åkte med tåget till jobbet strax utanför Stockholm. Det är så tyst och
kallt i nedervåningen på huset, förutom de oregelbundna smsljuden och
twitterbloppen från min telefon. Barnen sitter framför sina datorer.
Den minste knäpptyst, läser långsamt och lyssnar. Den störste pratar
och spelar med sina vänner.
Jag vet inte vad jag väntar på, jag tar mej helt inte ut ur köket
ikväll. Den söta hunden snarkar i kökssoffan vi köpt på blocket. Den
passar så bra där. Både hunden och soffan faktiskt. Det har gått några
timmar sedan vi åt. Några timmar av ord, skrivna och tänkta. Och
tårar.
Jag borde göra helt andra saker, som att leta fram min halvstora
vandrarrygga ur ett svart slukhål i källaren eller kolla ifall
lillkillen packat fram rätt saker till hajken. Jag har frågat, och jag
får gärna följa med en stund på hans stadshajk i morgon.
Funderar på om jag ska påminna storkillen om massagen jag lovat honom,
men det är ju rimligen hans ansvar..
Saknaden förlamar, jag har varit oväntat trött sedan jag sett tåget
försvinna från stationen.
Den var inte tänkt såhär, denna jobbhelg som blev arbetsfri.

Jag sitter i köket.
Gråter.
Arg gråt för livets orättvisor.
För den cancersjuka mamman som skriver bloggar åt sitt lilla barn, för
att hon inte ska glömma henne när hon är borta.
För att mitt lockiga lilla barn fick en bekymrad rynka i pannan när
jag berättar varför jag inte får jobba kvar, och varför jag inte vill
ta de där samtalen jag vet att jag skulle hantera men ändå inte.
Självdestruktiva tankar om varför inte jag dög ändå, utan att behöva
jobba med det nya. Att få fortsätta med det jag gjort hittills. Var
det nån som klagat på mej, nån som tyckte nånting om mej utan att säga
det direkt? Jag har ansträngt mej för att vara på min bästa sida,
trevlig, snabb, korrekt, i tid, positiv...
Ansträngt mej så mycket att jag nästan gått sönder, haft huvudvärk i
flera månader.
De långa bilresorna har tagit knäcken på min kropp, tillsammans med
vetskapen att jag tränat för lite, sovit för lite, orkat skratta för
lite.
Försummat mej själv. Inte haft ro, eller ork, att regelbundet ta fram
yogamattan.
Gråter för förra veckans svimning uppe på stegen när jag målat ett av
färglagren klart, arg för hur det gör mig onödigt försiktig och lite
rädd.
Alla prover är bra. På akuten tog de blodprover och EKG utan att hitta något.
Ömheten i kroppen är övergående, jag bröt inget. Men denna oro?
Den delas av henne med de vackra ögonen. Jag vill inte att hon ska
vara orolig för mej, och jag hatar att behöva vara den som är svagast.
Svagast och stark på samma gång.
Orka liksom.

Se framåt och snegla bakåt.
Det kanske blir bättre såhär. Att det är det här som är det bättre
alternativet. Slippa köra 20mil om dagen hela vintern, slippa oroas av
snö och halka, eller om jag håller mej vaken hela vägen hem.
Slippa jobba där jag uppenbart inte är välkommen längre.

Börja orka leva.