Övermogna bananer? Jomenvisst!
Saftig, luktar gott i hela huset...

2 stora övermogna bananer
75 g smör
2 ägg
2 dl socker
3 dl vetemjöl
1 dl mjölk
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smöret.
Mosa bananerna.
Smörj en form och bröa med valfritt. Som skorpmjöl, kokosflingor eller
mannagryn.
Vispa ägg och socker.
Rör ner kanel, socker, bakpulver, vaniljsocker.
Tillsätt smör, mosade bananer, mjölk.
Häll smeten i formen och grädda 40-50 minuter.


Goda och grova. Doften i detta kök?
Sanslös.
Ugnstemperatur 200 grader.

1 pkt jäst
5 dl ljummet vatten
0,25 dl olja
1 msk salt
1 msk brödkrydda eller fänkål
5 dl rågsikt
5 dl grovt rågmjöl
typ 3 dl vetemjöl

Smula jäst och blanda med vatten, olja och salt.
Blanda i rågmjöl, rågsikt och så mycket vetemjöl att det slutar klibba. 
Jäs en halvtimme.
Knåda smidig. Forma två avlånga rullar, och skär bullar.
Doppa bullarna i lite grovt rågmjöl på en tallrik.
Jäs bullarna på en plåt en halvtimme.
Grädda dem mitt i ugnen, tills de ser färdiga ut. Beror på ugn, hur lång tid det tar.
Svalna på galler under bakduk.




Jag försöker köpa så ekologiskt och bra fiskat jag har pengar till. Så jag blir glad av tydliga markeringar på fisken. Den här rätten är het, ta mindre currypasta om du inte gillar starkt.

1 tomat, finhackad utan kärnor
2 charlottenlökar, finhackad
nåt grönt, vi tog några broccoliblad
2 tsk röd currypasta
riven muskot
gurkmeja
olja

1/2 lime, pressad
svartpeppar
salt
400 g vit fisk i kuber
300 g skalade räkor
300 g calamare i centimetertjocka ringar
1 dl vatten
buljong/fond
fisksås

Blanda den vita fisken med limejuice, salt och svartpeppar. Låt det stå o dra lite.
Hetta upp oljan i en djup stekpanna eller en wook. Lägg i finhackad lök, tomat, currypasta, muskot och gurkmeja. Låt fräsa/puttra lite. Lägg i det gröna, fräs lite till.
Lägg i den vita fisken, efter en stund räkor. Låt det puttra runt. Lägg i calamare, bräsera.
Slå på buljong och vatten, låt det sjuda tills fisken är klar.

Vi åt med grönsallad. Ungarna fick spagetti.
Glad storkille har med sig resterna till matlåda idag.

Ursprungsreceptet kommer från Laga gott med lite kolhydrater- Läsförlaget



Rabarberkompott:
250 g rabarber
1/3 dl strösocker
kanel
torkad ingefära
vaniljpulver

Koka ihop, smaka. Låt svalna.

Muffinssmet:
125 g smör
2 dl strösocker
2 ägg
lite vaniljpulver
mycket kanel
2 tsk bakpulver
4 dl vetemjöl
1,5 dl mjölk eller grädde

Sätt ugnen på 200 grader.
Rör smör och ägg pösigt, blanda i ett ägg i taget. 
Blanda i vaniljpulver, kanel, bakpulver, mjöl. Häll i mjölken och rör till en jämn smet.
Häll smeten i muffinsformar. 
Grädda mitt i ugnen en liten, liten stund, så de får lite stadga och klicka sedan ner lite rabarberkompott i mitten på varje.
Grädda klart. Det tar olika lång tid beroende på vilken storlek på muffinsform du föredrar.


KARMA
has no deadline...

Jag funderar ibland, på hur livet kunde ha blivit.
Om jag fått vara med, på mina villkor.
Om jag haft en grundtrygghet i att jag dög som jag var.
Att vad jag tyckte, var viktigt.
Hade mitt vuxna liv varit säkrare, starkare, gladare?
Det hade nog varit annorlunda i alla fall.
Jag tänker ibland på hur livet har blivit för alla er som inte låtsades se,
för alla er som kränkte, trampade på, retades, fick mej att gråta.
Den värsta gråten bar jag inom mej. Det var den arga gråten ni fick se.
Ni som fick mig att må dåligt, jag hatar inte er.
Jag lägger inte min energi på det. Den behöver jag själv.
Till min trasiga kropp, till att må bättre, få mitt nyaste jobb att fungera.
Att bygga min självkänsla och självtillit.
Det är år av hård träning som tagit mig hit.
Jag vet att mannen som tafsade på mig som tolv, trettonåring några år senare dog i cancer.
Det kändes rättvist på nåt sätt, även om jag inte önskade livet ur honom, ens då.
Det finns många från skoltiden som jag inte är kompis med på nätet.
Det finns en anledning till det.
Ni tillför inget i mitt liv.
Det finns en del av er som är i gråzonen, som finns på listan över facebookvänner.
En del av er, tar jag bort i eftermiddag.
Jag är fortfarande tjock. Jag jobbar på det. Det viktigaste är inte utseendet.
Även om jag blir varm i magen när min fru säger att jag är vacker.
Mitt utseende är inget som gör att jag är en sämre människa.
Det är insidan som räknas.
Jag önskar att jag hade haft modet, då, att begära hjälp.
Att säga till, att stå på mig.
Föreningen Friends fanns inte när jag var liten.
Tänk om jag vågat röra på mig, redan då, utan att bry mig om glåpord, vad andra tyckte.
Undrar hur många gånger jag önskat att någon gett mig en bra sportbh,
hjälpt mig med kosten, träning. Då, för längesen.
Nu har jag tillskansat mig en inre styrka, en stark vilja, enorm beslutsamhet.
Envishet.
Den har tagit mig igenom tre marathon, ett flertal fjällvandringar och många kilon.

Vissa dagar balanserar jag på slak lina, ibland faller jag.
Har du ett mobbat barn i din närhet, se.
Det kan räcka att bli sedd, tagen på allvar.
Lyssna.

Jobbar du i skolan, ta kontakt med mobbingföreläsaren  Björn Hultman
motmobbning@gmail.com

Jag stödjer BRIS , gör det du också.

Our lifes will always continue to be a balancing act
that has less to do with pain
but more to do with beauty.





Du är underbar.
Du var efterlängtad, liten skrynklig.
Solbränd mitt i vintern.
Busig, kramig. En snäll och omtänksam storebror.
Det är du fortfarande, även om livet inte farit så väl med dej som jag skulle kunna önska.
Du håller på att bli en siffra i statistiken, en av alla arbetslösa ungdomar som försöker göra något av era liv, men ännu inte fått chansen att visa vad ni går för. 
Vi pushar, ibland på gränsen till för hårt.
Samtidigt...
Jag vill att du ska få egen inkomst, ett värdigt eget vuxenliv.
Klara dej själv, ha framförhållning, ta hand om dej bättre.
Slippa bo hemma hos någon av dina föräldrar.
Jag vill laga ditt trasiga hjärta, men vet inte om jag lyckas.
Jag älskar dej.

Tunneln är röd, röd som min smärta. 
Min ilska.
Att det kan göra så ont i en höft, en rygg, ett lår.
Jag är van vid smärta, men den här är så annorlunda. 
Smärtan som böljar lite försiktigt, som mullrar på avstånd, en träningsvärk?
Den kan jag ibland hata, men ändå stå ut med.
Den smärtan är gammal, jag har vant mig. Dessutom, den blir mindre för varje år.
Den här nya smärtan gör mig så arg. 
Det är inte jag som varit oförsiktig den här gången, det är mitt nuvarande jobb som jag inte klarar. 
Jag är bland de envisaste människorna jag känner. 
Det är min trygghet när jag blir skör och rädd för min kropp.
Envisheten gör att jag tränar mig frisk.

Envis och arg.
Stark och vacker.

Cykla, det har Joakim sagt är bra. 
Det är skönt att känna att benstyrkan finns där, att benen håller.
Solen och sötbejben som sällskap. 
En mil, det blir längre nästa gång.
Det är snövarning de närmaste dagarna, galet mycket snö.
Då får cykeln stå.



Vi har en barnfri helg.
Ibland behövs det.
Speciellt när orken är slut och kroppen inte vill.
Vi sitter på vår trappa, efter en av otaliga promenader den här veckan.

Solen värmer, men det blåser lite.
Choklad, värsta lyxen, värmer.

Det är en vacker, snöig vårdag.
Vägen slingrar sig, vi valde den långsamma, vindlande.
Sötbejben kör, min rygg klarar inte av att hålla skenet uppe idag annars.

Vi är på väg till en anställningsintervju. 
På ett jobb som är så mycket bättre i verkligheten än jag först tänkt. 
Jag sökte det i desperation i mitten av januari, då jag inte trodde att jag skulle ha något annat jobb i sikte. 
Ett semestervik, med halvkass lön, liknande uppgifter som på St Göran.
När jag kommer in, sätter magkänslan igång. Det här, det är ett bra ställe. Vi pratar värderingar, vad jag gjort förut, kollar mitt CV en gång till, pratar om framtiden, hur de jobbar här, deras projekt till förbättringar till brukarna. Rundvandring, alla hälsar glatt, idel leenden. De gör all sin mat där själva, det är okej att ta med sin hund under sin vistelse där, spa... Innan jag går, är chefen tydlig med att de vill att jag börjar där, de gillade mej. Det är en före i kön, och de väntar in hennes svar. 

Ironin, när de ringer från det där andra jobbet. 
Det jag så gärna vill ha.
Jobbet som jag hoppats, tagit för givet, att jag skulle få.
Jag hade börjat tvivla, det tog så lång tid.
Det är med ett snett leende jag konstaterar att jag har två klart intressanta jobbmöjligheter inom räckhåll.
Och att inget av dem, är nåt säkert efter sommaren...

Det är #tbt eller #throwbackthursday på Twitter på torsdagarna.
Idag är jag med för första gången.

Valet blev en bild på mej, vid Ales stenar i augusti 2011. Det är
semester. Semestern då jag hade lägst antal sovtimmar i
världshistorien. Ett evigt samtal på natten, hålla masken och vara
trevliga på dagen.

Det är slutet på början till slutet.
Då allt ställdes på sin spets.

Sen?

Sen tog allt slut och något nytt tog vid.
Livets bok vände blad.

Det som kunde blivit en helt vanlig onsdag blev inte det.
Jag tog en promenad när lillkillen var på sitt scoutmöte. Tänkte över dagen, vad som blivit fel, vad som faktiskt blivit rätt.
Mina reaktioner, andras.
Textar på två olika ställen samtidigt.
Andas.

Det är svårare ibland än annars.

Att aldrig vara hemma, alltid den som inte passar in.
Det är en gammal känsla det där.
Känslomässig kameleont.
Anpassas in till orimlighetens gräns.
Sann mot sig själv.
Att inte riktigt känna sig själv.
Då.
Då är det svårt.
Att vara på rätt sida om gränsen.
De outtalade reglerna.
De uttalade.
Ett steg i taget.
Andas.
Jag balanserar på kanten.
Faller.
i'm bad.


När inget är som det ska, när känslorna sitter utanpå. 
Jag vill vara lycklig, jag vill må bra, jag har förmågan. Stundtals.
Ibland är jag det, ibland är allt bra.
Drömmarna känns just nu så långt borta. 
Glädjen över ett jobb förbyttes i otillräcklighet och ovillig insikt om kroppens bräcklighet.
Väntan på svaret från den andra, tär. 
Min styrka går över i svaghet i en evighetsloop, svängningarna är snabbare än tanken ibland.


Idag var det svårt att släppa sista kramen om farmor. 
Hon är så bräcklig, och tiden vi har är till låns.
Det känner jag.
Jag höll masken, men hon ser rakt igenom mej, när hon vill.


Smärtan är så stark att det svartnar för ögonen, och jag slutar nästan andas helt, 
när han trycker min rygg i rätt läge.
Gör inget som gör ont, säger han när jag ska gå.
Samtidigt... jag har ont nästan varje dag, på olika ställen.
Oftast låtsas jag inte om det.
Ofta fungerar det, och kroppen glömmer.
Vid minsta motgång kommer värken tillbaka, speciellt om jag inte tränar.
Just nu ställer jag om min träning alldeles för ofta.
Min kropp behöver variation, men kontinuitet.
Gör det som inte gör ont, det gäller även träningen. 
Får rådet att cykla, men med vintern i ett hårt grepp om våren känns det inte så lockande.
Benen längtar efter en stark kropp, som flyger över stenarna i skogen, och själen efter att känna vinden i håret.


Förvåningen över hur mycket man kan sakna nån man inte känner, och besvikelsen över att inte kunna spelet, att inte känna efter och tolka signalerna rätt är stor. 
Jag blir arg, och känner mig förödmjukad av att behöva bli tillsagd för att förstå. 
Jag borde veta bättre.
De vänliga orden, uppmuntran. 
De pratar till mej, om mej så jag kan se. 
Det känns bra. Transparans.
Halsen är sträv av gråt som inte syns.

Orken är slut. Igen. 
Alldeles för ofta. 
Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, samtidigt som de är alldeles för låga. 
Jag är osammanhängande, i tanken och jag känner hur orden bara ramlar fram. Ur mig.. 
Om det beror på att jag missade mina viktiga mediciner i morse, på besvikelsen över min kropp, på nån av mina diagnoser, på smärtan, är oklart.
Det som står helt klart är att idag är alla känslor utanpå. 
Det kanske är bra det också. 
Att känna. 
Men... utan tabletterna är jag tillbaka till mamman jag var förut, den sorten jag verkligen hatade att vara. 
Utan tålamod, med kortast stubin i världen. Det går läskigt snabbt.
Jag ser i hans ögon att jag sårar när jag inte är som vanligt. Min röst är hård. 
Han gör det jag säger åt honom. Sen kommer han tillbaka och bara försvinner i min famn med huvudet mot mitt bröst och jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar där innanför. 
Jag vill så gärna att han får en annan uppväxt än de andra, en annan mamma än den jag var då. 
Känslan av hopplöshet, av känslan att vara utan värde, den är så stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka.
Jag behöver bara orka ta det första steget.


Det här är Punjab Pilau med äppelraita. På tallriken från mormor är även kokos- och morotschutney samt en klick mango chutney bengal spice, som är min favvomangochutney.
Indisk mat, det är mat som är enkel och/eller har många tillbehör.
Ge det lite tid och kärlek.

Punjab pilau

Olja
1 dl naturella jordnötter
3 dl riven kokos
2 dl gula eller gröna russin
1 dl tärnad mango
2 dl linser. Vi använde röda.
2 gula lökar
500 g bladspenat. Eller mangold. 
1 dl vatten
4 vitlöksklyftor
2 cm ingefära
2 msk garam masala
1 riven samt pressad lime
1 knippe koriander
400 g skalade räkor

Grovhacka jordnötterna. 
Torrosta kokos och jordnötter gyllenfärgade i en jättestekpanna eller en wok. Håll koll på dem och häll av dem i nåt direkt när de är klara, så de inte bränns i pannan.
Blötlägg russinen i lite varmt vatten.
Koka linserna i vatten ca 10 minuter. Slå sedan av dem och spola kallt i ett durkslag.
Skiva löken i halvmånar och vitlöken i skivor. Riv ingefäran.
Häll olja i pannan, lägg i de torra kryddorna en stund innan löken. Lägg i spenat, vitlök, ingefära och lime. Häll på lite vatten om det behövs.
Låt puttra en stund, och lägg i linser, russin (utan blötläggningsvattnet), mango och salt. 
Lägg i räkorna och koriandern.

Om så önskas, och det gör inte jag, kan man ha i kokt ris när man lägger i russinen. Det är ju ändå en slags pilau ;)


Äppelraita

2 syrliga äpplen
4 dl naturell yoghurt
1 dl hackad koriander
½ dl hackad mynta
Peppar och salt

Riv äpplet grovt, eller hacka dem. Blanda ihop allt och smaka av med peppar och salt.
Jag tycker det smakar bättre om det får stå en stund.

Båda recepten är ur Hurry curry av Lotta Voltaire.


Det är potatis med blomkål till höger, kikärtscurry till vänster. Det gröna, det är en halv avokado. Sanslöst god kombo. Den blommiga tallriken är från farmor Elsa, Rörstrands Sippa. De har många fantastiska matminnen i glasyren, från min barndom. Min farmor som gjorde så otroligt mycket gott, men verkligen inte tyckte om att laga mat. Det dolde hon fantastiskt väl.

Phool gobi aur aloo ka bhaji 
(Blomkål med potatis)

½ dl olja (jodå, det ska vara så mkt)
500 g blomkål
3 fasta potatisar
1 gul lök
½ tsk chilipeppar
1 tsk gurkmeja
1 tsk paprikapulver
Salt
Ev hackad färsk koriander

Koka potatisen och blomkålen nästan klar. Hacka löken.
Värm oljan, lägg i de torkade kryddorna en stund, och fräs sedan löken med dem. När löken är mjuk, lägg i potatis och blomkål. Blanda runt ordentligt. Klart!
Ursprungsreceptet kommer från Indiska kokboken av Ove Pihl, förlag Page One.

Kikärtscurry

Olja/smör/ekologiskt kokosfett
300 g kokta kikärtor
1 squash
1 gul lök
3 hårdkokta ägg
1 tsk spiskummin
1 tsk gurkmeja
½ tsk chilipulver
½ burk mild ajvar. Eller stark om du föredrar det. Då kanske du ska tagga ner lite på chilin.
Salt 

Hacka löken och strimla squashen.
Smält fettet och blanda i kryddorna, sedan löken en stund innan squaschen läggs i. Lägg i ajvar och kikärtor, låt koka en liten stund, och lägg sedan försiktigt i de kokta äggen. Låt allt bli varmt.



Bönor. 
Vår äldsta kille gillar bönor. 
Det finns oftast färdigkokta såna i plastpåsar i vår frys. Att koka själv är både billigt och miljövänligt. Men annars går det självklart att köpa färdigkokta. Både på burk och i pappförpackning. Att alltid ha färdiga bönor hemma är praktiskt, det går fort när man ska laga mat då. Jag köpte Jakobs hälsokök, mat på en kvart med familjemetoden av Jakob Weimar, och har sedan dess anammat hans idéer stundtals. Han har en hel del bra grejer, både i den boken och på bloggen han har tillsammans med andra. Följ gärna @fabfamilyblogg på twitter.

Olja/smör/ekologiskt kokosfett
1 msk spiskummin
1 tsk gurkmeja
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
250 g kidneybönor
1 pkt krossade tomater
Salt

Hacka löken. Smält fettet och låt kryddorna få smak i pannan. Lägg i lök, låt den bli mjuk och pressa ner vitlöken. Innan vitlöken bränns vid, lägg i tomaterna och koka upp. Lägg i bönorna och koka en stund så de blir varma och lite mosiga. 

Ät som tillbehör eller som ensamrätt med sallad. Så enkelt. Så gott. 





Det är andra gången jag är där.
Jag har sett fram emot det här, hans fasta händer på min kropp. Och
bävat. Jag vet att det kommer att göra ont, men välkomnar smärtan. Det
känns ju bättre, efteråt.
Dessa mirakelhänder... längs ryggen, uppe i nacken, på min nakna hud.
Han är varm mot min höft.
Jag försöker slappna av, men det är svårt.
Han böjer, vrider min kropp med hjälp av sin.
Vi ses igen om en vecka, och jag längtar redan.
Vi har olika bakgrund, olika värderingar.
Mitt flöde är en salig blandning.
Livet har farit väl med oss, eller inte.
Vi pratar om ångest, om kläder, om galet sköna eller bara galna löprundor, nya skor, söta och hemska ungar, vädret, våren, vintern, sommaren eller hösten, våra eller andras blommor, hundar, katter, grisar, våra eller andras sjukdomar, snökaos, musik, bilar, bra och dåliga skolor, ex, trasiga jävla ryggar, snusk, sprit, feminism och pengar. Vi lämnar ut en liten liten del av vårt liv till för oss okända eller kända människor. För det mesta inte så djupa diskussioner.
Vi är väldigt olika varandra
... men vi har alla en skamfilad resväska i garderoben.

Ingredienser:
Olja/ smör/ekologiskt kokosfett. Ta en rejäl klick. Typ 20-25 g. Vi brukar blanda smör och eko-kokosfett.
1 tsk garam masala, minst.
1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
2 cm ingefära
500 g kycklingbröst i lagom stora bitar. Vill du ha kycklingklubbor, ta mera viktmässigt.
½ tsk chilipulver
1 tsk gurkmeja
salt
3 dl kokosmjölk

Jag försöker hacka allt innan jag börjar, om vi inte är flera i köket som hjälps åt. Det är lätt att det händer oförutsedda grejer på spisen, om jag vänder ryggen till ;)

Hacka löken i så små bitar du vill.
Skär kycklingen i 2 cm stora kuber.
Vitlök smakar lite olika beroende på hur man delar den, i den här grytan pressade vi den.
Riv ingefäran.

Hetta upp en del av fettet i en djup stekpanna eller wok. Lägg i garam masala när fettet smält, det ger mera smak.
Lägg i löken och låt den bli mjuk. Blanda ner ingefära, vitlök och kokosflingor. Låt det fräsa, bli mörkt, men inte bränt. Lägg det åt sidan, det ska mixas när det svalnat lite.

Hetta upp mer fett i pannan. Lägg i chilipulver och gurkmeja. Lägg i kycklingen och stek den nästan färdig. Salta.
Rör ner den mixade lök- och kokosblandningen och kokosmjölken. Låt det koka ihop en stund tills kycklingen är helt klar.

Vi åt en böngryta till, och grönsallad. Om du äter ris, är det väldigt gott till.

Receptet är lite moddat, men ursprunget kommer från boken snabblagat indiskt av Monisha Bharadwaj, B. Wahlströms förlag.


Jag lägger ut bilder på mat. Ibland. Ofta. Helt ogenerat. Både här, på
Instagram, Twitter och Facebook.
Ibland frågas det efter recept. Så... jag tänkte kasta hit några.
Bilderna tar jag själv om inget annat anges. Recepten är våra om inget
annat anges.
Håll till godo!
De står där.
Ständiga följeslagare på min morgonyoga.
Björkarna.
Som sträcker sig högt upp i himlen.
I mörkret tidiga morgnar är de knappt skönjbara, men finns där. Svarta.
De är många, och är starka skyddade av varann blåsiga dagar.
I ett av träden sitter en fågelholk, och jag undrar om den är
beboelig. Det är många fåglar i vår trädgård.
Solen har äntligen smält bort lite snö, och gräsmattan är synlig igen
mellan stammarna.
Jag längtar efter värmen, och sommaren.
Då hoppas jag på sällskap på yogamattan, ute i det daggvåta gräset,
tidiga morgnar.
Bland fjärilar och fågelkvitter.