Ensam är stark?
Jag är stark, men..

Just nu känner jag mej bara ensam. Det brukar vara första natten hon
är borta som blir kortast. Det är en natt av tre kvar, och jag hoppas
att natten som var blir den korta.
Jag är trött. Seg i huvudet. Och... Det är så mycket jag vill göra.
Så mycket jag tycker att jag borde ha gjort.
En av anledningarna till att jag har fibro, amongst many other things,
är mitt duktighetskomplex.
Jag vet att min fru gör mycket härhemma, mycket fortare än jag. Det
blir alltid väldigt mycket tydligare när hon inte är hemma några
dagar.
Jag vill göra allt.
Både det jag brukar, och allt annat som behövs.
Då kan det bli såhär.
Kaos.

Misär.

Jag började springa för nästan exakt 6 år sedan.
Det dröjde några månader, sedan var jag uppe i en mil. Har kallat mig
löpare sedan dess.
Fyra mil i augusti det året och mitt första marathon året efter. Året
efter det, ännu ett.
Min 40årspresent sitter på benet som en reminder, en pinuppa med
asics, linne och shorts.
När livet blev ohållbart, blev löpträningen övermäktig. Sedan kom skadorna.
Fall, två faktiskt, gjorde mig rädd för lera och backar i skogen. Knä,
armbåge, bröstkorg.
Foten som pajade av stålhättepjucken, långsam läkning. Ländryggen,
inte helt hel ännu.
Trädgården var min största träningsinsats förra året, tillsammans med
simning, lite styrketräning och en del cykel. Promenader med hunden
som flyttade in i april. Yoga? Perioder. Tappat det där
varjedagsyogandet när jag började jobba långt bort. Eller kanske redan
innan?
Stressen jag byggde upp i höstas har lugnat ner sig, jag är nästan
okej, nästan stark även fysiskt.

Jag dricker mitt Roibos, löparlusten har vaknat. Jag har sprungit ett
par gånger under hösten, börjat och slutat. Vet att jag kan, eller har
kunnat, har haft för höga krav och ledsnat. I år har jag rivstartat
långdistanssimning i vår lilla simhall i byn, känner hur starka benen
trots allt är. Det känns som om jag skulle kunna...
Har plockat fram Malin Ewerlöfs löparbok, tittat på hennes och det
nybörjarprogram hustrun letade fram ur gömmorna. Nästa vecka, då
jävlar.
Oavsett väder.
"Every other year, it seems, I have felt like I can do anything.
Anything! I just have to decide what to aim for. And then of course
the inevitable o sneaks in and turns that anything into well, maybe
something and eventually it's more like at least I can do a few
things, but it has always started as a wide open space."
Robin Farr, farewellstranger



Näe.
Riktigt så har jag nog inte känt.
Att jag skulle kunna göra vadsomhelst?
I år mindre än nånsin.
Jag vaknade ensam med hunden första morgonen i år. Sedan blev det
långsamt lite bättre.
Och nu, ett par veckor in på året, känns det rätt okej.
Oavsett en massa saker.
Rätt många saker.
Men, det är helt klart stenar i rörelse.

Åt rätt håll.

Snarare att välja kanske...
Det finns en del svartvitt i mitt liv. Många av bilderna jag tar i
vanliga fall, är svartvita.
Speciellt de dagar mörkret och melankolin får för mycket plats. De
uppsatta bilderna på väggen i vardagsrummet är till största delen
svart/vita. Jag vill ha dem så.
Min yogakudde. Boxningshandskarna. Säcken. Min garderob till stor del,
även om det numera finns både grönt, rosa och lila. Favoritkudden i
soffan.
Eller som på bilden, mitt nya förkläde.

Idag är det hundmys.
Välbehövlig avkoppling.
Hon är varm, och hennes hjärta slår mot mitt ben.

Tanken är att jag ska baka bröd till barnet, ge fåglarna mat, söka
några jobb, sätta in disk i diskmaskinen, träna, bära 62 kantstenar
med hjälp av barnet, vika tvätt, hjälpa till med läxor, packa badpåsen
till i morgon bitti, leta upp millimeterpappret...

Men just nu, just här, med sovande hund i knät, andas jag. Läser
andras bloggar, tittar på bilder och hämtar kraft.
Gårdagens simträning och lite för korta nätter sätter spår.

Igår hade jag koll, ett lugn, allting flöt. Vi hann det vi skulle, i
princip, och hade en fantastisk promenad i kylan och blåsten.

Idag?
Not so much.

Idag har jag tillbringat förmiddagen i tvättstugan, och sittandes med
en sovande hund i famnen med tårar i ögonfransarna. Lyssnat på Lisa
hos Niklas, ett fint program. Helt ur balans, ganska olik mej själv.
Jag fryser, ända in i ryggmärgen. Trots byggfläkt, dubbla sockar,
yllefleece och underställ. Värk i kroppen och suddig i ögonen.

Jag glömde helt ta mina mediciner igår. Mediciner jag tar varje, varje
dag. Det finns en anledning till det. En av tabletterna är för att
hjälpa min ickefungerade sköldkörtel. Denna lilla jävla tablett, som
är så viktig för hur jag mår. Det tar ett tag innan det märks, numera.
Förut? Då märktes det ganska direkt men nu tar det alltså lite längre
tid.
Jag är skör, grinig och förmodligen helt hopplös att vara i närheten av.
Trots det vibrerar kärleken i detta hus, och hunden växlar mellan våra
knän. Jag hoppas vända känslorna innan lillkillen kommer hem, han
förtjänar bättre mamma än såhär. Alltså. Ni förstår ju precis som jag
att det är så fel att tänka så.
Good enough.
En good enough förälder...
Men idag är det svart eller vitt.
Jag visste det skulle hända, men det fick mej ändå att tappa fattningen en stund. 
Bloggen "Taxilandet" är en cancersjuk mammas berättelse till sin lilla dotter. Den är bra skriven, och jag tror att den är till stor hjälp för henne att minnas sin mamma. 
Jag anar att en del av er följt en annan cancersjuk bloggare som nyss dött. 
Om ni klarar att läsa mera, kommer länken här:

http://taxilandet.com/?p=1311


Utan henne är jag vilsen och vinden blåser rakt igenom.
Jag saknar hennes blick
hud
andetag.

Hennes kärlek får mig att växa.
Ger mig luft i lungorna.
Med henne är jag respekterad och viktig.
Ensam faller jag tillbaka i det gamla.
Det är svårt att göra slut med sitt gamla jag, hur enkelt det än låter
på reklamen som just nu snurrar på radion.

Att jag är en överlevare är kristallklart.
Jag vet att jag klarar mig själv.
Om jag måste.

Jag är bara så oerhört tacksam över att jag slipper...

Idag är jag som ett läskpapper. Alla känslor sugs in och fastnar som
fläckar. Orkar inte värja mej, har inget försvar.
Det blir så när jag somnar sent och vaknar tidigt.
Vardag, första dan i skolan och ingen möjlighet att sova ut. Det är
bara vi två hemma. Och hunden.
När skolbarnet fått sällskap halvvägs till skolan, vänder jag och
hunden hemåt. Vi far till min farmor, är där längre än vi brukar.
Söthunden får ligga i soffan mellan oss, blir klappad länge länge. Vi
pratar om det vi brukar prata om. Klockan på väggen tickar högt. Hos
min farmor står tiden nästan still. Nyheterna för idag är att farmor
tycker hon ser lite sämre, och att min pappa har byggt ett förråd. Det
är via henne jag får veta saker, själv berättar han inget. Det är iofs
åt båda hållen. Jag har slutat berätta. Det finns inget intresse.

När vi kramat farmor klart, åker vi till stranden.
Hunden blir överlycklig och helt spattig. Försöker bita vågorna, och
skäller på dem när de kommer för nära. Framtassarna blir blöta, och
hela hunden lite sandig. Jag låter henne inte dricka av vattnet, trots
hennes försök. En ruska med blåstång blir ordentligt omskakad och hon
försöker fånga flygande grästång i vinden. Mannen på cykel skrattar åt
henne när han cyklar förbi. Jag önskar jag hade haft långkopplet i
bilen idag, så hon kunde sprungit mer fritt.
Nästa gång.

Den här hunden? Hon är ibland rätt duktig på att få mej att må bättre.
Nu sover hon i soffan, bredvid skolpojken som tränar engelska glosor.
Ute ösregnar det, men vi hann hem allihop utan att bli blöta.

Fryser?
Kall säng?

Dagens hetaste tips:
Mikra en vetekudde, lägg den under täcket. Den hinner värma upp
riktigt bra under stunden det tar för dej att bli klar för sängen.

Det här?
Jag har sysslat med det här i omgångar i många, många år.
Min omgivning har ibland sett det som meningslöst.
Det är det säkert om man bara ser klippandet, högarna och sedan de
fulla plastfickorna med recept som aldrig används.
Om tankarna syntes, den ibland nödvändiga verklighetsflykten för att
orka med vardagen med små barn, arbetslöshet, sjukdom? Om spinnandet
av egna recepttrådar syntes, av tips och idéer, av andra människors
funderingar?
Då kanske det funnits mening i detta även för andra.
Jag är glad att jag sparat, rensat, klippt och sorterat.

En full papperskasse från SATS, med hundratals sorterade gamla recept
och ännu flera nyare, helt oklippta, fick flytta med oss till huset.
Det är en del av min mathistoria och en hög recept som fortfarande
funkar.

En del rensar jag ut.
En del får bli kvar.
Precis som livet i övrigt.
Natten till hans födelsedag blev kort och ryckig.
Den brukar bli det.

Numera kan jag oftast prata kuvöser, för tidigt födda barn, syrgas,
pipmaskiner och klädstorlekar utan att hyperventilera eller få tårar i
ögonen.
Det har inte alltid varit så. Det har tagit tid.
Förträngning de luxe. Först för att jag var tvungen att överleva och
se till att han gjorde det. Sedan kom vardagen med två skolbarn och en
bebis. Sen? Sen kom fibron och knackade på dörren.

Den där minsta ungen vi har, han är tolv år nu. Cool, tuff och mjuk.
Smart, glömsk och slarvig. Känner ibland av stämningen, ibland helt
lost i datorn. Han har växt otroligt mycket senaste året. Både på
längden och utvecklingsmässigt. Vi är mitt inne i en dyslexiutredning
och hans andra mamma gör ett fantastiskt läxarbete med honom när min
ork tryter. Det ger resultat även om han inte riktigt alltid kan få ur
sig allt i tid på proven.

Han sov inte heller så bra, fast var nog mest nyfiken på presenterna.
I flera år har han önskat sig en kick bike.
I år blev det så. En rejäl. Med broms. Den håller för trix, och jag
hanterar min oro.
Glädjen?
Hur stor som helst.

När tåget rullar ut från stationen i Hässleholm med en del av mitt
hjärta, är det 50 timmar tills jag ska hämta upp igen.
50 timmar, med en söt hund.
Och mig själv.
Undanplockande av jul.
Filmer på tv.
En lagad persienn.
Många hundpromenader.
Planering inför vårt eget nyårsfirande ikväll.
En middag hos min mamma och hennes sambo, med äldste sonen och hans
flickvän. Det är trevligt, maten är god. Men det är ändå skönt att
komma hem.
Hunden som skäller på det mesta, skäller inte en enda gång på
fyrverkerierna. Det är nästan lite kusligt.
Nu är det bara tre timmar kvar, vi har sovit länge. Dags att ta itu
med dagen, året och livet.
Må detta år vara en startsträcka till mitt bästa jag.
I form.
I fas.
Köpa svarta Dr Martenskängor.
Har aldrig ägt några, men har länge önskat.

Älska.

Dricka vin.
Vitt vin. Rosé. Redan ikväll faktiskt.

Yoga.
Det är skönt. Bra för både kropp och själ. Helt orimligt att förra årets trend pekade neråt.

Odla min trädgård.
Blommor, ätbara ting. Det finns fler lådor, och fönster att sätta på dem finns i källaren. Det finns redan vitlök som väntar nere i jorden. Planer, storstilade sådana, på lila kål, kryddor i massor och en solroshäck. Pumpor till lillkillen som han ska hjälpa till att sköta. Osv i alla oändlighet. Jag följer några odlingsbloggar, har några böcker, och lånar lite på biblioteket.

Börja jobba
Ett intressant jobb, gärna med rimlig lön och inte så långt att åka. Ja åka. Jag ser helst att det går bussar dit. Har under de åtta månader jag jobbat i Växjö tröttnat rejält på att köra bil så långt varje arbetsdag.

Älska

Sticka
#hjartefilten #hjärtefilten
Jag har signat mig för ett garnpaket som jag ska åka till Höör för att hämta i mitten på januari. Det är många filtar som ska stickas, tror det är uppe i 2500 nu, som ska skickas till nyfödda bebisar i Afrika. Ett jätteroligt projekt, det känns meningsfullt. Kul att vara en del av det.

Fota
Fotoprojekt 2014. En bild i veckan med förvalt tema. Det gäller bara att fundera lite. Har lyckats genomföra 2010 med en bild om dagen, och 2012 med 212 bilder med förutbestämda teman.

Springa
Mm. Springa. För att det är roligt, får mej att orka mera, ha mindre värk bla bla bla bla. Så jo. Det vore väl fan om det inte tar sig i år...

Le
1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
Jodå. Både ock. Det har varit lite si och så med träningsmotivationen under året. Min mentala styrka är definitivt bättre.

2. Börja jobba. 
Jag började jobba. Både en och två ggr. Först som personlig assistent, sedan som larmoperatör. På det första pajade ryggen, ett vridet korsben. På det andra? Ojoj. Musarm, stresspåslag i hundranittio, för lite sömn, för många timmar i bil, för lite träning, galna arbetstider? Jag mår bättre nu.
Jag har varit på en intervju nu strax innan jul. Hoppas få svar snart.

3. Lyssna inåt.
Eh. Nja.

4. Måla ett stort furuskåp vitt.
Ja! Det är gjort! Riktigt riktigt fint.

5. Springa en mil. Jag har insett att det är ganska långt, en mil. Började i princip löpåret med att springa en tävling på våren, en etapp på 7 km i en stafett. Helt galet. På riktigt. Sprang inte på flera veckor efter det. I oktober tog jag ett krafttag på riktigt för att få till längden, och lyckades komma upp i 11 km på cykelvägen mot Glimåkra tillsammans med en ytterst motsträvig hundfröken en mörk kväll.

6. Egentid
Jodå. Det har jag. På ett helt annat sätt än jag hade tänkt. Frun jobbar på distans, och i Sthlm...

7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
Oh well. Jag har kollat. Jag har skrivit FÄRRE bloggar 2013 än 2012. Det är ju knas. Däremot har jag twittrat mycket mera...

8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
Det är svårt. Riktigt svårt. Men jag tycker nog ändå att jag lyckas bättre nu.

9. Få min fot på fötter. (Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.)
Jag har en bättre häl. Dock är resten av kroppen i rätt kasst skick.

10. NaNoWriMo...
Jo. Jag började storartat. Det blev 8384 ord (av 50 000) på typ en vecka. Jag skrev av mig mina minnen. Sen? Svimmade. Ramlade av en stege. Blev av med jobbet. Så jag kan väl säga att min månad inte riktigt var på min sida...

11. Tapetsera i massagerummet
Ja! Med fondvägg och allt...

12. Simma.
Har simmat. Mycket. Men gärna mera 2014.

13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
Resultatet blev fantastiskt bra. Det är värmeslingor i golvet, klinker, kakel, duschväggar, gott om skåp... Ja, riktigt riktigt bra.

14. Gå ner minst en storlek i kläder.
Nope.

15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
Nope.

16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
Nope. Fick inte ihop det med arbetslivet. Sov för lite.

17. Yoga nästan varje dag.
Nä. Blev nog mindre än jag trodde var möjligt.

18. Visa min kärlek bättre.
Tror jag glömt fråga de jag älskar.

19. Le.
Nu när jag inte jobbar kvar i Växjö, har jag lättare att le.

Det viktigaste målet fanns i rubriken. (Good Enough)
Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.
Det gjorde jag. Den där värkmedicinen jag ätit i flera år. Det har fungerat rätt hyffsat. Kanske delvis på att det inte har varit lika kallt som förra vintern. Ännu.