och vet att jag är frisk
Tårarna ligger på lur och han den känslige ger mej en hård kram,
längre än vanligt

Då. Då är det tungt. Tyngre än vanligt, hur nu det är möjligt

Han har sovit sin andra natt här, och han väcker mig med en försynt
fnysning vid sovrumsdörren. Klockan är halv sju, och det är nästan
knappt ljust. Det är Emrik som har väckt honom, och nu är han hungrig.
Hans biabädd är stor som en barnhage, men den får lätt plats i vårt vardagsrum.
Jason är ett år, och väger 59 kg. Helt grå, sånär som på en vit fläck
på frambenens baksida.
Det är bara han och jag, inga andra hundar är vakna. Det blir en lång
promenad, och det känns i hela kroppen hur bra det här är.

En hund.
Promenad på morgonen.
Emriks lysande ögon igår morse när han kom nerför trappan, och Jason
viftade på svansen.
Mickes självsäkra och självklara hantering av hunden på promenaden igårkväll.
Emrik som ville med på hundpromenad fast det nästan var läggdags.
Markus som sprang några race med honom på promenaden idag.

Små små saker, som gör denna hund så stor.
Som att han lyssnar på några kommandon.
Som att hans öron är det lenaste som finns.
Som att han redan tycker att vi är hans.

Vi har pratat om det här med hund. Att vi skulle ha det, nån gång i
framtiden. En stor.
Hmm.

Nån gång i framtiden blev NU.
Och en stor?
En Grand Danois är ju ganska stor ;-)