Denna vy, på väg till jobbet. 
En mil hemifrån satte jag på helljuset. Med nya friska framdäck, kör jag rakt in i solnedgången och jobbnatten. 

Alltså.
Det där med att hela kroppen ballar ur?
Inte ok.
Ständig huvudvärk i flera veckor?
Helt förödande.

Tröttheten efter sommarens tredje eller fjärde sjukperiod blev
nästintill förlamande och att åka till jobbet med över en timmes
bilresa blev helt omöjligt. Jag lade ihop mina symptom, insåg att ett
läkarbesök var nödvändigt. Det resulterade i fjorton blodprover och en
extra välbehövlig helg hemma. Envisheten och viljan fick mej att
springa, yoga, fixa miljarder äpplen... jag som inte riktigt kan göra
saker i min takt.
Proverna visar inget, och läkarens frågor utanför protokollet ekar i
mitt huvud.
Sover du bra?
Ja, för det mesta när timmarna mellan arbetspassen räcker till.
Har du några andra bekymmer?
Ja.

Huvudvärken har försvunnit, åtm. den ihållande. Kroppen återhämtar sig
alldeles för långsamt.
Tröttheten ekar i kroppen på väg bort, och lämnar rädslan kvar.