Kristian:
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser
jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna
stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga
säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att
min död ska bli just ett sådant."
Jag sätter in bilder i ramar.
Fascineras av lyckokänslan av att mitt namn står på baksidan efter
kopieringen hos Odenlab.
Foton till fotoväggen. Ett ständigt pågående projekt.

Det finns gott om ramar i skåpet, men det är inte alltid lätt att
hitta den som passar.
Gamla bilder som inte längre har en plats på väggen, får lämna plats
åt nya. Som den här. Bilden är ifrån en annan tid, ett helt liv sedan.
Eller bara några år. Då jag fortfarande trodde på oss. Det är en
vacker bild, och det var så jag trodde framtiden skulle se ut.
Om inte om vore.




















The fat lady runs, och Broby stirrar.
Jodå. Det kan vara den tokgula västen, och att jag springer i snö som är grejen, men jag vet inte.

Det jag däremot vet, är att idag är det fotens dag.
Alltså, på riktigt. Och idag gäller det. På riktigt.
Om den inte tål att springas på efter såhär jävla många dagars löpvila så kapar jag den.
Med häcksax eller med motorsåg.


Anyway.
Det var en fantastisk känsla. Att äntligen snöra på sig dubbaskorna och ge sig ut.
Fågelkvitter, ett tunt lager snö, knarret från mina Sarva...
Den första löpturen i år, den första på mycket länge. Min hälsporre firar snart ett år, och jag märker hur kroppen ba WOOOOW hon springer...
Äntligen typ liksom.
Jag har varit sjuk precis, och känt in om det inte snart är dags. För jag har fett dålig kondis, och den vill jag helt klart förbättra. Dessutom, en av mina målsättningar för i år är att klara av att springa en mil igen. Och med så många mil i mina ben, känner jag att det vore väl fan om det inte händer redan i sommar;) men det får vi se. Det blev drygt tre km idag. Ska försöka mig på en runda på fredag igen. Vilar tills dess, från löpningen.
Jag var för varmt klädd. Trodde jag skulle gå. Mycket. Blev inget.
Jag sprang långsamt, mjukt och försiktigt. Vid bron där fotot togs, andades jag lite, kände efter i foten, kände efter i resten av kroppen. Funderade på om jag skulle springa längre, springa hem, eller gå hem. Blev springa lite längre, och sen gå när jag inte orkade längre. Jag hann ända in på vår gata innan kroppen sa till.
Skönt.

Så. Nu sitter jag här, bricanylskakig och lycklig.

Runners High
depends on many things.

But mostly on you...


Det är mycket som händer. Eller egentligen ganska lite ur ett helt annat perspektiv.
Det där jobbet jag fick, var oväntat tufft mot min kropp. Och jag gjorde som jag brukar ibland.
Du vet, jag är ju rätt envis. Och stark. Det här ska jag fixa. Att lyssna på kroppen? Nja. Det inträffar väl ibland. Men nya arbetsmoment, och rullstolskörning på ett knöligt snöigt underlag...
Roliga tabletter och ett råd att byta jobb fick jag av läkaren på vårdcentralen.
När händerna gav upp, och jag fick inflammation i tumlederna, då nånstans insåg jag vidden.
Det var med händerna det började. Den där fibron jag dras med. I många år kunde jag inte diska, inte handarbeta eller pyssla, inte bära tunga saker, inte dammsuga, inte prata för länge i telefon utan att händerna somnade, inte cykla för länge, inte vandra med tung packning...
Jag är nästan på väg att hamna där igen, och jag kämpar emot som fan.
Så länge jag tränar, tar hand om mig, utför rätt sorts arbete hemma och på jobbet. Då. Då funkar det.
Men att hamna i samma avgrund som för elva år sedan? Pga ett jobb?
No way. Tyvärr är jag inte i en ekonomisk sits att jag bara kan sluta. Att bli avstängd från A-kassan en gång till på ett halvår är inget drömläge precis.
Jovisst. Jag kan säkert hitta nån läkare som skriver det där intyget som behövs. Där det står att jag måste sluta av fysiska orsaker. Men jag har helt enkelt ingen lust. Jag är 43 år, och vill inte ha nåt papper på att jag skulle vara mindre arbetsför än nån annan.

Men nytt jobb då? Hur går det med det?
Jag har varit på en kort information, med över 60 andra, på en arbetsplats jag verkligen vill börja jobba på.
Gjort ett test där jag fick ruskigt bra resultat.
En intervju med min tänkta arbetsledare. (En av 20 på 4 tjänster.)
Gjort två asjobbiga tester på nätet.
Ska på test på Rekryteringsmyndigheten i morgon, där jag ska få feedback på testerna och prata med en psykolog.
Sedan?
Hoppas jag får det.
Det är ett jobb med mycket ansvar, sammansvetsad grupp, lunchavbrott, ergonomitänk, träningspeng, skiftjobb, tio mils resväg m bil, utvecklingsmöjligheter... och semester. Det är inte så höga krav jag har numera. Skratt.

Det där med att det inte händer så mycket?
Ja... influensan högg mig på jobbet förra onsdan. De inflammationshämmande tabletterna jag fick, maskerade febern, men till slut sa kroppen ifrån. Helt däckad. Så... jag tränar inte så mkt såklart. Och orkar inte göra så mkt av alla sakerna på att-göralistan. Men det får vara okej. Och det är en jobbig insikt att jag behöver kämpa för att tycka att det är okej ändå. Att inte göra något. Men det är trist att inte kunna åka till min farmor. Saknar henne.
Lusten att skriva har sinat nu när jag varit sjuk. Eller nä. Snarare orken, för det har ju inte saknats uppslag direkt. Men det som fick igång mig, var inget som direkt är nåt i mitt liv, utan i nån annans.

Något som gör mig trött på människor, och för det mesta är det kvinnor, är när någon bara tar skit. Bara tar emot, för att inte göra sig besvärlig. Inte vill stöta sig, för då blir det jobbig stämning. Det kan vara på jobbet, som i det här fallet, eller i familjen, i skolan, överallt.
Kämpa liksom!
Det händer mig också, självklart, men jag försöker känna efter, försöker göra det som är rätt för mig.
För att det är så jävla viktigt.
Att må bra.
Om jag inte vågar stå upp för mig själv, om jag inte orkar, eller tycker om mig själv i de beslut jag fattar, då lär ju inte det ge några bra signaler till de jag har omkring mig.
Jag äger ingen offerkofta, däremot kan jag ofta ta på mig själv skulden för att något varit dåligt.
Förr har det hänt att andra lägger skulden på mig, och det har ibland tagit ett tag för mig att komma på att de har fel.

Det är du som är ansvarig för hur du mår. Andra kan hjälpa till.
Men det är du som äger framtiden.


Jag sitter i ett hav av ljus.
Huset är tyst, sånär som på musiken och golvets knarrande av mina
rörelser. Ute är det mörkt.

Det är mörkt inombords idag. Yogan ger inte den styrka och frid som
jag önskar, det vill sig inte riktigt. Det är ändå skönt att knaka
loss, mjuka upp.

Jag är orolig för mina händer, de är onödigt trasiga. Glädjen över nya
jobbet har förbytts till smärta och uppgivenhet.
Klockan nio, en söndagsmorgon. Flygplatsen är knappt vid liv men ikväll har kollegorna fullt upp.
Det. Det saknar jag inte.