Hon är borta nu, mormor.
Kroppen orkade inte mera. Trasiga njurar och en stroke strax före jul
som hon inte riktigt hämtade sig ifrån. Hon blev 90.

Jag har sett människor dö, som tjugoåring. Ensamma, gamla och
uppgivna. Utan besökare, utan vänner kvar i livet eller släktingar på
nära håll.
Det är skönt att slippa dö ensam, även om mormor kanske inte var
medveten om att mamma satt där hos henne. Det känns ändå bra att hon
hade någon där.

Hon lämnar ett tomrum efter sig, och jag hoppas mamma kan fylla det
med något som ger henne mer glädje. Det känns tryggt att vara närmare,
och kanske kunna vara till hjälp med det.

Det var ingen kamp. Hon somnade in lugnt. Det var väntat, men ändå
kommer tårarna när min syster ringer och berättar. Vi sitter och fikar
hos Alinas lilla familj, och det är bara en halvtimme sedan jag var
uppe hos mormor för att ta farväl och för att krama mamma lite. Dödens
lukt var tydlig. Det var inte långt kvar. Jag hann, och märkligt nog
känns det viktigt.

Sov gott, mormor.
Hälsa morfar.
En fantastisk badrumsmatta, fotad på en skånsk odyssé med familjen och
gode vännen R.
Jag får känslan av att ligga och vila huvudet på en varm mage, en sån
som finns i min säng om morgonen när jag kryper tillbaka och kramas.
Om jag hinner, vill säga, innan hon går upp.
Ibland.
Idag hann jag.
Jag har kämpat bort den mesta ilskan över att så många män anser att
kvinnors kroppar, kvinnors liv, inte är deras egna. Kvar är en rynka i
pannan och jodå, skylten från T:s fyrtioårsfest var ganska träffande.
Feminism, yoga...

Jag har andats på mattan.
Musiken, de tända ljusen och de tänjda musklerna har gjort mig mer
rustad för dagens sysslor.
Vi firar julafton idag, våra mammor kommer hit. En pappa, en bror, en
sambo. Julklappar, god mat och mycket fika.

Låt ingen ta din gnista ifrån dig.
Det är skönt att ha barnen tillbaka. Tystnaden och lugnet har varit
välgörande, tid för oss själva.
Men saknaden?
Den har varit öronbedövande.
Ljusen är tända.
Mattan ligger utrullad, kudden är beredd.
Det är inte jag.
Mörkret utanför fönster går sakta över i en vacker vinterhimmel innan
jag kommer ner på golvet.
Det saknade receptet, några bloggar lästa. Idag fastnade jag inte på
twitter före yogan, det händer ibland när kroppen behöver
startsträcka.
Jag hör fåglarna där ute, Mirabai Ceiba är på svagt för att inte störa
sömnen för de andra.
Texten dansade för ett ögonblick, och fönstren fick plötsligt svängd ram.
Inte oväntat när jag tänker efter, men ovälkommet.
Huvudet reagerar när trycket blir för hårt. Röda små piller, hoppas de
verkar fort.
Jag ignorerar huvudet, men vet egentligen att det inte går.

Igår var han här, barnens pappa. Lämnade barnen efter en jul hos
farmor och farfar. Första gången han är hemma hos oss efter att jag
flyttade ut.
En märklig känsla.

Med det utsorterat, börjar jag äntligen yoga.
Sat Nam
Because I'm worth it!
Det kan bli en annorlunda NaNoWriMo i november. Helt klart.
Igår satte jag ord på mina målsättningar. De är inte nyårslöften, sånt
sysslar inte jag med längre.
Jag gillar inte att bryta ett löfte, jag har gjort det några gånger,
och det ger ingen skön känsla.

Smaka på ordet målsättning. Det känns bättre i magen.
Magkänslan är ganska stark hos mig, och en av mina målsättningar är
just att lyssna inåt. Jag är medveten om att jag kanske inte fixar
alla mina målsättningar. Då får det bli så.

Men believe me...
Jag kommer att kämpa hårt för att se till att de infrias.
Det här med att vi inte firat jul än, och att jag ändå funderar ganska mycket på nästa år?

Min bärbara dator med drakar på, håller på att sagga ihop.
Jag vet att jag har en jättefin lista i den (som jag valde att hålla delvis hemlig) med mina mål för i år. Jag skrev dem mitt i kaoset efter flytten, när vi satt i lägenheten i Märsta, och gjorde ett försök att skriva 50000 ord. NaNoWriMo. Jag minns inte de flesta, och minnet det är en del av tjusningen med min fibro. De målen jag faktiskt minns, har jag uppnått till viss del.

Därför tänkte jag, i ett anfall av galenskap, att jag skulle vara öppen med mina mål för nästa år. Det finns många, stora och små. Men, det betyder inte att jag vill bli påmind om dem, och inte heller att jag vill bli påhoppad för de mål jag inte uppnår. Snarare... helt enkelt för att jag inte ska glömma bort. För min skull. Det är målsättningar, både för mitt inre och yttre, och det medför förhoppningsvis förbättringar för resten av familjen.

Det finns ingen inbördes rang, ingen planerad tidsordning utan här kommer de, huller om buller:

1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
2. Börja jobba. 
3. Lyssna inåt.
4. Måla ett stort furuskåp vitt.
5. Springa en mil. Det är ett gammalt mål som blivit aktuellt igen. Jag, som sprungit marathon både en, två och tre gånger, har alltså en mil som mål. Jag har insett att det är ganska långt, en mil.
6. Egentid
7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
9. Få min fot på fötter. Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.
10. NaNoWriMo... ja, på riktigt. och jag hoppas att min fru samtycker.
11. Tapetsera i massagerummet
12. Simma. En kilometer, två kilometer. Varje vecka. Kanske även ute i sommar, när vår simhall har stängt för säsongen.
13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
14. Gå ner minst en storlek i kläder.
15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
17. Yoga nästan varje dag. Målsättningen varje dag, det fungerar inte i praktiken. Men nästan funkar. Och det är bra nog.
18. Visa min kärlek bättre.
19. Le.

Det viktigaste målet finns i rubriken. Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.



En mugg the.
Vita kläder.
Mys i soffan efter Sadhana.
Hon är vacker i vitt, och idag har vi yogat tillsammans.
Jag saknar Waxholm, Torbjörn och de andra.
Tidiga morgnar har jag ändå lyckats skapa känslan här hemma, som där.
Ibland, men inte alltid.
En barnfri dag, den första av flera.
Helsingør är resmålet för dagen.
Vi tar bilen till pågatåget i Hässleholm. Det är inte så många bussar
från Broby som passar m tågen till Helsingborg ;-)
Det är alldeles för länge sedan jag var i Danmark, men jag hittar
ganska bra i shoppingkvarteren fortfarande. Pixie har aldrig varit
här, och ler lite åt mig när jag pekar ut barndomens glasställen som
är stängda för säsongen. Det är mysigt att gå hand i hand, även om det
är kyligt. De danska husen är gamla, färgglada. Bilden är från en gata
som ligger bakom gågatan.
Vi fikar på Møllers, Danmarks äldsta konditori, jagar julklappar,
foton till fotoyatzyt och strosar.
En jättefin dag.















Jag vaknar av en mardröm. 

Den är inte speciellt svår att tolka. Lillebror försvinner i en virvelström. Lite som när vi lämnade av honom och en storebror hos farmor och farfar igår. Han hade inte riktigt tid att krama oss hejdå. Det sitter som en ledsen klump i magen. Jag vet att han saknat dem. Jag vet att han älskar mej. 

Ändå, det känns hårt. 
I bilen dit var han egentligen redan där. Han brukar stänga av mammaveckan, sover eller lyssnar på ljudbok, på resorna med bil. Öppnar upp för pappahelgen. Förmodligen för att fixa det här med att klyvas mitt itu. 
Och där, i hallen hos farmor och farfar, med avståndstagandet i hälsningarna, var mammorna inte prio längre. 
Jag fick en kram av kvinnan som varit min svärmor så många år, och det var en märklig känsla när hon nästan vägrade släppa när jag redan släppt. Vi är inte varandras familj längre.

På väg tillbaka hem, oväntat. En kär vän ber om ursäkt för att han väntat med att svara på mitt meddelande. Han har varit upptagen med att vara på akuten, BUP... yngsta dottern hade svalt alldeles för många tabletter. Vi hade nyss pratat om våra barn, om vår oro. 
Jag blir alldeles kall. Det var nära, flera gånger än jag vetat om, i mitt eget liv. Jag har levt med den oron i så många år, och kommit undan. Mina tankar vandrar ofta till hans spretiga familj. Vi har samma vakande öga på barnen. De har ärvt alldeles för mycket av den andra föräldern. 

Jag hoppas att jag sover bättre inatt. 



Idag är en såndär dag.
Som jag försöker fylla med med annat meningslöshet.
Men egentligen vill jag bara stoppa mitt huvud innanför din tröja och
gömma mina tårar.
Idag?
Idag hade jag verkligen velat ha sällskap på mattan.
Oftast är det skönt att vara ensam uppe, i mörkret med tända ljus och
långt kvar till soluppgången.
Men idag hade mitt inre mörker hunnit ifatt mig innan jag började, och
det fanns ingen skön känsla i min yoga. Motsträvigt är nog ett
passande ord.

Jag har mycket att vara tacksam för.
Jag försöker koncentrera mig på det, men ibland går det mindre bra.
Jag gömmer några ord, allt kan inte synas.
Inte för att skydda mig själv, utan någon annan.
Det är sällan jag censurerar mig på det här sättet, men det vore att
skinnflå levande.
Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.
Min mormor är nittio och hon har snart levt färdigt.
Trasiga njurar, en stroke.
Jag är äldst bland mina kusiner, min syster bland de yngsta.
Vi har inte samma känslor för henne, som vi har och har haft för våra
farmödrar.
Men hon är någons annan farmor, och de kommer att sakna henne mycket.
Hon har gjort något jag aldrig gjort. Hon har gjort skillnad på sina
fyra barn. Haft en favorit. Det har följt med till barnbarnen.
Det gör ont i mig stundtals, när jag känner min mammas sorg och
bitterhet. Att hennes omsorg inte räknas utan är något självklart och
hon har sällan fått tack.
Det gör ont i mig, att mamma inte fått uppskattning och del av den
värmen som mormor har kapacitet till. Själv har jag inte behövt
mormor, jag har en farmor som älskar mig, hos henne är jag favorit.
Det är bra, jag är hennes enda barnbarn. Där är jag inte en av nio.
Mormors tid är snart slut och jag vet att jag kommer att gråta på
hennes begravning.
För min mamma och för hur det kunde ha varit.

Om allt vore annorlunda.
Idag är det den första december. NaNoWriMo är slut, och jag har nog
sällan skrivit såhär lite. I alla fall inte sedan jag började blogga.
Jag kände suget att skriva, innan bokstavsjaktsmånaden startade, men
insåg som tur är, att jag aldrig skulle hinna. Det är så mycket annat
som tar tid och kraft. Hus, familj, träning, trilskande kropp,
arbetsletande. Den första halvan av november hade vi dessutom en stor
fantastisk fyrbening här. Det var nog den i särklass största
energitjuven jag haft på så kort tid. Det var tungt att lämna tillbaka
honom, men lättnaden? Den var stor.

Idag finns det många på frukost, det är mysigt. Mellankillen och en
kär vän är här i helgen. Vi ska på lite sightseeing, lunch hos en
kompis, och sen hem och bara vara.

Det är mitt mål med december. Att andas lite lugnare, ta små
mikropauser, ha egen tanketid och ta hand om mig själv.
Att yoga före gryningen är ett sätt.

Namaste