Ett brev utan avsändare.
Fick känslan av att det inte var ett reklambrev, mitt namn och adress
var skrivet för hand.

De senaste veckorna har jag helt förträngt min spända väntan på svaret
efter cellprovtagningen. Jag har haft cellförändringar i ett par
omgångar, och är lite som en friskförklarad cancerpatient. Är medveten
om att det kan komma tillbaka.
Jag har blivit remitterad till en ny gynekolog här i stan, av min
stockholmsgynekolog. Denna rara lilla människa, såg mej djupt i ögonen
och sa: Jag skickar dej ett brev när jag fått provresultatet. Oavsett
vad det visar. Så du slipper undra.

Provet visade inga förändringar, och viruset har äntligen försvunnit.
Tårar.
Och djupa andetag.
Fulgråter sällan.
Inte heller idag.

Så vad vill jag nu ha sagt med detta...
Ta dina prover i tid.
Har du fått ett virus som ger livmoderhalscancer, använd kondom (vid
sex med män, eller om du delar leksak) tills viruset har dött ut hos
er alla.
Annars utsätter du dej för återsmitta, och din/dina/deras partners för smitta.
Känslan är stark.
Jag är inte ämnad att jobba natt i ensamheten. 

Jag är oförmögen att tänka klart utan omsorger eller värme från någon annans hud. 
Hunden surar över mitt oengagerade varande. 
Över att det bara är jag hemma, och att mitt fokus inte är på henne utan på trädgård, dålig sömn och bärplockning med tillhörande safttillverkning och evigt skärande av jordgubbar. 
Att gå zombieliknande promenader i stillastående sommarhetta i flipflops istället för det småpratande myset vi brukar ha? 
Jag har full förståelse för hennes suckande. 
Men ändå, hennes tacksamhet för att jag drar på mej kläder och tar mej ut alls är stor. 

Mina arbetskamrater höll mej vaken i natt, tillsammans med den numera välbekanta rösten på en larmmottagare på ett av de största bevakningsfirmorna, men bilfärden hem idag på morgonen var på gränsen. Farligt nära tröttheten som jag känner igen från hemfärderna i bil det första vansinniga året på Arlanda. Då, när jag gick upp mitt i natten för att börja klockan fyra på morgonen. 

Jag samlar ihop mina sista krafter, och fortsätter med jordgubbar, trädgård och hundomsorger med sällskap av missade program på podradion. 

Det är mustig köttgryta med rotfrukter och lök, pizza, tandkräm och ärtsoppa.
Det är mojito, grön curry, bönor i dressing och bearnaise.

Dofterna ger minnen, och får mej att känna mej rik. Samlar kryddor i
frysen. Samlar kryddor på tork i köksfönstret. Egenodlat.
Till vintermaten.
För att dryga ut kassan och som egenterapi.
Pysslandet ger ro och livskraft.
Så. Har diskuterat trädgård m grannens trädgårdsgubbe. En cool kille. Från Norrköping, typ 65. Det där med dialekter är fascinerande. Han strösslade lite häckklipp inne hos oss och kom springande med en kratta och städade upp efter sig när han såg mej. Vi hann diskutera både hur jag kan såga ner grannens häck (eg vår dårå eftersom den växer på vår tomt...) på djupet eftersom den är onödigt nära våra röda vinbär, och hur mkt bättre vårt äppelträd ser ut att må i år, att Googla är både hans och mitt bästa vapen för trädgårdskunskap vi saknar, hur hans döttrar odlar på sina stockholmsbalkonger och hur gott det är med solmogna hallon, under den korta tid det tog för mej att plocka dessa svarta vinbär. De är extremt söta, åtminstone för att vara just vinbär, och växer i massor på den 40x30cm stora buske vi planterade i höstas. 

Trädgård?
Jodå.
Jag trivs i den lika mycket som i huset vårat.