Hon är borta nu, mormor.
Kroppen orkade inte mera. Trasiga njurar och en stroke strax före jul
som hon inte riktigt hämtade sig ifrån. Hon blev 90.

Jag har sett människor dö, som tjugoåring. Ensamma, gamla och
uppgivna. Utan besökare, utan vänner kvar i livet eller släktingar på
nära håll.
Det är skönt att slippa dö ensam, även om mormor kanske inte var
medveten om att mamma satt där hos henne. Det känns ändå bra att hon
hade någon där.

Hon lämnar ett tomrum efter sig, och jag hoppas mamma kan fylla det
med något som ger henne mer glädje. Det känns tryggt att vara närmare,
och kanske kunna vara till hjälp med det.

Det var ingen kamp. Hon somnade in lugnt. Det var väntat, men ändå
kommer tårarna när min syster ringer och berättar. Vi sitter och fikar
hos Alinas lilla familj, och det är bara en halvtimme sedan jag var
uppe hos mormor för att ta farväl och för att krama mamma lite. Dödens
lukt var tydlig. Det var inte långt kvar. Jag hann, och märkligt nog
känns det viktigt.

Sov gott, mormor.
Hälsa morfar.
En fantastisk badrumsmatta, fotad på en skånsk odyssé med familjen och
gode vännen R.
Jag får känslan av att ligga och vila huvudet på en varm mage, en sån
som finns i min säng om morgonen när jag kryper tillbaka och kramas.
Om jag hinner, vill säga, innan hon går upp.
Ibland.
Idag hann jag.
Jag har kämpat bort den mesta ilskan över att så många män anser att
kvinnors kroppar, kvinnors liv, inte är deras egna. Kvar är en rynka i
pannan och jodå, skylten från T:s fyrtioårsfest var ganska träffande.
Feminism, yoga...

Jag har andats på mattan.
Musiken, de tända ljusen och de tänjda musklerna har gjort mig mer
rustad för dagens sysslor.
Vi firar julafton idag, våra mammor kommer hit. En pappa, en bror, en
sambo. Julklappar, god mat och mycket fika.

Låt ingen ta din gnista ifrån dig.
Det är skönt att ha barnen tillbaka. Tystnaden och lugnet har varit
välgörande, tid för oss själva.
Men saknaden?
Den har varit öronbedövande.
Ljusen är tända.
Mattan ligger utrullad, kudden är beredd.
Det är inte jag.
Mörkret utanför fönster går sakta över i en vacker vinterhimmel innan
jag kommer ner på golvet.
Det saknade receptet, några bloggar lästa. Idag fastnade jag inte på
twitter före yogan, det händer ibland när kroppen behöver
startsträcka.
Jag hör fåglarna där ute, Mirabai Ceiba är på svagt för att inte störa
sömnen för de andra.
Texten dansade för ett ögonblick, och fönstren fick plötsligt svängd ram.
Inte oväntat när jag tänker efter, men ovälkommet.
Huvudet reagerar när trycket blir för hårt. Röda små piller, hoppas de
verkar fort.
Jag ignorerar huvudet, men vet egentligen att det inte går.

Igår var han här, barnens pappa. Lämnade barnen efter en jul hos
farmor och farfar. Första gången han är hemma hos oss efter att jag
flyttade ut.
En märklig känsla.

Med det utsorterat, börjar jag äntligen yoga.
Sat Nam
Because I'm worth it!
Det kan bli en annorlunda NaNoWriMo i november. Helt klart.
Igår satte jag ord på mina målsättningar. De är inte nyårslöften, sånt
sysslar inte jag med längre.
Jag gillar inte att bryta ett löfte, jag har gjort det några gånger,
och det ger ingen skön känsla.

Smaka på ordet målsättning. Det känns bättre i magen.
Magkänslan är ganska stark hos mig, och en av mina målsättningar är
just att lyssna inåt. Jag är medveten om att jag kanske inte fixar
alla mina målsättningar. Då får det bli så.

Men believe me...
Jag kommer att kämpa hårt för att se till att de infrias.
Det här med att vi inte firat jul än, och att jag ändå funderar ganska mycket på nästa år?

Min bärbara dator med drakar på, håller på att sagga ihop.
Jag vet att jag har en jättefin lista i den (som jag valde att hålla delvis hemlig) med mina mål för i år. Jag skrev dem mitt i kaoset efter flytten, när vi satt i lägenheten i Märsta, och gjorde ett försök att skriva 50000 ord. NaNoWriMo. Jag minns inte de flesta, och minnet det är en del av tjusningen med min fibro. De målen jag faktiskt minns, har jag uppnått till viss del.

Därför tänkte jag, i ett anfall av galenskap, att jag skulle vara öppen med mina mål för nästa år. Det finns många, stora och små. Men, det betyder inte att jag vill bli påmind om dem, och inte heller att jag vill bli påhoppad för de mål jag inte uppnår. Snarare... helt enkelt för att jag inte ska glömma bort. För min skull. Det är målsättningar, både för mitt inre och yttre, och det medför förhoppningsvis förbättringar för resten av familjen.

Det finns ingen inbördes rang, ingen planerad tidsordning utan här kommer de, huller om buller:

1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
2. Börja jobba. 
3. Lyssna inåt.
4. Måla ett stort furuskåp vitt.
5. Springa en mil. Det är ett gammalt mål som blivit aktuellt igen. Jag, som sprungit marathon både en, två och tre gånger, har alltså en mil som mål. Jag har insett att det är ganska långt, en mil.
6. Egentid
7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
9. Få min fot på fötter. Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.
10. NaNoWriMo... ja, på riktigt. och jag hoppas att min fru samtycker.
11. Tapetsera i massagerummet
12. Simma. En kilometer, två kilometer. Varje vecka. Kanske även ute i sommar, när vår simhall har stängt för säsongen.
13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
14. Gå ner minst en storlek i kläder.
15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
17. Yoga nästan varje dag. Målsättningen varje dag, det fungerar inte i praktiken. Men nästan funkar. Och det är bra nog.
18. Visa min kärlek bättre.
19. Le.

Det viktigaste målet finns i rubriken. Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.



En mugg the.
Vita kläder.
Mys i soffan efter Sadhana.
Hon är vacker i vitt, och idag har vi yogat tillsammans.
Jag saknar Waxholm, Torbjörn och de andra.
Tidiga morgnar har jag ändå lyckats skapa känslan här hemma, som där.
Ibland, men inte alltid.
En barnfri dag, den första av flera.
Helsingør är resmålet för dagen.
Vi tar bilen till pågatåget i Hässleholm. Det är inte så många bussar
från Broby som passar m tågen till Helsingborg ;-)
Det är alldeles för länge sedan jag var i Danmark, men jag hittar
ganska bra i shoppingkvarteren fortfarande. Pixie har aldrig varit
här, och ler lite åt mig när jag pekar ut barndomens glasställen som
är stängda för säsongen. Det är mysigt att gå hand i hand, även om det
är kyligt. De danska husen är gamla, färgglada. Bilden är från en gata
som ligger bakom gågatan.
Vi fikar på Møllers, Danmarks äldsta konditori, jagar julklappar,
foton till fotoyatzyt och strosar.
En jättefin dag.















Jag vaknar av en mardröm. 

Den är inte speciellt svår att tolka. Lillebror försvinner i en virvelström. Lite som när vi lämnade av honom och en storebror hos farmor och farfar igår. Han hade inte riktigt tid att krama oss hejdå. Det sitter som en ledsen klump i magen. Jag vet att han saknat dem. Jag vet att han älskar mej. 

Ändå, det känns hårt. 
I bilen dit var han egentligen redan där. Han brukar stänga av mammaveckan, sover eller lyssnar på ljudbok, på resorna med bil. Öppnar upp för pappahelgen. Förmodligen för att fixa det här med att klyvas mitt itu. 
Och där, i hallen hos farmor och farfar, med avståndstagandet i hälsningarna, var mammorna inte prio längre. 
Jag fick en kram av kvinnan som varit min svärmor så många år, och det var en märklig känsla när hon nästan vägrade släppa när jag redan släppt. Vi är inte varandras familj längre.

På väg tillbaka hem, oväntat. En kär vän ber om ursäkt för att han väntat med att svara på mitt meddelande. Han har varit upptagen med att vara på akuten, BUP... yngsta dottern hade svalt alldeles för många tabletter. Vi hade nyss pratat om våra barn, om vår oro. 
Jag blir alldeles kall. Det var nära, flera gånger än jag vetat om, i mitt eget liv. Jag har levt med den oron i så många år, och kommit undan. Mina tankar vandrar ofta till hans spretiga familj. Vi har samma vakande öga på barnen. De har ärvt alldeles för mycket av den andra föräldern. 

Jag hoppas att jag sover bättre inatt. 



Idag är en såndär dag.
Som jag försöker fylla med med annat meningslöshet.
Men egentligen vill jag bara stoppa mitt huvud innanför din tröja och
gömma mina tårar.
Idag?
Idag hade jag verkligen velat ha sällskap på mattan.
Oftast är det skönt att vara ensam uppe, i mörkret med tända ljus och
långt kvar till soluppgången.
Men idag hade mitt inre mörker hunnit ifatt mig innan jag började, och
det fanns ingen skön känsla i min yoga. Motsträvigt är nog ett
passande ord.

Jag har mycket att vara tacksam för.
Jag försöker koncentrera mig på det, men ibland går det mindre bra.
Jag gömmer några ord, allt kan inte synas.
Inte för att skydda mig själv, utan någon annan.
Det är sällan jag censurerar mig på det här sättet, men det vore att
skinnflå levande.
Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.
Min mormor är nittio och hon har snart levt färdigt.
Trasiga njurar, en stroke.
Jag är äldst bland mina kusiner, min syster bland de yngsta.
Vi har inte samma känslor för henne, som vi har och har haft för våra
farmödrar.
Men hon är någons annan farmor, och de kommer att sakna henne mycket.
Hon har gjort något jag aldrig gjort. Hon har gjort skillnad på sina
fyra barn. Haft en favorit. Det har följt med till barnbarnen.
Det gör ont i mig stundtals, när jag känner min mammas sorg och
bitterhet. Att hennes omsorg inte räknas utan är något självklart och
hon har sällan fått tack.
Det gör ont i mig, att mamma inte fått uppskattning och del av den
värmen som mormor har kapacitet till. Själv har jag inte behövt
mormor, jag har en farmor som älskar mig, hos henne är jag favorit.
Det är bra, jag är hennes enda barnbarn. Där är jag inte en av nio.
Mormors tid är snart slut och jag vet att jag kommer att gråta på
hennes begravning.
För min mamma och för hur det kunde ha varit.

Om allt vore annorlunda.
Idag är det den första december. NaNoWriMo är slut, och jag har nog
sällan skrivit såhär lite. I alla fall inte sedan jag började blogga.
Jag kände suget att skriva, innan bokstavsjaktsmånaden startade, men
insåg som tur är, att jag aldrig skulle hinna. Det är så mycket annat
som tar tid och kraft. Hus, familj, träning, trilskande kropp,
arbetsletande. Den första halvan av november hade vi dessutom en stor
fantastisk fyrbening här. Det var nog den i särklass största
energitjuven jag haft på så kort tid. Det var tungt att lämna tillbaka
honom, men lättnaden? Den var stor.

Idag finns det många på frukost, det är mysigt. Mellankillen och en
kär vän är här i helgen. Vi ska på lite sightseeing, lunch hos en
kompis, och sen hem och bara vara.

Det är mitt mål med december. Att andas lite lugnare, ta små
mikropauser, ha egen tanketid och ta hand om mig själv.
Att yoga före gryningen är ett sätt.

Namaste
när du blundar.
Säger han. Lillkillen. Han ligger i soffan och ser mig yoga. Rörelserna ser jobbiga ut, tycker han. Ovana rörelser, det är är kundalini idag.

Mitt hjärta går i kras.
Min oro för framtiden, både den närmaste närmaste och resten av året, syns alltför tydligt, när han inte ser kärleken till honom, och huset lysa ur ögonen.
Inatt har sömnen varit löjligt liten, och i omgångar. Visst är det okej att visa känslor för sina barn, men a-kassans besked gjorde min annars halvt kontrollerade oro helt bottenlös. Jag har väntat länge på pengar och behöver kanske vänta ännu längre.
Jag vill inte att han ska veta, att när jag säger att pengarna inte räcker... då är det verkligen så.

Men.
Jodå.
Jag vet.
Att det alltid ordnar sig på nåt sätt.
Den här gången också.


1. identify what's most important to you
2. eliminate everything else


eller läs den här listan:

http://www.marcandangel.com/2012/10/24/30-simple-ways-to-simplify-your-life/#more-525
Jag längtar till lugnet, till ensamma timmar när ingen annan är vaken.
Jag vill så mycket, och vet att jag klarar nästan vadsomhelst när mina nära tror på mig.
Eller... när jag tror på mig själv. Det var en tung insikt, att jag inte orkar det här.

Det känns trist, och jag kommer att sakna det jag nästan hade.
Men beslutet var inte så svårt att fatta, när vi tänkt igenom det.
Lättnaden i de gemensamma ståndpunkterna var total.
När kroppen säger ifrån, när orken tar slut fullständigt och när gamla skador aldrig slutar värka...
Då tryter tålamodet, med omständigheterna och jag måste tänka på mig själv, och oss.
För om jag blir såhär snabbt sämre istället för att bli bättre, då är det inte värt det.
Inte för honom, inte för någon av oss.
Det är bättre att avsluta nu, det finns inget bättre alternativ.
Jag behöver räcka till för mig, för familjen.


I helgen ska vi fixa träningsrummet.
I morgon kväll ska jag yoga mig trött och svettig, och släppa sinnet fritt.
I tyst musik.
Stillheten.

Det här med twitter, och vad som fångar ens öga... Jag blev nyfiken på en av mina vänners (ja vän, eftersom jag känner henne IRL) följare. Gick in på dennes sida, och följer nu även bloggen. Det var galet jobbigt att läsa det här, för det innebär att jag faktiskt måste försöka hitta fler sätt.

"Den duktiga flickan i mig gillar inte riktigt när jag släpper taget och låter saker ske. Hon vill ha kontroll. Hon värnar om mig. Hon är noga med att det ska bli rätt. Men följer jag henne blir min värld trängre. För hon är rädd för det nya, rädd att jag ska göra fel, rädd för misslyckanden."

Det finns många sätt att släppa på kontrollfreaket inombords. Jag gör det ibland. När det funkar.
Det har funnits flertal tillfällen när någon annan försökt tvinga mig att släppa på min kontroll, men det har fungerat rätt dåligt. (läs:katastrofalt)
Det finns bara ett sätt för mig att må bra, och det är att göra förändringar i min egen takt.
Jag har redan börjat släppa ibland, när jag känner mig trygg, och det tänker jag fortsätta med.

Att ha kontroll, har iofs inte bara negativa sidor. Det här med att komma ihåg när lillkillen har gympa, vilka dagar älsklingen ska med tåget, när det är pappahelg, är fantastiskt bra att ha i huvudet. Annars är almanackan ett riktigt bra verktyg.

Det som ibland är ett hinder för mej, är mina diagnoser. Jag är fullständigt övertygad om, att jag efter att inte haft kontroll, och sedan försökt ha tokkoll, fick en av dem som ett brev på posten.
Det däremot, är ett annat blogginlägg.

Vad hon heter som jag citerat?
Charlotte Rudenstam
Läs henne.

is your story.

Live it the way you want to live it,
and don't let anybody else write the ending for you...
Jag hoppas att alla pappor har en riktigt bra fars dag.
Verkligen.
På riktigt.

Jag vet att lillkillen gjort en cool ljusstake i skolan till sin, och
jag vet att hans pappa älskar honom. Jag tycker det är bra att de
firat tillsammans idag.
Jag unnar dem det.
Verkligen.
På riktigt.

Facebook, twitter och min reader... alla fantastiska pappor,
extrapappor... Levande pappor, närvarande, och några bortgångna,
saknade.
Jag unnar dessa papporna kärleksförklaringar, presenter, tårta, tankar
och åminnelser.
Verkligen.
På riktigt.

Jag har ingen närvarande pappa.
Han känns än mer avlägsen, om det ens vore möjligt, nu när vi bor
närmare varann än vi gjort de senaste tjugofem åren.
Närmare rent fysiskt, men allt längre ifrån mentalt.
Jag har länge hört honom säga, att han är mer värd död än levande, för
mej. Det är möjligt, rent ekonomiskt. Men om han kunde varit pappa,
typ nu, skulle det betyda så mycket mera.

Jag är inte bitter, men nånstans inombords oändligt besviken. Men det
är mitt problem, nåt jag jobbar med.
Det som smärtar mera, är att han går miste om så mycket kärlek från de
tre barnbarnen han har.
Den kärleken förstår jag inte hur man kan välja bort.
Det, det är helt ofattbart och omöjligt för mej att greppa.
snart ska bo hos nån annan, det behöver vi prata om.

De trivs inte riktigt i lägenheten, och jag har tänkt en hel del på
dem. De där håriga bröderna som har lagt kattsand i sängarna, hårat
ner och varit katter helt enkelt. Det senaste året har jag varit utan
katt helt, och det har varit ganska skönt ärligt talat.

Jag har full förståelse för att de saknar lillkillen, nu när han är
hos dem varannan helg istället för nästan alla skoldagar.
Jag fick frågan för nån månad sedan om vi ville ha dem i huset, men
avböjde. Efter det har vi pratat om det, vi vill ju gärna lösa det.
Alternativet att ha dem ute känns inte så lockande. Det är tung trafik
på en väg i närheten och den redan vilda grå skulle bli ännu vildare.

De är vackra, och jag kan ibland sakna dem.
Men nej. Jag vill nog inte ha dem hos oss.
Alternativet att en bekant till pappan ska ta dem på prov, låter som
en möjlig lösning.
En natt på Clarion Arn, och sedan tvärtt kast till timjobbet på
sjukhuset. Det är en märklig känsla. Jag är tillbaka och jobbar, efter
flera månader. Det är bara kända ansikten på personalen. Även på tre,
fyra av patienterna. Det är tyvärr vanligt att samma patient
återkommer. Speciellt de maniska. Jag blir glad att se min
favvopatient, och det känns helt knasigt. Dels vill jag ju att hen ska
klara sig utan oss, dels får vi inte ha favoritpatienter... Samtidigt,
om hen ändå ska hit, kan det ju gärna vara på min helg ;-)
Det har varit ett jobbigt arbetspass. Vi har flera tunga patienter,
det är hösten som tar dem hårt. Jag är ringrostig, och känner inte
patienterna och deras egenheter.
En kollega undrade lite vart jag tagit vägen efter sommaren, han hade
semester under mina tre sista jobbveckor och ingen hade berättat att
jag flyttat från stan. Vi har en del att prata om i morgon när vi ses
igen.

Det är skönt att ta sig ut i friska luften, i dubbel bemärkelse. Det
är kallt i luften men det är skönt. Jag ska tillbaka dit i morgon,
förhoppningsvis inte alltför trött. Jag gillar min egen säng, och
längtar hem.

Jag vill vara hel och trygg
Inte belasta dej med mitt mörka inre

Som en å glider jag fram
Jag är inte bara yta
Det mörka virvlar under

Ibland
Men alltför sällan
Är jag en brusande fjällbäck
och får dej att skratta

ärligt snodd av jessicaclaren
Nej farmor, jag ångrar inte att jag gick, lämnade den trasige mannen
vars barn är mina.

Jag kan möjligen ångra att jag inte lärde känna mej själv bättre och
tog hand om mej, på ett bättre sätt. Eller att jag inte gjorde mina
barn bättre rustade för vuxenlivet.
Jag ångrar att jag inte insåg mitt eget värde, att jag inte kämpade
mera, att jag gjorde så mycket för andra istället för mej själv.

Samtidigt...
Valen jag gjorde, formade mej till den jag är idag.
Varm, vacker och älskad.

Men nej, farmor, jag ångrar inte att jag lämnade honom. Jag hade gått
under om jag stannat..
När glädjen inte vill
och hunden suckar

Hon är långt borta och den varma famnen är kall

När kroppen inte känner viljan, rörelserna känns trånga och själen
längtar efter stillhet och ro, benen efter snabba stigar i tajta byxor
och yllestrumpor

När yogamattan blir grusig och full av små grå hår trots att jag
precis sopat två gånger

När närvaron av honom finns i varenda rörelse, rörelser vi gjorde
tillsammans många tysta kvällar för att förlänga tiden tills
gummibandet brast. En närvaro som annars, i vanliga fall knappt är
förnimbar

När sömnen länge varit knölig, behovet av blå piller, gula, randigt
brunt och alla de vita, känns övermäktigt och kraften inte finns

När jag är förbi trött, in-i-väggen-trött, och vet att jag är frisk
Tårarna ligger på lur och han den känslige ger mej en hård kram,
längre än vanligt

Då. Då är det tungt. Tyngre än vanligt, hur nu det är möjligt

Han har sovit sin andra natt här, och han väcker mig med en försynt
fnysning vid sovrumsdörren. Klockan är halv sju, och det är nästan
knappt ljust. Det är Emrik som har väckt honom, och nu är han hungrig.
Hans biabädd är stor som en barnhage, men den får lätt plats i vårt vardagsrum.
Jason är ett år, och väger 59 kg. Helt grå, sånär som på en vit fläck
på frambenens baksida.
Det är bara han och jag, inga andra hundar är vakna. Det blir en lång
promenad, och det känns i hela kroppen hur bra det här är.

En hund.
Promenad på morgonen.
Emriks lysande ögon igår morse när han kom nerför trappan, och Jason
viftade på svansen.
Mickes självsäkra och självklara hantering av hunden på promenaden igårkväll.
Emrik som ville med på hundpromenad fast det nästan var läggdags.
Markus som sprang några race med honom på promenaden idag.

Små små saker, som gör denna hund så stor.
Som att han lyssnar på några kommandon.
Som att hans öron är det lenaste som finns.
Som att han redan tycker att vi är hans.

Vi har pratat om det här med hund. Att vi skulle ha det, nån gång i
framtiden. En stor.
Hmm.

Nån gång i framtiden blev NU.
Och en stor?
En Grand Danois är ju ganska stor ;-)

"Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan
har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid
som faktiskt är viktigt."

Kristian skriver en fantastisk blogg som jag just blivit tipsad om.
Jag läser baklänges, några inlägg åt gången. Det är tungt att läsa.
Hans kropp är full av cancer, och han kommer inte att överleva den.

Jag blir både matt och får mer styrka av hans. Det är mycket jag lätt
tar till mig av det han skriver.

Att göra det som är viktigt, som jag gillar, mår bra av, som gör mig
några snäpp gladare...
Mörkret är ständigt närvarande i bakgrunden, men jag försöker hålla
det där. Det är bättre att vara medveten om att det finns, än att
försöka tränga undan. Det ständiga bruset gör sig också ibland påmint
mer än annars.

Jag har äntligen börjat baka igen. Barnen äter en del bröd, och det är
både dyrt och tråkigt med köpebröd. Det, eftersom vi envisas med att
köpa osötat, grövre bröd. Nu finns det både halvgrova bagels och
frukostbullar med märstanypon, i frysen där nere. Jag har också hittat
lite mer surdegspulver att sätta surdeg av, det blir så gottsegt bröd
av det.

Göra det jag mår bra av... att flytta nästan sextio mil, var det
verkligen nödvändigt?
Ja. Även om det inneburit dyra bensinräkningar, tågresor och en enorm
trötthet, har det samtidigt gjort mig så mycket bättre. Att jag älskar
trädgården har väl inte undkommit någon som läser min blogg. Att jag
även är rätt förtjust i huset, det är kanske inte lika uppenbart. Det
har varit en ganska jobbig tid, orken tar lätt slut när det är för
mycket ouppackade kartonger och jag har haft svårt att se det jag
faktiskt fått gjort. Nu är det kartongfritt i vardagsrummet, gardiner,
tavlor, sladdar och möbler på rätt plats. Det håller på att växa fram
en hörna där uppe för pyssel, kontor mm och massagerummet har börjat
användas till det det är tänkt för. Det var länge ett kartongfyllt
rum.

Det här, det är hemma. Mer hemma än nånstans jag tidigare känt på en plats.

Mer då? Yogan är mer frekvent och jag märker skillnaden i kroppen.
Kylan ute gör mig stelare, så det väger ganska jämnt just nu.
Löpningen ligger på is. Jag kom helt av mig när jag fallit, och har
inte varit frisk nog för att börja. Än. Det kommer. Viljan har kommit
tillbaka, den känslan är skön och välkommen.

Kärlek, och uppmuntran.
Gemensamt fokus på framtiden. Många viljor finns här i huset, men det fungerar.

Samma längtan.
Här är en blogg jag följer. Träffsäkert, snabbskissat.


http://vardagslinjer.blogspot.com/2012/10/slapp-allt-nu-kan-mannen-ta-over.html

I morse fick jag en kram i köket, en såndär
jag-släpper-dej-aldrig-aktig kram. Vi kommer att sakna varann, vi är
otroligt överens om det.

Igår däremot, var det rätt många gånger vi gnisslade åt varann. Båda
trötta, och halvsjuka. Det är första gången sedan vi flyttade som han
ska vara hos pappa mer än över en helg. Första gången han åker tåg.
Han har storebror med. Men han är oroad. Inte så mycket, men oroad i
onödan, eftersom det är planterat i hans sinne att han kommer att bli
åksjuk. Det är vissa saker... Det är inte bra med total transperens i
alla lägen. Lillebror och jag hade en diskussion om tåg igår. Och jag
nådde inte in förrän jag blev arg. Det är så onödigt trist. Att det
ibland inte går att nå igenom de totala sanningar som kanske inte är
helt igenom sanna för någon annan, utan att tappa humöret. Det finns
olika tåg. Om han mår illa av ett tåg, betyder det inte automatiskt
att det är likadant med ett annat.
Det är första gången jag inte är med på resan. Det är både skönt, och inte.
Längtan tills de är tillbaka, med ytterligare en brorsa, är nog lika
stor som längtan efter tystnaden som lägger sig i huset när det är
helt tomt på barn.

Idag har jag en kropp som kräver varsamma händer och mjuka kläder. Yoga och te.

Älskar hösten, men inte följderna.

I flera dagar har jag ignorerat föraningarna, lite ont i halsen,
nysningar från helvetet, gnisslande leder. Nu är de borta, men
värken... den hotar att ta över helt...
Febern har inte knackat på, men det bor helt klart en infektion i min
kropp. Alla barnen är eller har varit sjuka. Älsklingen också.

Idag, idag blir det en lugn dag.
Löpningen får vänta.
Simningen också.
Och löven.

Kanske...

De stora barnen har grävt i flera veckor, och äntligen är mammorna
nöjda. En meter djupt. Idag sopar de så dammet yr, innan fuktspärren
ska på. Det är snart vinter, vi tar en långpaus innan vi fortsätter på
framsidan i vår.

Kikärtor. Inte den vanligaste kattmaten, men en av de fyra katter jag
haft, eller kanske faktiskt två, har glatt tuggat i sig de som landat
på golvet. Jag är en matdrällare. Det hamnar alltsomoftast nånting på
golvet. Idag fick jag plocka upp min kikärta själv, det bor ingen katt
i vårt hus.
Hoummus. Det blir alltid nåt homosskämt när vi äter det. Inte så konstigt. ;-)

...att välja rätt, när det ligger en påbörjad kolhydratspåse framför
valnötterna i skåpet.
Jag rostar frukostnötter. Keson blir så mycket godare m nötter på.

Min vän har nyligen blivit pappa.

Bilden ovan hamnade på årets bildblogg, som 'en bekännelse'. Efter att jag slängt ut den, tänkte jag att det kanske var nån som skulle tolka den fel, men blev ändå förvånad av den omedelbara frågan...
I bekännelsen ligger så mycket mera, men helt annat.

En dag för några veckor sen, följde jag med till Malmö. Cyklade på kända och okända ställen, bland trafikerade gator och på ensliga cykelstråk längst ut vid havet. Det var en minnesresa på cykel. Det är länge sedan nu, men jag var i Malmö ganska ofta innan vi flyttade från Skåne på nittiotalet.
Det var en skön cykeltur. Mycket regn, men med enstaka solglimtar.

När söta frun slutat jobba, slog vi följe med min väns familj till ett fik i närheten. Det var med oväntat blandade känslor. Det finns en liten ny medlem i deras hem, en liten söt pojke. Jag tycker att hans mamma är väldigt trevlig, och det märks att det är ömsesidigt.
För länge länge sen, som om det var igår, var den här mannen min hela värld. Min tänkta framtid. Vi var tillsammans i fem år, och under de åren räddade han mitt liv. Jag tror inte han förstår det.
Han såg mej. Som den trasiga unga kvinna jag var, och han tyckte om mej för min egen skull. I hans värme påbörjade jag den kamp jag fortfarande utkämpar. En kamp för att återvinna självförtroendet. Han blev min bästa vän, och mitt ljus i en ganska tråkig uppväxt, och han läkte en del av de revor i själen mina mobbare gjort, och de övergrepp jag utsattes för av en man mina föräldrar litade på.
Vi kom ifrån varann några år, men har träffats då och då under de senaste åren.

Jag undrar om vi kommit bättre överens efter att vi gått åt olika håll, än vi gör nu med våra nya ex.
Om mina tre barn vore hans.
Om hans tre barn vore mina.

Jag undrar ibland, hur mitt liv sett ut, om jag fött hans barn. Då. För länge länge sedan.

Jag lät bli.
Det var ett icke-aktivt beslut, den hade redan slutat visas på nätet. Twitter var fullt av citat, historier och upplevelser.
Jag försökte värja mej.
Lyckades sådär.
Bully.
Mobbning kan se så olika ut.
Det behövs inga blåmärken, sönderrivna kläder eller trasiga skolböcker.
Det behövs inga förstörda gympakläder, glåpord skrivna med krita på gatan eller avklippta flätor.
Det kan vara enklare än så.
Osynligt om man inte vill se.
Att väljas sist på gympan.
Att inte få vara med på rasten.
Att bli kallad för öknamn i korridoren.
Att bli skrattad åt när man inte kan svaret.
Att inte cykla i sällskap till skolan.
Att ingen ringer och frågar om vi ska leka.
Att inte vara viktig.

Jag hade inget syskon som lärt mej spelreglerna, som kunde försvara mej eller som jag kunde tränat gruppdynamik med. Jag var godtrogen, trodde barn var snälla och ville mej väl. Ingen i min närhet hade tränat mej för det som skulle hända. Jag var inte rustad för de nio år som följde. Det värsta var nog inte barnen som mobbade och bestämde hackordningen. Det värsta var alla de som lät det ske. De andra barnen. De vuxna i skolan.
Jag var duktig på att låtsas. Låtsas att allt var bra. Men man behöver inte vara Einstein för att se att en unge mår dåligt. Det fanns gott om tecken.
Allt var inte dåligt. Det fanns bra dagar, ett fåtal snälla barn och senare några enstaka vänner på högstadiet som gjorde helvetet överlevnadsbart. Som gjorde att jag överlevde, och sen levde på riktigt.

Nu?
Nu blir jag fortfarande sårad, när jag känner mej utanför eller oviktig. Det finns många taggar kvar. Men jag skäms inte längre, felet var inte mitt. Jag vet att jag är värdefull för andra, även om det är långtifrån alla dagar jag själv tycker det.

Stark och vacker.
Envis och bistert leende.

Jag hoppas,
jag hoppas att jag är en vuxen som ser...

79

Det är 79 år som skiljer dem åt.
De har olika verkligheter, olika syn på livet, olika erfarenheter. De är min uppväxt och min framtid.
Jag är lycklig över att de båda finns i min närhet.
Igen. Äntligen.
Hos henne är det mycket som är likadant som alltid. Min bild från 72 hänger på väggen. Klänningen är grön, som mina ögon.
Med honom är allt omkullkastat, och vi bygger försiktigt en ny värld tillsammans.

Hon är vacker, min fru.
Tåget lämnade landet i tisdags och tog henne med sig till Stockholm.
Jag gick långsamt mot bilen, hade redan registrerat att det blivit lite gråare, lite tråkigare. Hon lyser upp min värld, med sin busiga blick och ett leende fullt av kärlek. Nu är bara längtan kvar, och kaoset som hotar att dränka mej. Inombords och runt mig. Efter en ensam natt med för lite sömn, hann jag somna med en tyst telefon i handen igårkväll. En kvart. En kvart innan hon ringde. När jag vaknade var det mörkt, och hon sov när jag messade förtvivlat. Fan. Det dröjer inte länge tills vi ses. 36 timmar har gått, 36 timmar kvar. Tmmar kan ibland vara en evighet.
Jag är inte gjord för att sova ensam.

Jag sover sämre, oftast riktigt dåligt.
Jag har mer ont i kroppen än annars. Mitt mörker har mer plats.
Det betyder inte att jag hellre lever i ett kaosartat förhållande, än lever själv. Det betyder inte att jag inte klarar av att vara ensam.
Det betyder inte att vemsomhelst duger.
Absolut inte.

Det betyder att jag uppskattar alla nätter jag får sova på din arm. Uppskattar och värderar högt.

Jag behöver, och tycker om att ha tid för mej själv. Men på natten?
Då har jag hellre sällskap av dej.
Jag är inte nöjd med mina extrakilon. Jag är inte nöjd med hur min kropp ser ut.

Det har tagit mej över fyrtio år att komma hit. Jag har gått upp alldeles för många kilon, gått ner fler än jag kan räkna. Men skämmas?
I helvete heller!

Believe me, jag kämpar. Inte lika mycket alla dagar, men jag kämpar.
Du känner inte mej, vet inte vad mer i livet jag kämpar med och mot. Du har ingen aning.
Och det är inte ditt jobb att trycka ner mitt självförtroende i skorna.
Det gör jag så bra själv.

Stark och vacker.
Vild och viljestark.
Jag sitter i köket. Jag gråter tyst, tyst för att ingen ska höra.
Jag har för bara några dagar sen kaxigt sagt, att nu. Nu klarar jag av se kuvöser på tv utan att bryta ihop. Det är över tio år sen, jag satt som förlamad bredvid det lockiga trollets kuvös. Nästan för sjuk, och kanske lite för chockad, för att riktigt kunna ta in. Att det kanske skulle sluta såhär: http://detsomhant.wordpress.com/
Men den insikten har kommit många gånger efteråt.
Det behövs tårar för att komma vidare.
Jag är så oerhört lycklig över att vara hans vardag igen.
Ja.
Lika bra att jag erkänner. Jag är en curlingförälder.
Försöker att inte vara det hela tiden, och lyckas ibland ganska bra. Idag har lillkillen städat badrummet, och igår lagade han middan.
Det går ibland bra att försöka lära största killen eget ansvar, med varierande resultat på hans mammas humör.

Det funkar rätt bra.
Ibland.
Idag har det varit en skräpdag. Tänkte ändra på det.

Åka och bada, någon?
Igår mailades en bild till fel adress. Trots att jag tog bort den direkt finns den synlig.
Ber om ursäkt.
Jag ramlade över hans blogg idag på twitter. En kille jag aldrig träffat men har följt honom ett tag. Han ingår i den allt större gruppen löparnördar jag har i mitt flöde. Det är med blandade känslor jag följer dessa människor. Jag har länge kämpat med min hopplösa fot, med motivationen. Jag har cyklat många mil senaste tiden, men styrketränat? Sprungit? Tåhävningar? Dansat? Nada. Njet. No. Däremot har jag släpat möbler, kartonger, klättrat på stegar, målat, grävt, lukat rabatter, sågat och staplat ved. Jag längtar efter känslan av vinden i tunnlarna, ringarna och i håret. Jag ska jag vill jag kan jag törs. Frågan är väl om jag kommer att överanstränga min häl. Mycket troligt. Då är det så det är. Min kropp börjar må bättre och bättre. Den här flytten vi gjort, det är 57 mil åt rätt håll. Det här är framtiden. Min och vår.

Hans blogg är full av tävlingar, och jag känner igen mina gamla mål.
SUM. Sörmlandsledens 50km, det är halt, och troligen kommer jag aldrig att klara det. Det är inte mina ord, utan exets. Det var längesen, men redan då och där bestämde jag mig för att nångång försöka. Det, och Axa fjällmarathon. Ler lite. Bilden är från ett annat marathon i fjällen, Helags Adventure Marathon. Det lockar mer än Axa. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag här. Oavsett, har jag just nu alla möjligheter att toppa formen. För formen just ju? Tja... Mina ben är starka, det känns, nu ska det bara omsättas i löpningsform och ändrad kroppsform. Det finns helt klart förbättringsmöjligheter...

Vill du med på resan får du hänga på nu!
Det är pappahelg. Den första sedan vi flyttat.

Ingen av oss ska jobba i helgen, det är en paus från huset och allt som ska göras hemma. Ute och inne. Vi planerar i bilen upp, det som ska göras i huset, och åtminstone mitt huvud är fullt av trädgård. Det finns stora möjligheter, det är ett fint hus och en fin trädgård vi har. Jag har bara suttit ner när jag ätit de senaste veckorna, men ändå inte känt stressen. Förrän nu, i helgen, när jag slappnat av. Jag har inget jobb än, men sysslolös? Knappast.
Jag luftar en farhåga redan på vägen upp, att hemresan kommer att bli tuff, med en unge som gråter efter pappan. Det är inget vi ser fram emot.

Ösregn när vi kommer fram, det var inte sanktionerat. Vi fick revidera en del planer, det är inte lika kul med båtresor och promenader inne i stan när vattnet strömmar mellan tårna inne i skorna.
Vi hinner lämna två barn, krama det tredje och de saknade gamla scoutvännerna, hämta min systers köksbord som får ett nytt hem hos oss i vårt kök i huset, lämna tillbaka lånade flyttkartonger hos vännen A och få varsin bit hemlagad blåbärskaka med i bilen innan vi hamnar isäng på hotellet. Det finns ingen parkering som tillhör hotellet, jag tog det för givet. Det är en bit att gå i ösregnet, men vi är åtminstone framme.
Det är skönt att sträcka ut kroppen. Bilresorna till Stockholm kommer att tära på kroppen, jag måste prioritera en viss mängd träning trots kaoset hemma. För kaos är det. Om än inte alls som i början.

Hotellfrukost. Bara att smaka på ordet gör mig hungrig. Det är mysigt att äta i hotellets restaurang, trots högt i tak och människosorl. Vi har ett möte i Tumba på förmiddan. Ett möte med fika, efter att vi lämnat två av stolarna i hennes föräldrars hus. Musikalgänget har samlats för att informeras om hur läget är. Jag ingår inte längre i ensamlen, och söta frun håller på att avveckla sig som producent. Det är alltid lika mysigt att krama R. Så nära en bästis jag har kommit som vuxen. Nästa gång vi kommer upp, ska vi bo första natten hos honom. Det ser vi fram emot. Mycket.

Zetas trädgård är nästa anhalt. Det är en fantastisk trädgårdshandel. Det finns mycket att drömma om, och vi är märkligt överens om det vi vill ha. Skönt. Nästa gång vi är här, kommer det att finnas en lila fläder och två blåbär med hem i bagaget. Här, trots regnet, skulle jag kunna vandra runt mycket längre. Definitivt kommer det att bli fler besök. Två fantastiskt söta klöver med lila blad blir det den här helgen, och massor med foton och planer.

Indisk mat, det har jag saknat. Kista galleria istället för regn i stan. Stan hinner vi med en annan gång. Det är vi som är viktiga, den här helgen. Vi har haft en del tid isär, efter en träffasnästandygnetruntsommar. Det är skönt att andas utan barnen tätt inpå. Senare på kvällen åker vi upp till våning 34. Det är mörkt, gatlyktorna lyser. Utsikten vi saknat på fjärde våningen, tar vi igen här.

En hotellfrukost till efter en natt i fluffiga vita lakan. Kakel, klinker, klickgolv, toastolar. Vi hinner titta på ganska mycket på byggvaruhuset innan det är dags att hämta barnen.
Mina farhågor besannas inte, det är en glad lillkille som möter oss vid bilen. Glad, om än något trött.

Barnet vi lämnar kvar hos pappan skojgnider tårar ur ögonen, och hela bilresan tillbaka ångrar jag att jag inte följde min impuls att kasta mej ur bilen för en kram till. Det var svårt att släppa hans famn idag, trots att vi överraskande nog ses redan på fredag. Hans famn är varm och trygg. Det finns så mycket kärlek i den.

Inte förrän i bilen hem, efter många körda mil, fattar jag. Jag har haft en jättetrevlig helg, men andats alldeles för grunda andetag.
Jag var inte helt säker på att jag skulle få honom med hem. Han, det lilla lockiga trollet som börjat ett nytt liv, med ny skola, ny lärare och nya kamrater. Nytt hus, nytt rum och ommålade möbler. Med två mammor och en storebror, och släkten mycket mycket närmre.

Jag var inte säker, alls.
http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren/ah-nej-jag-ger-mej-in-i-det
Cykla en liten runda. Ett begrepp som kan innefatta några kilometer eller som idag, drygt två mil. Min cykel, en gammal fyrväxlad crescent med cykelkorg, breda däck och kjolskydd har varit med om många mil med min stuntals alltför tunga kropp genom åren. Den är 16 år, och jag vill gärna ha en ny. Inte byta ut, utan som träningscykel. Min hoj duger perfekt som bycykel.
Landsväg, byvägar och lite offroad på slutet, blev dagens tur. Det är kyligt i luften när vi ger oss av. Lillkillen ska till skolan, vi har sällskap dit idag, innan jag ökar farten efter en hård kram. När jag kört en bit på 19, pausar jag några minuter på Anilla. Hade helt glömt. Astma. Kylan är lite oväntad för luftrören också. Jag cyklar andra hållet idag, Broby, Nöbbelöv, Knislinge, Emmislöv, Västraby. Av nyfikenhet cyklar jag förbi vår gata, mot Glimåkra, för att se om det finns en snikväg in i området. Men nej. Tillbaka igen. Jag hälsar på grannen, och hittar den lilla stigen in i skogen. Offroad. Det hade ingen landsvägcykel fixat. När jag kommit hem, börjar regnet. Det smattrar hemtrevligt på uterumstaket. 
Det är dags. 
Det är dags att tömma huset på kartonger. 





På samma bild.
Vi fikar, pratar lite och sjunger för Markus som fyller 18år på måndag.
Strax efter händer det. Farmor ramlar, i slänten. Vi åker ambulans hon o jag. Min fru kommer efter. Min pappa och hans fru åker hem till farmor för att packa lite grejer. Min mamma och hennes man stannar hos våra tre barn. Skönt med snabba beslut.
Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.
Cykla till Arlanda, tanken var att följa söta frun till jobbet, o cykla hem igen och packa, städa, tvätta, baka... det blev en omväg till kontoret. Jag har fått mitt nya anställningsavtal med samma timpeng som tidigare men inga schemalagda tider just nu. Jag fick ett uppriktigt grattis, lycka till och varmt leende med mig därifrån dessutom. Utanför, vid cykeln, bestämde jag mej för att ta ett varv runt Holmsjön innan jag tar mej hem.
Här sitter jag nu, på utkiksplatsen vid bana tre. Utsikten är milsvid. Himlen är blå. Det är nåt visst med Arlanda. Hatkärlek. Det har varit slitiga timmar, dagar, månader, år. Ljudet av flygplan som lyfter, solen, vinden, syrsorna i gräset.
Ja.
Jag kommer att sakna det här.
Men längtan till nya livet är så mycket starkare.
Past mistakes should teach you to create a wonderful future, not cause you to be afraid of it.

Jag försöker. Och hoppas.
Det funkar för det mesta, det där att tänka positivt.
Jag har undvikit, sållat bort, och låtit bli. Låtit bli att kolla på rättegångsbeskrivningar, undvikit diskussioner om Breivik på jobbet, sållat bort berättelser från överlevande. Men igår, fastnade jag i två berättelser på twitter. Två överlevare, den ena en journalist han namngivit i förhör. Han hade velat döda henne eftersom hon bar på ett av sina mångkulturella barn. Den andra, en ung flicka som lyckades simma undan hans dödande kulor.
Alla dessa unga människor, som mist livet. Som saknas, sörjs, efter att kallblodigt mördats av en man utklädd till polis. Det är skrämmande. Men mer skrämmande är att det finns så många människor som tycker att han gjort rätt, eller som delar hans åsikter. Det är skrämmande att politiska partier finns i vårt land, och andra länder, med främlingsfientlighet och människohat. De finns, för att människor som du och jag har lagt våra röster på dem. Inte jag. Men kanske du.

Idag är det ett år sedan dessa unga människor på Utøya miste livet.
Låt oss aldrig blunda.
Det är vackert i sol och sommar, vårt Stockholm. Jag hade inget förhållande med stan, innan jag flyttade hit en blöt och kall aprildag för många år sedan. Aldrig varit här, som liten eller ung. Inga skolresor, ingen semester.
Jag kommer att sakna Stockholm, farten, promenadstråken, bullriga tunnelbanevagnar och stressen. Det kommer att bli många resor hit. Men bo, det gör jag hellre någon annanstans. I alla fall just nu. Söderut. Ett lugnt tempo, nära naturen och familjen. Ja. Så får det bli.
Snart.
Det är helt klart skillnad.
Skillnad på hur mycket man tränar, när man får ont i en jävla häl. Ingen löpning, ingen afro, inga långpromenader. Det tar på de mentala krafterna, de inre reserverna, på ett ganska otrevligt sätt. Det där att ha ont. Det där att inte kunna göra det man vill...

Det där med att påbörja ett nytt jobb, samtidigt som man fortsätter att jobba heltid? Well, det syns också rätt tydligt i staplarna. Att ha en galen träningsmånad, det syns också.

Stark och vacker.
Envis och vild.

Det är dags att höja ribban, Fine drog igång mej på #30dgr. Mitt projekt är 30min sammanhållen träning + packa en kartong per dag. Minst. Varje dag. I trettio dagar. Det är 28 dgr kvar.
Piece of cake.
En fantastisk solnedgång att promenera i. Det är otroligt skönt att komma ut utomhus efter panikångestattacker, testning av larm och personal, kissblöjor och instängd luft. Efter att någon oroligt trippelkollade om jag kommer tillbaka i morgon bitti, sa jag god natt och slank ut genom den låsta porten. The one who has the card and key, has also the power...
Jag har väntat hela dagen, men det är fortfarande ingen urladdning. Migränen ligger på lur bakom tinningarna. Det har regnat på alla ställen utom här där jag är. Regnet, åskan, blixtovädret gäckar.
Små detaljer som försvinner i det stora, eller som ibland blir det enda som syns. Ingen dag är densamma, även om de ibland är förvillande lika. Tid blir meningslös, känslorna starka. Blir för ofta påmind om saker jag inte vill, orkar tänka på. Jag är cool, egentligen inte orolig eller helt skräckslagen. Virrvarret av känslor är lika ovälkommet som välbekant. Det är framtiden, dåtid och nuet i en salig blandning. Olika skift, olika prioriteringar och oklart fokus gör natten ryckig. Dammet lägger sig som ett dis efter flyttkartongernas luftvirvlar och torkad tvätt. Orken att ta hand om småsaker när de större inte finns på plats är svårt, men ibland är det bara små saker som fungerar.
Klockan är nästan mitt i natten, eller åtminstone känns det så. Det är grus i ögonen och ländryggen får mig att hasa fram som de intagna jag ska jobba med idag. Jag kysser mina barns kinder och kramar dem hårt. Det är svårt att gå hemifrån idag. Våra veckor tillsammans är slut för den här gången, och de ska till pappan idag. Halsen är sårig av tårarna som rinner på insidan, tårarna jag inte vill att de ska se.
Grannarna hade fest inatt, det hjälpte föga att knacka på. Ett par timmar senare brakade regnovädret löst på sovrumsfönster. Efter alltför få sovtimmar och längtan efter barnen blev arbetsdagen onödigt jobbig. Jag är glad att jag trivs så bra, och att patienterna vi haft är så lugna. Efter sista timmen, som innebar ett hämtande på akuten, var det skönt att sluta.
Jag ser min familj genom ytterdörren, deras ögon lyser av bus. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, men jag hoppas de förstår hur glad jag blir. Bonustid, bonuskramar, bonusallt.
Jag behöver springa för att känna mej värdig det tempel jag vill kalla min kropp. Jag behöver springa för att hålla vikten eller gå ner. Jag behöver springa för att lyckohormonerna ska rusa i mitt system. Jag behöver springa för att min kropp ska klara att jobba utan alltför mycket smärta som efterspel. Jag behöver springa för att orka andas. Jag behöver springa för att kunna sova ordentligt. En del av min bild av mig själv är den där envisa kaxiga bruden som kan allt hon vill, som ständigt utmanar sin kropp att orka lite längre, lite snabbare för varje löpartävling. Hon som struntar i värk, dålig sömn och annat viktigt, för att springa springa springa. Hon, den kaxiga, är fortfarande ganska kaxig ibland. Men ofta rädd. Rädd för den jävla värken i foten. För att inte kunna springa mer. Och för vad skulle innebära för kroppen, den ständiga värken och tröttheten, för lyckohormonerna och för framtiden.

Jag behöver löpträna för att kunna springa midnattsloppet.
Och jag vet inte om jag kommer att klara det. 
Jag försöker verkligen. Att leva i nuet, att omforma mitt liv så det passar mej, både utsida, insida, omgivning och min inre trädgård.
Don't blame your past.
Det är svårt. Riktigt svårt. Att inte vara bitter. Att inte tänka på det som inte var bra, att bara tänka på det positiva och se framåt. Det finns så många taggar kvar. Sånt som kunde varit bättre, rikare och blommigare. Framtiden ser ljus ut, men det finns envetna, irriterande orosmoln kvar.
Det har hänt så mycket det senaste året. Flytt, ny träningsinriktning, skilsmässa, husdrömmar, allvarliga samtal om livet, trasig rygg, tårar, skratt, trasig fot, nytt jobb, krossade marathondrömmar, anpassning, bröllop...
Snart flyttar vi igen. Den här gången många mil bort.
Och hem.
I närheten av Hemma finns badbryggan. Till synes kilometerlångt ut. Nästa gång, nästa gång jag är där ska jag bada.
Vi tar en omväg hem. En omväg som genererar verktyg för många tusenlappar. En varm och trevlig man låter oss plocka det vi vill ha ur husets verktygsbod. Han är sedan länge vuxen, och har redan det han behöver. Det är pappans hus, som är sålt nu. Vi får saker till vårt hus, han slipper ta hand om allt. Det är winwin, men jag känner att det är vi som har högvinsten i det här lotteriet. Verktyg. Verktyg hör hemma i min bild av vårt hus.
Det är lite märkligt. Att vissa saker minns man kristallklart. Att andra minnen är helt omöjliga att gripa tag i. Jag brukar rynka pannan, att ha koll har liksom blivit en grej. Duktiga tjejen som har kontroll. Men den här fotosidan, de här 212 bilderna enligt en given lista. Då är det bara att rycka på axeln med ett leende. Den här bilden, när jag tog den, tänkte jag skulle passa rätt bra på randigt. Förutom... att jag redan hade en. Eftersom jag stryker en i taget på min utskrivna lista, har jag åtminstone den kollen. Så jag inte slänger in dubbla. Men det är inte förrän idag jag minns vilken bild jag lagt in där, nu när jag igen såg den här...
Mitt företag har just testat min kompetens.

Det gick bra.
Igen.
Men nu sitter jag här ensam i källaren och hjärtat slår hårt.

Jag förstår att kvaliteten på oss måste vara hög. Det är inte det liksom. Men att de inte litar på mej... den känslan. En man som såg ut som vilken lastare som helst hade gömt ett metallföremål på kroppen.
Fick nästan kramp när jag såg hans följeslagare.
Hon.
Häxan.
Som fått åtskilliga medarbetare att gråta. Som skäller ut småtjejerna och skrämmer bort dem för alltid.
Henne är jag egentligen inte rädd för. Egentligen.
Jag har läxat upp henne, för ett par år sedan i kontrollen. Varsamt. Bett henne göra som hon lärt oss, ta av kavajen och svara på artiga hälsningar... Undrar om hon kände igen mej.
Hon var riktigt trevlig idag.
Inte så konstigt. Jag tog ju testet.
Kan vi prata om det?

Det är tredje gången jag ändrar mitt namn. Föddes med ett vanligt sonnamn, ändrade till dotter när jag flyttat hemifrån. Lade till pappans efternamn till mitt eget.
Eftersom jag inte lever m honom längre, känns det fel att använda hans som mitt.
Min pappa har failat ut sig själv med sitt mentala avstånd och jag har funderat länge på hur jag ska handskas med det. Jag har bestämt mig för att låta honom vara. Vill han inte vara närvarande som morfar, finns det ingen önskan från min sida att tvinga honom. Han kommer även fortsättningsvis få inbjudningar nu och då, men jag har bestämt mig för att inte bli bitter och besviken om han säger nej, eller är tyst. I vår närhet finns det tillräckligt många bra manliga förebilder ändå.

När jag och älsklingen började prata om det där m en ring till, frågade jag försiktigt om hon tänkte fortsätta m sitt. Och om jag fick snika in mej på det.
Jag fick. Gärna.
Har suttit o filat på min nya namnteckning. Är nöjd till slut. Får reda på strax innan vigseln hur lång tid det förmodligen kommer att ta innan vigseln registreras och namnbytet går igenom. Länge. Antiklimax.

Mitt namn är en del av mej. Jag byter inte min identitet, det blir bara... lite annorlunda. Lite mera vi. Vi har känts stabila ändå, men det är nån slags förtydligande. Inåt, men också utåt. Samtidigt är det ett oundvikligt outande. Det går inte längre att säga 'min sambo'.

Nu är du min fru.
Det tog ett dygn.
Det tog ett dygn, från att jag såg henne i den vita klänningen, med kärlek i blicken. Lite lagom make up, lite glitter på läpparna. Genom vigseln, alla kramar, bullar, presenter och glas champagne. När vi bytte om, åkte till stan o när vi åt m grabbarna. På hotellet. Men blicken jag fick när hon kom ut från Ica, då gick det inte längre. Då brast allt. Då kom glädjetårarna. Herregud vad vacker hon är. Och jag bär hennes ringar på mitt finger.
Det kommer en fråga. Jag känner mej otroligt betydelsefull. Det är så enkelt, men jag är experten. Vi har ganska många receptböcker, och internet är oändligt som uppslagsverk... men mammas recept, det är åtråvärt. Sötunge.

Dej ska jag älska så länge jag lever.

Liv

Finns det liv finns det hopp. Idag har jag sovit för lite, glömt ta min medicin, följt med en patient på behandling istället för frukost på jobbet... o här sitter jag nu. Kortrast. Mätt, trött men vid liv. Behandlingen jag följde med på är ganska speciell och jag är glad att jag var förberedd. Det funkar. Stor skillnad. Märkligt trevliga läkare och sköterskor, vänliga och förklarande.
Mitt hjärta slår hårt av oljudet som väcker mej. Det känns som om jag sovit tre sekunder eller sju svåra år. Det spelar ingen roll, upp är tvunget. Låter duschens strålar väcka min kropp, den som kräver omvårdnad och kärlek. Mjuka strykningar och starka piller. Den får varken eller, och blir kantstött och arg.

Tiden går så långsamt och svindlande snabbt. Jag har svårt att somna. Tankarna virvlar runt och mitt huvud är oresonligt otyst av ord. Mitt hjärta är fullt av känslor. Sanningar blir omkullvräkta. Jag känner mej motsträvig och anpassningsbar i ett enda virrvar. Det är så mycket bra som händer. Samtidigt är det flera astunga pusselbitar som vägrar komma på plats. Det är inte enkelt hela tiden även om jag mår så mycket bättre nu. Så otroligt mycket bättre. Det är inte perfekt allting. Inte hon. Inte jag. Inte vi tillsammans. Mitt i natten kommer funderingar, frågor, tjatiga tankar och olyckskorpars kraxningar. Det går bra nu. Men ändå. Mina tröttsamma förkortningar och sjukdomar, tillstånd längre än jag orkar bokstavera när nån inte kan, vet eller bryr sig tillräckligt för att lyssna, de är aldrig så högljudda som ensamma nätter eller stressiga, tomma dagar. En varm rygg, axel, famn tystar effektivt. Det senare bättre än det första, but still. Frågan är om varm trygghet tystar ifrågasättandet för bra. Eller vad som händer om orken tar slut. Jag är jag. Med diagnoser och allt. En del har jag förlikat mej med. Annat vägrar jag att böja mej för. På gott och ont. Ibland alltför ont.
Det operfekta gör det perfekt.
Dåså. Då kör vi.