Alltså. 
När det är grått ute, lillkillen äntligen fått sin diagnos och luften bara gått ur?
Då är tröttheten helt enkelt lite för utmanande.
Jag blir fransig i kanten och fladdrig i tanken. 
Det är svårt att koncentrera sig på det som är bra. 
Ett samtal med barnens pappa på väg hem från sjukhuset i förmiddags. 
Ett sökt jobb, ett kommunjobb jag faktiskt vill ha. 
I en annan kommun än vår.
Väntan på avloppsjouren så de här jävla rören sväljer vattnet ordentligt, och ett litet ängsligt fladder i bröstet för att nåt ska paja, sitta fast eller bli för dyrt.
Orken bara tog slut och jag har inte hunnit ut till min älskade jordhög. 
Funderingar. Frustration. 
Sköra dagar är värst. 
Såna som idag.
Jag vet ju att han kommer att klara sig hur bra som helst... Men den där oron har bitit sig fast, och är en av mina diagnoser. 
Jag bryter ihop när vi hänger tvätt, kramarna är nära.
Min rygg brast i lördags, jag blir långsamt långsamt bättre men har inte sprungit på alldeles för många dagar. Det är en del i tröttheten. Och skörheten. En annan är arbetslösheten och ångesten över att inte få pengar i tid eller ett jobb. Åtminstone inte ett lagom utmanande, roligt, välbetalt jobb som min kropp fixar. I morgon ska jag på intervju. På ett sommarjobb jag inte vill ha. Eller jo, om det vore ett som inte hade just "sommar" före skulle jobbet vara mycket mer intressant.
Se det som träning, inför nästa intervju, peppandet här hemma är bra. 
Rosa brödbullar till stockholmsresan, en knarkkaka till svärföräldrarnas snabbesök på söndag, vet inte varifrån energin kom.
Förmodligen kopplade jag in autopiloten. 
Baka kräver inget tankearbete, oftast. Långsamt gick det.
Ikväll har båda bybarnen varit hemma. Barn1 blev klippt, samtidigt som jag lagade mat. Skratt, en massa prat och provsmakning av kakan. Nu efter kvällspromenaden med hunden är det alldeles tyst. Storebror har gått hem. Lillebror sitter vid sin dator. 
Vi softar i soffan. Det är mörkt ute, och jag hoppas på sol i morgon.

Jag har närt en dyslektiker vid min barm.
Och jag älskar honom precis hur mycket som helst.


Den ballaste blasten vi har, vitlöksblasten från förra sommaren, växer och frodas i en av pallkragarna på baksidan. 
Jag blandar den med majjo, yoghurt och äpple, kokt ekopotatis och svartpeppar. Grovmalen, det gillar jag. Lite toscanskt örtsalt för sältan.
Den är ganska het, det är drag i blasten. 
Inte speciellt LCHF, men åh så gott till de sista skivorna rostbiff från veckans ekokött på Coop. Det är roligt, att de har så mycket ekologiskt där. Det innebär att det blir färre köpresor till Willys i stan, där det annars också finns gott om eko. Dock dåligt på chark. Saknas mer korv än falu, och ekobaconet änglamark har, har mycket mera kött. Däremot finns inte ekofalu på Coop. Så... vi fortsätter att handla på flera ställen;-)

Jo alltså. Det här med löpning...

Om att kunna, vilja, orka, vara rädd, få ont, euforisk lyckokänsla, misslyckande, endorfiner osv?
Jag fick ett mail, tog en bild och blev torr i munnen samtidigt som det började susa lite i öronen. 
Tro inte att det är socker som triggar igång mig. Det är sånt här... 



Att veta att jag kunnat, utfört, klarat av. 
Trots, (alternativt pga) fibro, ett skavande förhållande, astma, övervikt, allergi osv. 
Och nej. Jag har varken lämnat återbud eller kastat mig över anmälan idag kl 11:00. 
Även om det fanns ett sug. 
Även om jag hade velat. 
Det finns inte en chans i helvete att jag skulle ta mig runt i år på en acceptabel tid, dvs utan att bli avkastad från banan. Även om jag är i mycket bättre form i år än på ett tag.
Så nej.
Men nästa år, då tänker jag ställa upp i Skövde 6timmars. 
Jag har gjort det förut. Fick ihop typ en mara trots trasig kropp 2011. 
Tog mig runt i 6 timmar med en ännu trasigare kropp 2012. 
Det är dags nu. 
Om ni inte följer 42km på Twitter, gör det. 
Kristian har skrivit om sin upplevelse av årets tävling. 

Min utmaning just nu, löpmässigt, är #50löppasspå100dagar och just nu ser det rätt ljust ut. 
Jag har 18 löppass gjorda, det ett 19:e löppass inplanerat idag och det är 68 dagar kvar att kämpa. 
Ibland i sällskap med hunden, ibland med Pixie. 
Ibland med båda och ibland helt själv. 
Även om jag inte sprungit så långa sträckor, så känns det att det gör nytta, att jag blir starkare. 
Det känns bra.
Glädjen i löpsteget finns där.

Jag läser ett av länkat inlägg av Mia Skäringer http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab om diethets. 
Och träningsfanatiker.
Om varför och hur och om. 
Det finns så många anledningar till hur mitt liv och kropp sett ut. 
Hur det kommit sig att jag aldrig varit nöjd, aldrig dugt åt andra eller mig själv. 
Jag har testat flera olika vägar.
Viktväktarna, där jag aldrig rasade så mkt som det var tänkt
i början, och som gjorde att jag gick upp mera efteråt. Varje gång. 
Min sköldkörtel ballade ur när jag käkade pulverdiet. 
Jag tål inte kolhydrater, så LCHF är det som funkar bäst för mig. Inte så att jag är tokstrikt, eller försöker frälsa världen. Men... det funkar ju? 
Jag slipper ont i magen, slipper bli en spärrballong, och mitt humör är mycket jämnare. Jag tror inte på mirakel, jag rasar inte i vikt, men långsamt tar jag mig neråt.
Dessutom är det gott.
Nuförtiden tränar jag för att JAG ska må bra. Inte för att duga åt nån annan. 
Det är en enorm skillnad.
Det känns bra. Och innebär att jag skärper mig mera, åtminstone i omgångar. 

Två trappsteg upp står han, då blir de lika långa. Det var mycket
skratt vid matbordet ikväll, storebror pratade så mycket att han hade
mat kvar på tallriken när lillebror ätit klart.
Eller så berodde det på att det var färsröra. Den där lillkillen äter
olika fort beroende på hur gott det är. Märkligt.
Är det gott äter jag gärna långsamt, för njutningens skull.
Det blev en lång kram.
Det är mycket kärlek mellan de där två.

A-fil med kanel. 

Så enkelt. 

Löjligt gott efter simningen. Den däremot? Förmodligen hur bra som helst efter trädgårdsarbetet igår, men ooooh vad jobbigt...

Det blev bara en kilometer, men det får vara bra så. 

Jag har tittat på de där plattorna ett tag. De som stått lutade mot
uterummets baksida sedan i höstas. De låg runt hallonbuskarna då, men
jag möblerade om i grönsakslandet och nu var de över.
Funderade mera, lite på hur jobbigt det skulle bli att klippa
(o)gräset mellan pallkragarna. Att lägga småsten emellan fungerade
inte riktigt så bra som jag tänkt, det ligger mellan de främre
lådorna. Det funkar att stå på, men det växer ganska bra där.
När jag grävt ner första lådan, testade jag. En platta går preciiiis
ner! Mätte plattan, mätte längden, räknade plattor. Förra årets
pallkragar är precis 4,5 m brett. Dvs 9 plattor. Svisch liksom. Det
fanns 12, och 3 plattor fick plats mellan två av de bakre
pallkragarna. Mellan de sista har vi Berg-i-dagen, så där blir det
mera småsten.
Det där berget är en av anledningarna till pallkragsodlingen. En annan
är att slippa böja sig. Dessutom har vi gott om ogräs, det tar sig
inte lika lätt in i lådorna.
Var vi får tag på Småstenen?
Vi bor ganska nära Småland, rabatterna är fulla...
Idag har jag ont i kroppen, men det är det klart värt.
Det tog flera timmar, men jag är så nöjd.
Livsenergi.
Frisk luft.
Trädgård.