Att lite färg och tyg kan göra sån skillnad?
Amazing.
Vi har pratat om kökssoffa ett tag. En vit med skön sits och med
förvaringsmöjligheter.
Den vi fick tag på på blocket, var rätt sliten och inte så skön att
sitta på. Vi målade den vit, och la på några handdukar på sitsen.
Efter några veckors grunnande, och tygletande, är vi nu äntligen
klara. Det är en och en halv barnmadrass som sparats efter barnen, som
är fastsatt med häftpistol. I skarven skar jag dem lite omlott.
Därefter sattes tyget på, också med häftpistol. Skönt att jag har
klä-om-en-soffa-Skillz.
Både tyg och kuddar är från Ikea.
Och ja, det är samma vägg. Numera grön;-)
så. nu. äntligen. är. den. klar.

På begäran :-)
Jag har använt Rosendals trädgårdscafés recept, men ändrat lite.

150 g mandelmjöl el mald mandel
30 g grovhackad mandel
1 g saffran
3 ägg
3 dl strösocker
1 tsk salt
7-8 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
100 g grovhackad mörk choklad, typ 74%

Blanda mandel, ägg, socker, saffran och salt.
Tillsätt hälften av mjölet och bakpulvret.
Tillsätt chokladen.
Blanda i mjölet, lite i taget.
Rulla ut 5-6 längder (två plåtar) på bakplåtspapper.
Grädda i 180 grader i ca 15-20 min.
Skär dem i skorpsnittar och lägg dem på sidan. Torka dem i 100 grader
i ca 40 min.

Ibland?
Ibland blir det bättre än jag trodde. Det här med att göra eget
knäckebröd var roligt och engagerade hela familjen. Såg receptet,
ville prova, insåg efter lite funderande att pastamaskinshelvetet hade
blivit kvar i Sthlm vid uppbrottet.
Igår kom den med tåget till hholm, och här får den stanna!

Recept:
25 g jäst
3 dl vatten
1 msk ljus sirap
1 tsk salt
1 tsk brödkrydda
1 msk olja
1 dl boveteflingor
1 dl grovt rågmjöl
5 dl vetemjöl + till utbakning
Fröblandning:
blå+vita vallmofrön och salt
samt linfrön.

Sätt ugnen på 225 grader.
Blanda jästen i ljummet vatten, tillsätt sirap, salt, krydda, olja,
flingor och rågmjöl. Tillsätt vetemjöl tills den är smidig.
Jäs till dubbel storlek.
Knåda smidig.
Dela i fyra delar, och varje bit till åtta. Doppa degen i fröblandningen.
Ställ in pastamaskinen på tjockaste och kör den några gånger tills det
näst tunnaste.
Dela med en pizzaskärare och lägg degstrimlorna på bakplåtspapper och
grädda i ugnen i några minuter.
För vara torrt. håller ca 1 månad

"du som fått en liten del av jordens liv att förvalta, sköt den väl
för din hälsas och din själs skull och för de år som komma skall"

Jag är en trädgårdsn00b. Kompenserar brist på kunnande med känsla,
vilja och experimentlust. Ibland frågar jag. Mamma, grannens
trädgårdsmästare eller internet. Ofta har jag nån inneboende känsla
för vad som funkar. Ibland blir det gör om-gör rätt.

Citatet ovan är från en bok jag lånade på biblioteket i veckan. Det
var så klockrent. Det är en ganska stor utmaning med hus och trädgård
samtidigt som det ger en sån enorm tillfredsställelse och energiboost
att se det jag planterat växa upp, och sedan skörda. Det är många
timmars arbete jag lägger ner, men de ger så otroligt mycket
utdelning.

Lite seg, men galet god.

2dl vispgrädde
2dl socker
2dl ljus sirap
2 stora teskedar lakritspulver
flingsalt på

Koka på svag värme till 125 grader. Gör kulprovet, själv saknar jag
termometer ;-)
Häll upp kolan i en form av bakplåtspapper och strö över salt.
Låt svalna, skär i bitar och rulla in i smörgåspapper eller bakplåtspapper.
Förvara i kylen.
(Salt lakritskola är särstavat med flit)

När orken tar slut, förkylningen hunnit ifatt och mattheten brer ut sig?
Då är en varm hund på en filt fantastiskt. Att känna hennes lugna
andetag mot min mage får hela världen att stanna upp och mej att andas
lugnare.

Kylan i huset vägrar släppa sitt grepp om min kropp, jag rör mig för
långsamt, helt klart. Mina händer är iskalla och kroppen är stel. Jag
ser fram emot när sjukdomen vänt, och jag orkar ta itu med resten av
mina diagnoser.
Träningen ligger nere, jag är inte korkad. Men utan träning blir
fibron värre, och det är rätt kasst.
Det här är första vintern utan värkmedicin på många år och ärligt
talat? Det är ingen större skillnad på smärtan utan den. En intressant
insikt.
Hur det i övrigt påverkar, har jag svårare att bedöma.
Tror hunden gör en insats där också.
åkte med tåget till jobbet strax utanför Stockholm. Det är så tyst och
kallt i nedervåningen på huset, förutom de oregelbundna smsljuden och
twitterbloppen från min telefon. Barnen sitter framför sina datorer.
Den minste knäpptyst, läser långsamt och lyssnar. Den störste pratar
och spelar med sina vänner.
Jag vet inte vad jag väntar på, jag tar mej helt inte ut ur köket
ikväll. Den söta hunden snarkar i kökssoffan vi köpt på blocket. Den
passar så bra där. Både hunden och soffan faktiskt. Det har gått några
timmar sedan vi åt. Några timmar av ord, skrivna och tänkta. Och
tårar.
Jag borde göra helt andra saker, som att leta fram min halvstora
vandrarrygga ur ett svart slukhål i källaren eller kolla ifall
lillkillen packat fram rätt saker till hajken. Jag har frågat, och jag
får gärna följa med en stund på hans stadshajk i morgon.
Funderar på om jag ska påminna storkillen om massagen jag lovat honom,
men det är ju rimligen hans ansvar..
Saknaden förlamar, jag har varit oväntat trött sedan jag sett tåget
försvinna från stationen.
Den var inte tänkt såhär, denna jobbhelg som blev arbetsfri.

Jag sitter i köket.
Gråter.
Arg gråt för livets orättvisor.
För den cancersjuka mamman som skriver bloggar åt sitt lilla barn, för
att hon inte ska glömma henne när hon är borta.
För att mitt lockiga lilla barn fick en bekymrad rynka i pannan när
jag berättar varför jag inte får jobba kvar, och varför jag inte vill
ta de där samtalen jag vet att jag skulle hantera men ändå inte.
Självdestruktiva tankar om varför inte jag dög ändå, utan att behöva
jobba med det nya. Att få fortsätta med det jag gjort hittills. Var
det nån som klagat på mej, nån som tyckte nånting om mej utan att säga
det direkt? Jag har ansträngt mej för att vara på min bästa sida,
trevlig, snabb, korrekt, i tid, positiv...
Ansträngt mej så mycket att jag nästan gått sönder, haft huvudvärk i
flera månader.
De långa bilresorna har tagit knäcken på min kropp, tillsammans med
vetskapen att jag tränat för lite, sovit för lite, orkat skratta för
lite.
Försummat mej själv. Inte haft ro, eller ork, att regelbundet ta fram
yogamattan.
Gråter för förra veckans svimning uppe på stegen när jag målat ett av
färglagren klart, arg för hur det gör mig onödigt försiktig och lite
rädd.
Alla prover är bra. På akuten tog de blodprover och EKG utan att hitta något.
Ömheten i kroppen är övergående, jag bröt inget. Men denna oro?
Den delas av henne med de vackra ögonen. Jag vill inte att hon ska
vara orolig för mej, och jag hatar att behöva vara den som är svagast.
Svagast och stark på samma gång.
Orka liksom.

Se framåt och snegla bakåt.
Det kanske blir bättre såhär. Att det är det här som är det bättre
alternativet. Slippa köra 20mil om dagen hela vintern, slippa oroas av
snö och halka, eller om jag håller mej vaken hela vägen hem.
Slippa jobba där jag uppenbart inte är välkommen längre.

Börja orka leva.

Jag har en pallkrage till.
Eller vi har.
Fast... jag ser dem nog som mina.
Jag funderar
planerar
handlar
sår
rensar
skördar

Nästa år blir det bara ätbara, vackra kryddor och grönsaker. Gott om
plats som det ser ut nu.
Det kommer nog att bli lika kaosartat trångt som i år;-)

På en skola i ett litet samhälle i en nordskånsk kommun står en rektor
och pratar om demokrati, utveckling, likabehandlingsplan, och om
föräldrars enorma påverkan för barnens skolarbete..
En pappa räcker upp handen och ifrågasätter grejen med att lära sig
det där i skolan och att ungarna då blir förvirrade när det krockar
med vad föräldrarna tycker.
Det var så skönt när rektorn påpekade att det alltid varit så att
ungar blir förvirrade, att det är meningen, att lära sig tänka
annorlunda än sina föräldrar. Det är en förutsättning för utveckling.
Att det här står i läroplanen och är viktigt.

Vi är öppna.
Rektorn tycker det är bra, att vi vågar.
Lillkillen har åsikter och tvekar inte att försvara dem.
För honom är det självklart inte äckligt om två killar är kära i varann.
Det är självklart ok att se annorlunda ut. Att många tycker det är
konstigt att killar kan ha långt hår är förbryllande.
Med hans något spretiga familj, att ha två mammor, att båda
brorsorsorna och pappan haft långt hår, så är det kanske inte så
konstigt att hans åsikter om vad som är ok, och inte, skiljer sig från
flera av skolans ungar.
Det blir en spännande höst.
Den ser jag fram emot.

Termometern visar tre fucking grader. Det kommer som en komplett
överraskning, ett galet påhopp.
Varje år.
Visst är det märkligt?
Kroppen svarar omedelbart på denna personliga förolämpning på det sätt den kan.
Som en tjurig treåring visar den sitt missnöje med värk i hundranittio.
Men hallå?
Vi kan väl ändå hjälpas åt lite här, va?
Det blir höst varje år, promise. Och vinter. Joho då!
Kroppen tjurar och jag vägrar lyssna.
Hur det funkar?

Inte.

but don't do anything stupid...

Det är några minuter in på dygnet.
Idag ska jag förklara för en socialarbetare varför det är så viktigt
att detta barn får bo själv, trots att han saknar tillräcklig
försörjning.
Att han är högt älskad men att jag inte orkar vara mamma 24-7.
Jag ångrar inte att jag lät honom bo här, när han mått dåligt i sin
studentstad, men jag trodde inte att det skulle vara mer än en kort
tid.
Vi nöter på varann.
Han tycker jag tjatar, ställer för stora krav.
Jag tycker han är slarvig med sig själv och inte gör det han ska.
Knappast bra för nån.

Min energi räcker inte till.
Jag orkar inte arbetsleda åt en motsträvig vuxen samtidigt som jag ska
klara av ett heltidsjobb tio mil bort. Det finns en liten skolkille
med inlärningssvårigheter och fritidsaktiviteter, en fru på resande
fot, ett hus, en trädgård, träningspass, en hund, en gammal farmor och
egentid. Eller... det där med egentid är svårt.
Det där stora barnet är ju hemma oftast.

Om han bor själv, relativt nära, kan vi ses när vi vill.
Och inte för att vi måste.
Det skulle nog vara bäst.
För alla.

Sitt ner och landa lite, säger hon. Du har stressat hit, eller hur?
Då har jag ändå suttit i bilen några minuter.
Andats.
Låtit bli att gråta.
Försökt låta stressen försvinna ur kroppen.
Fysisk stress.
Mental stress.

Det vackra trägolvet och solljuset som letar sig in utifrån, lugnar.
Som den låga meditativa musiken.
Känslan förstärks.
Känslan som gjorde att jag hellre valde de här något flummiga
människorna istället för massageställena inne i stan.
Jag behöver det här.
So bad.
Med en kropp som kämpar, med ett sinne som inte orkar.
Ryggen som är slut, axeln som skäller på mig.
För mycket gnissel.
För lite god sömn.
För stora bekymmer.
För lite lugn, tända ljus och att bara vara ensam.

En stund, det här räcker länge.
Och tårarna?
De kommer när det är dags.
Eller kanske hur olämpligt somhelst.

Då får det vara så.
Denna vy, på väg till jobbet. 
En mil hemifrån satte jag på helljuset. Med nya friska framdäck, kör jag rakt in i solnedgången och jobbnatten. 

Alltså.
Det där med att hela kroppen ballar ur?
Inte ok.
Ständig huvudvärk i flera veckor?
Helt förödande.

Tröttheten efter sommarens tredje eller fjärde sjukperiod blev
nästintill förlamande och att åka till jobbet med över en timmes
bilresa blev helt omöjligt. Jag lade ihop mina symptom, insåg att ett
läkarbesök var nödvändigt. Det resulterade i fjorton blodprover och en
extra välbehövlig helg hemma. Envisheten och viljan fick mej att
springa, yoga, fixa miljarder äpplen... jag som inte riktigt kan göra
saker i min takt.
Proverna visar inget, och läkarens frågor utanför protokollet ekar i
mitt huvud.
Sover du bra?
Ja, för det mesta när timmarna mellan arbetspassen räcker till.
Har du några andra bekymmer?
Ja.

Huvudvärken har försvunnit, åtm. den ihållande. Kroppen återhämtar sig
alldeles för långsamt.
Tröttheten ekar i kroppen på väg bort, och lämnar rädslan kvar.

Ett brev utan avsändare.
Fick känslan av att det inte var ett reklambrev, mitt namn och adress
var skrivet för hand.

De senaste veckorna har jag helt förträngt min spända väntan på svaret
efter cellprovtagningen. Jag har haft cellförändringar i ett par
omgångar, och är lite som en friskförklarad cancerpatient. Är medveten
om att det kan komma tillbaka.
Jag har blivit remitterad till en ny gynekolog här i stan, av min
stockholmsgynekolog. Denna rara lilla människa, såg mej djupt i ögonen
och sa: Jag skickar dej ett brev när jag fått provresultatet. Oavsett
vad det visar. Så du slipper undra.

Provet visade inga förändringar, och viruset har äntligen försvunnit.
Tårar.
Och djupa andetag.
Fulgråter sällan.
Inte heller idag.

Så vad vill jag nu ha sagt med detta...
Ta dina prover i tid.
Har du fått ett virus som ger livmoderhalscancer, använd kondom (vid
sex med män, eller om du delar leksak) tills viruset har dött ut hos
er alla.
Annars utsätter du dej för återsmitta, och din/dina/deras partners för smitta.
Känslan är stark.
Jag är inte ämnad att jobba natt i ensamheten. 

Jag är oförmögen att tänka klart utan omsorger eller värme från någon annans hud. 
Hunden surar över mitt oengagerade varande. 
Över att det bara är jag hemma, och att mitt fokus inte är på henne utan på trädgård, dålig sömn och bärplockning med tillhörande safttillverkning och evigt skärande av jordgubbar. 
Att gå zombieliknande promenader i stillastående sommarhetta i flipflops istället för det småpratande myset vi brukar ha? 
Jag har full förståelse för hennes suckande. 
Men ändå, hennes tacksamhet för att jag drar på mej kläder och tar mej ut alls är stor. 

Mina arbetskamrater höll mej vaken i natt, tillsammans med den numera välbekanta rösten på en larmmottagare på ett av de största bevakningsfirmorna, men bilfärden hem idag på morgonen var på gränsen. Farligt nära tröttheten som jag känner igen från hemfärderna i bil det första vansinniga året på Arlanda. Då, när jag gick upp mitt i natten för att börja klockan fyra på morgonen. 

Jag samlar ihop mina sista krafter, och fortsätter med jordgubbar, trädgård och hundomsorger med sällskap av missade program på podradion. 

Det är mustig köttgryta med rotfrukter och lök, pizza, tandkräm och ärtsoppa.
Det är mojito, grön curry, bönor i dressing och bearnaise.

Dofterna ger minnen, och får mej att känna mej rik. Samlar kryddor i
frysen. Samlar kryddor på tork i köksfönstret. Egenodlat.
Till vintermaten.
För att dryga ut kassan och som egenterapi.
Pysslandet ger ro och livskraft.
Så. Har diskuterat trädgård m grannens trädgårdsgubbe. En cool kille. Från Norrköping, typ 65. Det där med dialekter är fascinerande. Han strösslade lite häckklipp inne hos oss och kom springande med en kratta och städade upp efter sig när han såg mej. Vi hann diskutera både hur jag kan såga ner grannens häck (eg vår dårå eftersom den växer på vår tomt...) på djupet eftersom den är onödigt nära våra röda vinbär, och hur mkt bättre vårt äppelträd ser ut att må i år, att Googla är både hans och mitt bästa vapen för trädgårdskunskap vi saknar, hur hans döttrar odlar på sina stockholmsbalkonger och hur gott det är med solmogna hallon, under den korta tid det tog för mej att plocka dessa svarta vinbär. De är extremt söta, åtminstone för att vara just vinbär, och växer i massor på den 40x30cm stora buske vi planterade i höstas. 

Trädgård?
Jodå.
Jag trivs i den lika mycket som i huset vårat. 

Att den här trädgården är bra för mej kände jag från början.
Men såhär bra?

En trädgår för lek och stillhet. Kubb, fotboll och yoga.

Jag välkomnar blommor, fina ogräs, bär, frukter, kryddor, rabarber,
småfåglar, fjärilar, gräs och stenar.
Pysslar m småsaker, som att peta in fetknoppar mellan stenar, plantera
frön och plocka ogräs.
Stora saker, som att bygga om en mur, bygga ett sophus och gräva runt grunden.
Såga ner träd.
Gallra hassel.
Gräsmatteklippning.

Ovanför vajar ständigt björkarna.

Inte nu längre.

Bilden är tagen av personalen på rådshuset.
Vi är unga, bara 23.
Redan öräldrar.
Vi har många år framför oss, men nu är de bakom oss.
Tre barn tillsammans.
Vi växte ihop, och sedan isär.
Parallella liv, och kände nog inte egentligen varann. Eller kanske
inte ens oss själva.

Det är ingen lycklig kvinna på bilden, och hon är fångad helt off
guard av fotografen.

Jag kände inte henne vid den här tiden, men jag hoppas jag känner
henne bättre nu.

Kvinnan är 25 år på bilden, och hon är mamma till de två pojkarna.
Hon är några år in i förhållandet med deras pappa, och får ännu ett
barn med honom några år senare.

Hon är trött och har ont.
Hon är arbetslös, och saknar examen.

Skillnaden mellan nu och då är liten, och samtidigt milsvid.

Nu är hon ungefär lika många år in i nästa förhållande.
Hon har fått en diagnos på sin värk, och redskap att hantera den.
Tröttheten hör till stor del ihop med den.
Hon är sommarvikarie, och saknar examen. Det finns många vita hårstrån
i det annars mörkbruna håret, och lika många anledningar.

Hon ler oftare, och har förhoppningsvis lärt sig av sina erfarenheter.

Kvinnan på bilden är jag.
Fast ändå inte.

Övermogna bananer? Jomenvisst!
Saftig, luktar gott i hela huset...

2 stora övermogna bananer
75 g smör
2 ägg
2 dl socker
3 dl vetemjöl
1 dl mjölk
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smöret.
Mosa bananerna.
Smörj en form och bröa med valfritt. Som skorpmjöl, kokosflingor eller
mannagryn.
Vispa ägg och socker.
Rör ner kanel, socker, bakpulver, vaniljsocker.
Tillsätt smör, mosade bananer, mjölk.
Häll smeten i formen och grädda 40-50 minuter.


Goda och grova. Doften i detta kök?
Sanslös.
Ugnstemperatur 200 grader.

1 pkt jäst
5 dl ljummet vatten
0,25 dl olja
1 msk salt
1 msk brödkrydda eller fänkål
5 dl rågsikt
5 dl grovt rågmjöl
typ 3 dl vetemjöl

Smula jäst och blanda med vatten, olja och salt.
Blanda i rågmjöl, rågsikt och så mycket vetemjöl att det slutar klibba. 
Jäs en halvtimme.
Knåda smidig. Forma två avlånga rullar, och skär bullar.
Doppa bullarna i lite grovt rågmjöl på en tallrik.
Jäs bullarna på en plåt en halvtimme.
Grädda dem mitt i ugnen, tills de ser färdiga ut. Beror på ugn, hur lång tid det tar.
Svalna på galler under bakduk.




Jag försöker köpa så ekologiskt och bra fiskat jag har pengar till. Så jag blir glad av tydliga markeringar på fisken. Den här rätten är het, ta mindre currypasta om du inte gillar starkt.

1 tomat, finhackad utan kärnor
2 charlottenlökar, finhackad
nåt grönt, vi tog några broccoliblad
2 tsk röd currypasta
riven muskot
gurkmeja
olja

1/2 lime, pressad
svartpeppar
salt
400 g vit fisk i kuber
300 g skalade räkor
300 g calamare i centimetertjocka ringar
1 dl vatten
buljong/fond
fisksås

Blanda den vita fisken med limejuice, salt och svartpeppar. Låt det stå o dra lite.
Hetta upp oljan i en djup stekpanna eller en wook. Lägg i finhackad lök, tomat, currypasta, muskot och gurkmeja. Låt fräsa/puttra lite. Lägg i det gröna, fräs lite till.
Lägg i den vita fisken, efter en stund räkor. Låt det puttra runt. Lägg i calamare, bräsera.
Slå på buljong och vatten, låt det sjuda tills fisken är klar.

Vi åt med grönsallad. Ungarna fick spagetti.
Glad storkille har med sig resterna till matlåda idag.

Ursprungsreceptet kommer från Laga gott med lite kolhydrater- Läsförlaget



Rabarberkompott:
250 g rabarber
1/3 dl strösocker
kanel
torkad ingefära
vaniljpulver

Koka ihop, smaka. Låt svalna.

Muffinssmet:
125 g smör
2 dl strösocker
2 ägg
lite vaniljpulver
mycket kanel
2 tsk bakpulver
4 dl vetemjöl
1,5 dl mjölk eller grädde

Sätt ugnen på 200 grader.
Rör smör och ägg pösigt, blanda i ett ägg i taget. 
Blanda i vaniljpulver, kanel, bakpulver, mjöl. Häll i mjölken och rör till en jämn smet.
Häll smeten i muffinsformar. 
Grädda mitt i ugnen en liten, liten stund, så de får lite stadga och klicka sedan ner lite rabarberkompott i mitten på varje.
Grädda klart. Det tar olika lång tid beroende på vilken storlek på muffinsform du föredrar.


KARMA
has no deadline...

Jag funderar ibland, på hur livet kunde ha blivit.
Om jag fått vara med, på mina villkor.
Om jag haft en grundtrygghet i att jag dög som jag var.
Att vad jag tyckte, var viktigt.
Hade mitt vuxna liv varit säkrare, starkare, gladare?
Det hade nog varit annorlunda i alla fall.
Jag tänker ibland på hur livet har blivit för alla er som inte låtsades se,
för alla er som kränkte, trampade på, retades, fick mej att gråta.
Den värsta gråten bar jag inom mej. Det var den arga gråten ni fick se.
Ni som fick mig att må dåligt, jag hatar inte er.
Jag lägger inte min energi på det. Den behöver jag själv.
Till min trasiga kropp, till att må bättre, få mitt nyaste jobb att fungera.
Att bygga min självkänsla och självtillit.
Det är år av hård träning som tagit mig hit.
Jag vet att mannen som tafsade på mig som tolv, trettonåring några år senare dog i cancer.
Det kändes rättvist på nåt sätt, även om jag inte önskade livet ur honom, ens då.
Det finns många från skoltiden som jag inte är kompis med på nätet.
Det finns en anledning till det.
Ni tillför inget i mitt liv.
Det finns en del av er som är i gråzonen, som finns på listan över facebookvänner.
En del av er, tar jag bort i eftermiddag.
Jag är fortfarande tjock. Jag jobbar på det. Det viktigaste är inte utseendet.
Även om jag blir varm i magen när min fru säger att jag är vacker.
Mitt utseende är inget som gör att jag är en sämre människa.
Det är insidan som räknas.
Jag önskar att jag hade haft modet, då, att begära hjälp.
Att säga till, att stå på mig.
Föreningen Friends fanns inte när jag var liten.
Tänk om jag vågat röra på mig, redan då, utan att bry mig om glåpord, vad andra tyckte.
Undrar hur många gånger jag önskat att någon gett mig en bra sportbh,
hjälpt mig med kosten, träning. Då, för längesen.
Nu har jag tillskansat mig en inre styrka, en stark vilja, enorm beslutsamhet.
Envishet.
Den har tagit mig igenom tre marathon, ett flertal fjällvandringar och många kilon.

Vissa dagar balanserar jag på slak lina, ibland faller jag.
Har du ett mobbat barn i din närhet, se.
Det kan räcka att bli sedd, tagen på allvar.
Lyssna.

Jobbar du i skolan, ta kontakt med mobbingföreläsaren  Björn Hultman
motmobbning@gmail.com

Jag stödjer BRIS , gör det du också.

Our lifes will always continue to be a balancing act
that has less to do with pain
but more to do with beauty.





Du är underbar.
Du var efterlängtad, liten skrynklig.
Solbränd mitt i vintern.
Busig, kramig. En snäll och omtänksam storebror.
Det är du fortfarande, även om livet inte farit så väl med dej som jag skulle kunna önska.
Du håller på att bli en siffra i statistiken, en av alla arbetslösa ungdomar som försöker göra något av era liv, men ännu inte fått chansen att visa vad ni går för. 
Vi pushar, ibland på gränsen till för hårt.
Samtidigt...
Jag vill att du ska få egen inkomst, ett värdigt eget vuxenliv.
Klara dej själv, ha framförhållning, ta hand om dej bättre.
Slippa bo hemma hos någon av dina föräldrar.
Jag vill laga ditt trasiga hjärta, men vet inte om jag lyckas.
Jag älskar dej.

Tunneln är röd, röd som min smärta. 
Min ilska.
Att det kan göra så ont i en höft, en rygg, ett lår.
Jag är van vid smärta, men den här är så annorlunda. 
Smärtan som böljar lite försiktigt, som mullrar på avstånd, en träningsvärk?
Den kan jag ibland hata, men ändå stå ut med.
Den smärtan är gammal, jag har vant mig. Dessutom, den blir mindre för varje år.
Den här nya smärtan gör mig så arg. 
Det är inte jag som varit oförsiktig den här gången, det är mitt nuvarande jobb som jag inte klarar. 
Jag är bland de envisaste människorna jag känner. 
Det är min trygghet när jag blir skör och rädd för min kropp.
Envisheten gör att jag tränar mig frisk.

Envis och arg.
Stark och vacker.

Cykla, det har Joakim sagt är bra. 
Det är skönt att känna att benstyrkan finns där, att benen håller.
Solen och sötbejben som sällskap. 
En mil, det blir längre nästa gång.
Det är snövarning de närmaste dagarna, galet mycket snö.
Då får cykeln stå.



Vi har en barnfri helg.
Ibland behövs det.
Speciellt när orken är slut och kroppen inte vill.
Vi sitter på vår trappa, efter en av otaliga promenader den här veckan.

Solen värmer, men det blåser lite.
Choklad, värsta lyxen, värmer.

Det är en vacker, snöig vårdag.
Vägen slingrar sig, vi valde den långsamma, vindlande.
Sötbejben kör, min rygg klarar inte av att hålla skenet uppe idag annars.

Vi är på väg till en anställningsintervju. 
På ett jobb som är så mycket bättre i verkligheten än jag först tänkt. 
Jag sökte det i desperation i mitten av januari, då jag inte trodde att jag skulle ha något annat jobb i sikte. 
Ett semestervik, med halvkass lön, liknande uppgifter som på St Göran.
När jag kommer in, sätter magkänslan igång. Det här, det är ett bra ställe. Vi pratar värderingar, vad jag gjort förut, kollar mitt CV en gång till, pratar om framtiden, hur de jobbar här, deras projekt till förbättringar till brukarna. Rundvandring, alla hälsar glatt, idel leenden. De gör all sin mat där själva, det är okej att ta med sin hund under sin vistelse där, spa... Innan jag går, är chefen tydlig med att de vill att jag börjar där, de gillade mej. Det är en före i kön, och de väntar in hennes svar. 

Ironin, när de ringer från det där andra jobbet. 
Det jag så gärna vill ha.
Jobbet som jag hoppats, tagit för givet, att jag skulle få.
Jag hade börjat tvivla, det tog så lång tid.
Det är med ett snett leende jag konstaterar att jag har två klart intressanta jobbmöjligheter inom räckhåll.
Och att inget av dem, är nåt säkert efter sommaren...

Det är #tbt eller #throwbackthursday på Twitter på torsdagarna.
Idag är jag med för första gången.

Valet blev en bild på mej, vid Ales stenar i augusti 2011. Det är
semester. Semestern då jag hade lägst antal sovtimmar i
världshistorien. Ett evigt samtal på natten, hålla masken och vara
trevliga på dagen.

Det är slutet på början till slutet.
Då allt ställdes på sin spets.

Sen?

Sen tog allt slut och något nytt tog vid.
Livets bok vände blad.

Det som kunde blivit en helt vanlig onsdag blev inte det.
Jag tog en promenad när lillkillen var på sitt scoutmöte. Tänkte över dagen, vad som blivit fel, vad som faktiskt blivit rätt.
Mina reaktioner, andras.
Textar på två olika ställen samtidigt.
Andas.

Det är svårare ibland än annars.

Att aldrig vara hemma, alltid den som inte passar in.
Det är en gammal känsla det där.
Känslomässig kameleont.
Anpassas in till orimlighetens gräns.
Sann mot sig själv.
Att inte riktigt känna sig själv.
Då.
Då är det svårt.
Att vara på rätt sida om gränsen.
De outtalade reglerna.
De uttalade.
Ett steg i taget.
Andas.
Jag balanserar på kanten.
Faller.
i'm bad.


När inget är som det ska, när känslorna sitter utanpå. 
Jag vill vara lycklig, jag vill må bra, jag har förmågan. Stundtals.
Ibland är jag det, ibland är allt bra.
Drömmarna känns just nu så långt borta. 
Glädjen över ett jobb förbyttes i otillräcklighet och ovillig insikt om kroppens bräcklighet.
Väntan på svaret från den andra, tär. 
Min styrka går över i svaghet i en evighetsloop, svängningarna är snabbare än tanken ibland.


Idag var det svårt att släppa sista kramen om farmor. 
Hon är så bräcklig, och tiden vi har är till låns.
Det känner jag.
Jag höll masken, men hon ser rakt igenom mej, när hon vill.


Smärtan är så stark att det svartnar för ögonen, och jag slutar nästan andas helt, 
när han trycker min rygg i rätt läge.
Gör inget som gör ont, säger han när jag ska gå.
Samtidigt... jag har ont nästan varje dag, på olika ställen.
Oftast låtsas jag inte om det.
Ofta fungerar det, och kroppen glömmer.
Vid minsta motgång kommer värken tillbaka, speciellt om jag inte tränar.
Just nu ställer jag om min träning alldeles för ofta.
Min kropp behöver variation, men kontinuitet.
Gör det som inte gör ont, det gäller även träningen. 
Får rådet att cykla, men med vintern i ett hårt grepp om våren känns det inte så lockande.
Benen längtar efter en stark kropp, som flyger över stenarna i skogen, och själen efter att känna vinden i håret.


Förvåningen över hur mycket man kan sakna nån man inte känner, och besvikelsen över att inte kunna spelet, att inte känna efter och tolka signalerna rätt är stor. 
Jag blir arg, och känner mig förödmjukad av att behöva bli tillsagd för att förstå. 
Jag borde veta bättre.
De vänliga orden, uppmuntran. 
De pratar till mej, om mej så jag kan se. 
Det känns bra. Transparans.
Halsen är sträv av gråt som inte syns.

Orken är slut. Igen. 
Alldeles för ofta. 
Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, samtidigt som de är alldeles för låga. 
Jag är osammanhängande, i tanken och jag känner hur orden bara ramlar fram. Ur mig.. 
Om det beror på att jag missade mina viktiga mediciner i morse, på besvikelsen över min kropp, på nån av mina diagnoser, på smärtan, är oklart.
Det som står helt klart är att idag är alla känslor utanpå. 
Det kanske är bra det också. 
Att känna. 
Men... utan tabletterna är jag tillbaka till mamman jag var förut, den sorten jag verkligen hatade att vara. 
Utan tålamod, med kortast stubin i världen. Det går läskigt snabbt.
Jag ser i hans ögon att jag sårar när jag inte är som vanligt. Min röst är hård. 
Han gör det jag säger åt honom. Sen kommer han tillbaka och bara försvinner i min famn med huvudet mot mitt bröst och jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar där innanför. 
Jag vill så gärna att han får en annan uppväxt än de andra, en annan mamma än den jag var då. 
Känslan av hopplöshet, av känslan att vara utan värde, den är så stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka.
Jag behöver bara orka ta det första steget.


Det här är Punjab Pilau med äppelraita. På tallriken från mormor är även kokos- och morotschutney samt en klick mango chutney bengal spice, som är min favvomangochutney.
Indisk mat, det är mat som är enkel och/eller har många tillbehör.
Ge det lite tid och kärlek.

Punjab pilau

Olja
1 dl naturella jordnötter
3 dl riven kokos
2 dl gula eller gröna russin
1 dl tärnad mango
2 dl linser. Vi använde röda.
2 gula lökar
500 g bladspenat. Eller mangold. 
1 dl vatten
4 vitlöksklyftor
2 cm ingefära
2 msk garam masala
1 riven samt pressad lime
1 knippe koriander
400 g skalade räkor

Grovhacka jordnötterna. 
Torrosta kokos och jordnötter gyllenfärgade i en jättestekpanna eller en wok. Håll koll på dem och häll av dem i nåt direkt när de är klara, så de inte bränns i pannan.
Blötlägg russinen i lite varmt vatten.
Koka linserna i vatten ca 10 minuter. Slå sedan av dem och spola kallt i ett durkslag.
Skiva löken i halvmånar och vitlöken i skivor. Riv ingefäran.
Häll olja i pannan, lägg i de torra kryddorna en stund innan löken. Lägg i spenat, vitlök, ingefära och lime. Häll på lite vatten om det behövs.
Låt puttra en stund, och lägg i linser, russin (utan blötläggningsvattnet), mango och salt. 
Lägg i räkorna och koriandern.

Om så önskas, och det gör inte jag, kan man ha i kokt ris när man lägger i russinen. Det är ju ändå en slags pilau ;)


Äppelraita

2 syrliga äpplen
4 dl naturell yoghurt
1 dl hackad koriander
½ dl hackad mynta
Peppar och salt

Riv äpplet grovt, eller hacka dem. Blanda ihop allt och smaka av med peppar och salt.
Jag tycker det smakar bättre om det får stå en stund.

Båda recepten är ur Hurry curry av Lotta Voltaire.


Det är potatis med blomkål till höger, kikärtscurry till vänster. Det gröna, det är en halv avokado. Sanslöst god kombo. Den blommiga tallriken är från farmor Elsa, Rörstrands Sippa. De har många fantastiska matminnen i glasyren, från min barndom. Min farmor som gjorde så otroligt mycket gott, men verkligen inte tyckte om att laga mat. Det dolde hon fantastiskt väl.

Phool gobi aur aloo ka bhaji 
(Blomkål med potatis)

½ dl olja (jodå, det ska vara så mkt)
500 g blomkål
3 fasta potatisar
1 gul lök
½ tsk chilipeppar
1 tsk gurkmeja
1 tsk paprikapulver
Salt
Ev hackad färsk koriander

Koka potatisen och blomkålen nästan klar. Hacka löken.
Värm oljan, lägg i de torkade kryddorna en stund, och fräs sedan löken med dem. När löken är mjuk, lägg i potatis och blomkål. Blanda runt ordentligt. Klart!
Ursprungsreceptet kommer från Indiska kokboken av Ove Pihl, förlag Page One.

Kikärtscurry

Olja/smör/ekologiskt kokosfett
300 g kokta kikärtor
1 squash
1 gul lök
3 hårdkokta ägg
1 tsk spiskummin
1 tsk gurkmeja
½ tsk chilipulver
½ burk mild ajvar. Eller stark om du föredrar det. Då kanske du ska tagga ner lite på chilin.
Salt 

Hacka löken och strimla squashen.
Smält fettet och blanda i kryddorna, sedan löken en stund innan squaschen läggs i. Lägg i ajvar och kikärtor, låt koka en liten stund, och lägg sedan försiktigt i de kokta äggen. Låt allt bli varmt.



Bönor. 
Vår äldsta kille gillar bönor. 
Det finns oftast färdigkokta såna i plastpåsar i vår frys. Att koka själv är både billigt och miljövänligt. Men annars går det självklart att köpa färdigkokta. Både på burk och i pappförpackning. Att alltid ha färdiga bönor hemma är praktiskt, det går fort när man ska laga mat då. Jag köpte Jakobs hälsokök, mat på en kvart med familjemetoden av Jakob Weimar, och har sedan dess anammat hans idéer stundtals. Han har en hel del bra grejer, både i den boken och på bloggen han har tillsammans med andra. Följ gärna @fabfamilyblogg på twitter.

Olja/smör/ekologiskt kokosfett
1 msk spiskummin
1 tsk gurkmeja
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
250 g kidneybönor
1 pkt krossade tomater
Salt

Hacka löken. Smält fettet och låt kryddorna få smak i pannan. Lägg i lök, låt den bli mjuk och pressa ner vitlöken. Innan vitlöken bränns vid, lägg i tomaterna och koka upp. Lägg i bönorna och koka en stund så de blir varma och lite mosiga. 

Ät som tillbehör eller som ensamrätt med sallad. Så enkelt. Så gott. 





Det är andra gången jag är där.
Jag har sett fram emot det här, hans fasta händer på min kropp. Och
bävat. Jag vet att det kommer att göra ont, men välkomnar smärtan. Det
känns ju bättre, efteråt.
Dessa mirakelhänder... längs ryggen, uppe i nacken, på min nakna hud.
Han är varm mot min höft.
Jag försöker slappna av, men det är svårt.
Han böjer, vrider min kropp med hjälp av sin.
Vi ses igen om en vecka, och jag längtar redan.
Vi har olika bakgrund, olika värderingar.
Mitt flöde är en salig blandning.
Livet har farit väl med oss, eller inte.
Vi pratar om ångest, om kläder, om galet sköna eller bara galna löprundor, nya skor, söta och hemska ungar, vädret, våren, vintern, sommaren eller hösten, våra eller andras blommor, hundar, katter, grisar, våra eller andras sjukdomar, snökaos, musik, bilar, bra och dåliga skolor, ex, trasiga jävla ryggar, snusk, sprit, feminism och pengar. Vi lämnar ut en liten liten del av vårt liv till för oss okända eller kända människor. För det mesta inte så djupa diskussioner.
Vi är väldigt olika varandra
... men vi har alla en skamfilad resväska i garderoben.

Ingredienser:
Olja/ smör/ekologiskt kokosfett. Ta en rejäl klick. Typ 20-25 g. Vi brukar blanda smör och eko-kokosfett.
1 tsk garam masala, minst.
1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
2 cm ingefära
500 g kycklingbröst i lagom stora bitar. Vill du ha kycklingklubbor, ta mera viktmässigt.
½ tsk chilipulver
1 tsk gurkmeja
salt
3 dl kokosmjölk

Jag försöker hacka allt innan jag börjar, om vi inte är flera i köket som hjälps åt. Det är lätt att det händer oförutsedda grejer på spisen, om jag vänder ryggen till ;)

Hacka löken i så små bitar du vill.
Skär kycklingen i 2 cm stora kuber.
Vitlök smakar lite olika beroende på hur man delar den, i den här grytan pressade vi den.
Riv ingefäran.

Hetta upp en del av fettet i en djup stekpanna eller wok. Lägg i garam masala när fettet smält, det ger mera smak.
Lägg i löken och låt den bli mjuk. Blanda ner ingefära, vitlök och kokosflingor. Låt det fräsa, bli mörkt, men inte bränt. Lägg det åt sidan, det ska mixas när det svalnat lite.

Hetta upp mer fett i pannan. Lägg i chilipulver och gurkmeja. Lägg i kycklingen och stek den nästan färdig. Salta.
Rör ner den mixade lök- och kokosblandningen och kokosmjölken. Låt det koka ihop en stund tills kycklingen är helt klar.

Vi åt en böngryta till, och grönsallad. Om du äter ris, är det väldigt gott till.

Receptet är lite moddat, men ursprunget kommer från boken snabblagat indiskt av Monisha Bharadwaj, B. Wahlströms förlag.


Jag lägger ut bilder på mat. Ibland. Ofta. Helt ogenerat. Både här, på
Instagram, Twitter och Facebook.
Ibland frågas det efter recept. Så... jag tänkte kasta hit några.
Bilderna tar jag själv om inget annat anges. Recepten är våra om inget
annat anges.
Håll till godo!
De står där.
Ständiga följeslagare på min morgonyoga.
Björkarna.
Som sträcker sig högt upp i himlen.
I mörkret tidiga morgnar är de knappt skönjbara, men finns där. Svarta.
De är många, och är starka skyddade av varann blåsiga dagar.
I ett av träden sitter en fågelholk, och jag undrar om den är
beboelig. Det är många fåglar i vår trädgård.
Solen har äntligen smält bort lite snö, och gräsmattan är synlig igen
mellan stammarna.
Jag längtar efter värmen, och sommaren.
Då hoppas jag på sällskap på yogamattan, ute i det daggvåta gräset,
tidiga morgnar.
Bland fjärilar och fågelkvitter.
Kristian:
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser
jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna
stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga
säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att
min död ska bli just ett sådant."
Jag sätter in bilder i ramar.
Fascineras av lyckokänslan av att mitt namn står på baksidan efter
kopieringen hos Odenlab.
Foton till fotoväggen. Ett ständigt pågående projekt.

Det finns gott om ramar i skåpet, men det är inte alltid lätt att
hitta den som passar.
Gamla bilder som inte längre har en plats på väggen, får lämna plats
åt nya. Som den här. Bilden är ifrån en annan tid, ett helt liv sedan.
Eller bara några år. Då jag fortfarande trodde på oss. Det är en
vacker bild, och det var så jag trodde framtiden skulle se ut.
Om inte om vore.