Det är sista kvällen ensamma. Hon ligger tätt, tätt tryckt mot mitt ben. Drömmer. Springer ibland. Suckar. Vi har undvikit Pixies namn annat än i viskningar de senaste dagarna. Idag har hon tydligt visat att hon ville upp i min famn, som när jag kom hem efter några timmar som trädgårdsscout. Hon är varm och mjuk, vi satt i stolen ute på verandan med ösregnet smattrande mot taket tills jag blev stel av kylan. Efter kvällsmat och en promenad somnade hon i soffan, lågt snarkande. #ronja 


Det här?
Hemma.
Jag är så sjukt hemma här, och jag har nog aldrig riktigt känt det så förut.
Jag har haft många adresser, några ett kort tag, några enstaka längre. Men här har jag landat, mentalt och kroppsligt.
Även om det är långtifrån kompisar och delar av min utspridda familj, känns det bra.
Det finns en uppsjö av projekt.
Ute.
Inne.
Vi betar av några, nya tillkommer.
Hela tiden.

Att vara hemma mer än en vecka utan kärleken, trodde jag skulle vara oöverstigligt. Överlever dock, om än knappt. Det kan möjligen vara en stor hjälp att hunden tyr sig till mej enormt mycket, och att trädgården slår ut i blom. Bokstavligen. Varje dag. Det finns massor att göra, och massor blir gjort.
Kroppen håller. Även om trädgårdsarbetet är tufft, ger det så mycket tillbaka.
Lugnet.
Stillheten.

Om ni bara visste hur glad jag är över dessa värdebevis, anmälan, planerad löpning
Ärligt talat?
Ärligt talat fanns det perioder när jag trodde allt var över.
När lusten att springa försvann.
När lusten var tillbaka, men skador satte stopp.
När kroppen blev tyngre, rynkan i pannan allt djupare.
Men det hände nåt.
Lite av energin kom tillbaka.
Sakta, sakta.
Lite jävlar anamma.
Jag blev uppsagd från ett jobb som var lite för långt bort, lite för stressigt några dagar innan min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning. Fult gjort, jag var sjukskriven efter ett fall från en stege och inte återställd.
Min fru jublade. Lite oväntat, men ändå förståeligt. Det tog några månader, men jag liknar mer mig själv nu.
Eller... jag är mer den jag vill vara. Igen.
Jag accepterade en utmaning som mina halvgalna kompisar på Funbeat la upp på Facebook, att springa 50 löppass på 100 dagar. Det är helt klart så, att jag behöver galna mål. Att ha nån slags morot, delmål, rimliga och orimliga. Att säga "jag skulle vilja kunna springa igen" funkar helt enkelt inte.
Efter en tids återhämtning, jobbsök, hundpromenader, trädgårdsjobb i 190 och smygstart på sommarjobbet har jag bara fem löppass kvar innan utmaningen är slut. Det är tio dagar kvar.
Piece of cake.
Skulle kunna vara the famous last words, men...
Jag är sjukt tacksam över pepp hemifrån, från kända och okända löpare, mamma och andra nätkompisar, egen envishet och att kroppen håller någorlunda. För det är ju så. Det är en ständig kamp jag för mot (och med) denna kropp. Jag mår bra av hård träning. Lite för hårt, och jag går sönder.

Det var länge sedan jag var med i en löpartävling.
Jag startar försiktigt.
I år är det Midnattsloppet.
Nästa år hade jag/vi planerat in 6-timmars i Skövde. Det kom upp en ny 6-timmars/mara i Spånga i höst, som också triggade mig. Överraskande mkt.
Oavsett innebär loppen mycket träning, och tålamod.

Stark och vacker.
Alltid.