Hunden.
Hon är min räddare i nöden.
Med ett hjärta som blöder över mänskligt lidande och helt hudlös sitter jag i mina finkläder i soffan.
Vi tittar på Karl Bertil Jonsson.
Min hjälte.
Att ta från de rika och ge till de fattiga.

Jag kom nyss hem från kvinnojouren, där jag träffat alla dem som varit på gratis julfirande på ett ställe i stan.
Givmildheten av okända hade inneburit så mkt julklappar till kvinnorna och deras barn att det krävdes två bilar att frakta hem säckarna till jouren.
Barnen var mätta och glada, kvinnorna tacksamma.

Det har flyttat in ny kvinna. Jag skulle bara knacka på och säga hej.
I stället fick jag en komprimerad livshistoria, och med henne ett besök på akuten.
Det är därför jag sitter här med tårar i halsen.

Misshandel.
Det är typiskt fel sätt att visa sina känslor på.
Är vi överens om det?

I'm so proud of what I did today, extremely proud.
I ran 39270 meters, in 6 hours... And that's my longest run for a long time.
But you did some Marathons before, didn't you? you might say.
Yes.
I did.
Two in Stockholm and one (at least almost..) in Skövde 6H a couple of years ago.
Then?
Then I divorced and were injured.
My heel took almost a year to heal.
Then we moved.
And I hurt my lower back.
Twice. Maybe even three times.
But this summer I ran Midnattsloppet in Malmö, and Spånga 6h in October.
But I came 1km further today!
This whole November I've been running every single day (even when I was kinda ill), and I feel stronger.
Unfortunately I almost kicked a crack in my lower leg a couple of weeks ago..
That startled me.
A lot.
The leg didn't hurt that much today, though.
But the feet, one elbow, my ribs, my knees did ;-)

I got a medal, and a shirt.
Nice.

Thanks to the "team", I love you.

Det kom ett brev.
Fullt med fröpåsar.
Jag är med i en trädgårdsgrupp på Facebook (eller faktiskt flera stycken) och någon ville ge bort sina gamla fröer, istället för att kasta.
Jag valde två sorter, hen frågade om jag ville ha några extra.
Ja, ni ser ju...
Några extra?
Det blir en intressant vinter, jag vill gärna veta hur alla ser ut och hur de ska sås innan det blir försent, även om grönsaksodlingen har förtur.
Det finns alltid plats för fler blommor, och vi har en bit mur kvar att höja.

Om jag längtar till våren?
Ja.
Eventuellt. Lite.

Jag är ingen snömänniska, även om jag värdesätter årstidernas växlingar.
Det har varit en ovanlig höst.
Vi är inne i december och det går ff att gräva i jorden.
Jag möblerar om, flyttar runt, städar, stökar till.
Grönsakslandet ska utökas.
Det blir fler lådor och nät att klättra på.
Det är en blå kanot som ska målas om och flyttas.
Bättre jord, bättre förutsättningar.
Mindre lera, mindre ogräs.
Frön är beställda, ritningar gjorda.
Planer.
Mer planer.

Min kropp är mitt tempel, grävandet tröttar ut samtidigt som jag blir starkare.
Trädgården får mig att andas djupare.

Jag är trädgårdsintresserad.
Såpass att jag skulle vilja jobba med det.
Jag är en rätt glad amatör, läser på det jag inte kan, lär mig en del utantill. Som det alltid varit. Det som är intressant fastnar...
Mina betyg från gymnasiet vittnar tydligt om detta. Inte de från KomVux, då hade jag två små barn och hade som mål att ta mig igenom bara.

Idag fick jag ett mail. Vuxenutbildning Trädgård. En termin heltid. Båstad. Sista ansökan 9/6, fram till 18/8 i mån av plats.

Ringer skolan. Finns ev en plats kvar, jag är välkommen att söka. Men. (hatar just dessa men...) Men utb börjar på måndag så det är bråttom. Och min kommun måste isf betala eftersom jag inte bor i kringkommunerna.

Ringer vuxenutbildningen i min kommun. Svårt att få tag på studie- och yrkesvägledaren. Tvärnej i princip. De tar beslut om platser i andra kommuner två ggr om året. Nästa gång är i september. Dvs försent. Dessutom beviljar de aldrig hela utbildningar, utan bara 100p i taget. Ont om pengar och byråkratiska, som hen själv sa.

Funderar. På att själv betala utbildningen. På att skriva mig i en annan kommun.

Ringer Båstad. Privatpersoner får inte betala, dock kan företag köpa platser.
Hmm. Om mitt företag betalar, då?
Om jag vill veta vad det kostar? Är inte lika säker på det när jag hört summan, 30 jävla tusen 600.
Men... då failar jag ur mig ur A-kassesystemet. Och det törs jag inte. Det är illa nog att jag funderar på att plugga när jag uppbär a-kassa...
Och om jag skriver mig i en annan kommun tappar jag anknytning hit dessutom ang arbetsförmedling osv, superkrångligt.

Så. Vem har ett företag med en ytterst förstående revisor, som skulle kunna hjälpa mig? Att låta mig betala en utbildning via sitt företag?

Utbildningen har en relativ oviss framtid, och i november tas beslut om utbildningen kommer att gå igång till våren, och till hösten igen.

Att vinna orimligt mkt pengar skulle vara helt ok också.

Edit:
Jag vann inga pengar.
Jag fick ett jobb.
Min trädgård är, och var, ett fritidsintresse.
Det hade varit helt underbart roligt, though, att få möjlighet att gå trädgårdsutbildningar för min egen skull.
Tyvärr är de sinnessjukt dyra, åtm för min plånbok.

Ibland är jag skörare än annars.
Då matar jag min rädsla.

När kvinnorna är gråa av sömnbrist dagarna före sina rättegångar.
När de uppgivet konstaterar att det de äger ryms i några resväskor i de små rummen de har hos oss.
När fina vännens sambo inte orkade mer, när kroppen till slut gav upp.
När cancern vann.

Då blir min själ orolig över att jag kanske inte är kool nog för mitt jobb. Att jag inte ska fixa att vara tryggheten, kunna fixa allt utan att vittra sönder.
Min chef har stor tilltro, litar mycket på min förmåga, har bara bra saker att säga.
Jag suger åt mig.
Det har sällan varit så bra som här.
Jag kan, är skärpt.
Egentligen vet jag att det här är så jävla rätt.
Men ändå.

Du ska överleva mej.
Du och barnen.
Min allra största mardröm är att bli lämnad i förtid av de jag älskar mest av allt.
Den rädslan matas när döden kommer nära.
Jag är stark.
Jag skulle klara det.
Jag bara vill inte tvingas använda den styrkan.

Igår en lång bilresa
Dimma och regnvåt asfalt efter en intensiv arbetsdag
Min sista, innan jag ska stå på egna ben
Inatt har vi sovit i Sollentuna
En hundvalp och tre katter

En klocka
Nya brallor och en kofta
En temugg som får mig att le

Spenatsoppa med suspended soup som värmer både magen och hjärtat
Bakverk helt glutenfritt
På Under kastanjen möter Twitter verkliga livet

Tshirtbar
Good Store
Kajsa Warg
Lakritshandel
Chokladfabriken

Fotografiska levererar oväntat mycket
Såpass att det blev ett eget inlägg

Hotellet? Inte det fräschaste jag sett men det är i rätt härad
Vi har kommit överens om att aldrig sova här igen

Imorgon är det tävling
Ögonen är trötta
Kroppen är trött
Det får bli som det blir

En bild från höstsalongen på fotografiska. Törs ärligt talat inte lägga den på Insta, vill inte bli avstängd...

En stund på en stol
Mycket intryck
Svarta bilder
Ljus
Färg

Fotografiska levererar oväntat mycket idag

Ni som känner mig väl, vet hur busigt det är att vi ligger här. 

(För er andra kan jag berätta att vi intagit lillebrors säng) 


Vi har köpt en ny dator till E, den fådda företagsdatorn han haft i två år nu är seg som halvfärdig kola. Han kommer från sin pappa i kväll, och det är meningen att den ska vara på plats innan dess. Tur jag är gift med en IT-människa. Även om jag kunnat själv, är det lättare för henne att fixa om det strular. 

Undrar hur lång tid det tar för honom att se det? 


Jag förstod inte riktigt då hur stort det var. Jag är uppväxt i Skåne, och flyttade till Sthlm 1996. Efterhand insåg jag hur många som kände nån som kände nån som... Arbetskamrater, vänner, familjemedlemmar. 

Många som saknar. Idag är det 20 år sedan. 

Säkerheten till sjöss är större. 

Havet är gigantiskt. 

#Estonia


Hennes huvud på min axel
Hennes hand på mitt bröst
Eller är det tvärtom
Nära nära
Hennes värme
Det är så starka känslor att jag ibland håller på att gå sönder

Vi har firat min älskade farmor
Förra hösten, när hon fyllde 90, visste hon inte om hon skulle fylla år mera
Hon har varit ensam så länge och vännerna har nästan tagit slut

På Galleri Estetica i Malmö träffar vi äkta människor
Anna med musiken och hennes familj
Stina med konsten och radiopratet
Det är hon som ställer ut
Underbara saker
Massor av känslor
Vi får kramar och några minuters pratstund emellanåt med båda
Hon är glad att vi kommit
Jag är glad att vi åkte dit
Det är svårt att ta in allt

Tavlan jag skulle vilja ha
Kostar som ett nytt tak till huset
Vi har ändå ingen vägg som gör den rättvisa
För nåt år sedan fick jag möjlighet att köpa något av henne
Det är en vacker platta med vackra former

Kroppen är öm och det är stört omöjligt att sova nu på morgonen
Det är sista dagen innan nya jobbet och jag kommer att vara i ett ganska kasst skick i starten
Släggyxor och envisa rötter
Spadtag och tunga skottkärror
Tre nersågade björkar av Thomas Trädfällare
De måste tas om hand
Jag är stark
Viljan eventuellt starkare än kroppen
Det är lätt att ta i lite för mycket
Bara lite
Gränsen är hårfin
Den flyttas hela tiden och det är svårt att tagga ner i tid

Efter fyra arbetsdagar åker vi till Stockholm
Tävling
Har sett fram emot den länge
Barnens pappa kommer att vara där
Jag har bestämt mig för att det är ok
Att bli omsprungen miljoner gånger kommer däremot att bli lite tufft
Men
Jag tävlar bara med mig själv
Det är enda sättet
Efter skadorna vill jag så gärna
Men låter det ta sin tid
Det gick orimligt fort på Midnattsloppet
Det kommer att gå orimligt långsamt på Spånga IP på lördag

Andas
Stark och vacker

Om

Ibland känns omvärlden som sirap. Mörkret är alldeles för nära.
Den äldstes röst i telefon, en röst som bryts av tårar när myndigheter säger nej.
En bit av mitt hjärta naggas av.
Om jag bara..
Allt hade varit så mycket enklare, eller kanske inte. Ingen vet vad som hänt om..
En strimma hopp när vi hjälper. Det känns bra.

Val

Många val i livet.
Stänga av. Fokusera. Lämna. Förändras. Börja om. Flytta. Lämna. Älska. Försöka.
Inget annat val har varit enklare än detta. Det räcker nu, jag vill se en ny regering.

Min underbara, fantastiska unge. Sommarlovets sista dag. Det skär i hjärtat när han frågar: "Mamma, kan du hjälpa mej att ta av mitt nagellack på tårna?" Han börjar åk6 i morgon, och de förstår helt enkelt inte. Att killar kan ha långt hår, nagellack och inte tycka om fotboll... Han är ganska tuff, rätt cool och spelar trummor. Det är väl inga killar som har nagellack? Jo. Speciellt hårdrockare. Oavsett, är det okej att måla naglar. Oavsett. #genus




Semestervik och a-kassa snarare.
Hårt arbete i trädgården, en barnfri månad, en semipride, ett bröllop, rätt många löprundor, alldeles för få dopp i havet. Fått lite färg, utan att bli rödbränd.
Känns bra.
Ser fram emot vanliga vardagar, scoutmöten, skoldagar, stockholmsresor, zumbaträning, löpartävlingar, bokmässa, träning i källaren, omarbetning av trädgårdsland och många nätter på Pixies arm.
Den ständiga känslan av att inte duga till, att inte orka, att vara för tjock, arbetslös och ful, den jobbar jag med.
Varje dag.

Stark och vacker

Jag sitter och lyssnar på regnet.
Många mil bort rasar en eld i skogen. Det är människor som mister sina minnen, sina ägodelar och sin tillit. Jag är tacksam över detta regn, trots att vi väljer att inte åka till stranden, och trots att jag älskar solen.
Det blir inget murbyggande eller plattsättning idag.
Ingen klippt gräsmatta heller, faktiskt.
Regn betyder liv. Växterna får sitt och luften blir lättare att andas.

Inatt har jag varit vaken länge, som en förberedelse inför nästa natt.
Jag tvekar.
Det är tänkt att jag ska jobba, hoppa in för en medarbetare vars hjärta inte pallade med riktigt och som nu inte jobbar natt längre.
I morse ringde telefonen, det visar sig att vi är två som fått frågan, och att vi båda tackat ja till detta nattpass.
Vi kan komma båda, den andre kommer oavsett. Det är här min tvekan kommer in. Är det värt en trasig natt till, och en halv dag, när jag inte behövs?
Jag avvaktar och bestämmer mig senare, nu när jag har valmöjligheten.
Försöker tänka positiva tankar om strulputtarna som dubbelbokat.
Det är svårt.
Mycket.

jag saknar din hud
din värme
dina händer i mitt hår
på min nacke
din andedräkt mot mitt bröst
dina läppar mot mina

jag gömmer mina tårar
i hundens päls

I'm happier than before.
Mostly.
But I have days when I'm not kind to myself. Not at all.
So stupid.
I really shouldn't.

Ett tag har jag tänkt.
Vridit, vänt, samlat tankarna.
Jo. Det är dags.

Beslutsamheten i ansiktet efter att forcerat backen på min senaste ensamma runda är rätt talande.
En vårutmaning med 50 löppass på 100 dagar?
Jodå, det funkade.
Jag har även antagit sommarutmaningen med samma upplägg. Frun har hakat på. Jätteroligt.
Vi ska springa midnattsloppet i september. Att ha ett konkret mål med min träning är viktigt för mej.
Ett flertal millopp, nåt 12kilometerslopp, två halvmaror, två maror, ett 6-timmars... och sen då? Pre-skilsmässoångest, skador, förlorad löplust, energiförlust, en trädgård...
Men. Det hände nåt. Förra årets mål var 10km. Jag levererade. Och jag är back on track. Har sprungit många korta rundor, men även några lite längre. Milen är passerad.

Med sunt förnuft och ett glas vin, är vi nu anmälda till Göteborgsvarvet 2015.
Frågan just nu?
Vem som ska köra hem ;-)

Det är sista kvällen ensamma. Hon ligger tätt, tätt tryckt mot mitt ben. Drömmer. Springer ibland. Suckar. Vi har undvikit Pixies namn annat än i viskningar de senaste dagarna. Idag har hon tydligt visat att hon ville upp i min famn, som när jag kom hem efter några timmar som trädgårdsscout. Hon är varm och mjuk, vi satt i stolen ute på verandan med ösregnet smattrande mot taket tills jag blev stel av kylan. Efter kvällsmat och en promenad somnade hon i soffan, lågt snarkande. #ronja 


Det här?
Hemma.
Jag är så sjukt hemma här, och jag har nog aldrig riktigt känt det så förut.
Jag har haft många adresser, några ett kort tag, några enstaka längre. Men här har jag landat, mentalt och kroppsligt.
Även om det är långtifrån kompisar och delar av min utspridda familj, känns det bra.
Det finns en uppsjö av projekt.
Ute.
Inne.
Vi betar av några, nya tillkommer.
Hela tiden.

Att vara hemma mer än en vecka utan kärleken, trodde jag skulle vara oöverstigligt. Överlever dock, om än knappt. Det kan möjligen vara en stor hjälp att hunden tyr sig till mej enormt mycket, och att trädgården slår ut i blom. Bokstavligen. Varje dag. Det finns massor att göra, och massor blir gjort.
Kroppen håller. Även om trädgårdsarbetet är tufft, ger det så mycket tillbaka.
Lugnet.
Stillheten.

Om ni bara visste hur glad jag är över dessa värdebevis, anmälan, planerad löpning
Ärligt talat?
Ärligt talat fanns det perioder när jag trodde allt var över.
När lusten att springa försvann.
När lusten var tillbaka, men skador satte stopp.
När kroppen blev tyngre, rynkan i pannan allt djupare.
Men det hände nåt.
Lite av energin kom tillbaka.
Sakta, sakta.
Lite jävlar anamma.
Jag blev uppsagd från ett jobb som var lite för långt bort, lite för stressigt några dagar innan min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning. Fult gjort, jag var sjukskriven efter ett fall från en stege och inte återställd.
Min fru jublade. Lite oväntat, men ändå förståeligt. Det tog några månader, men jag liknar mer mig själv nu.
Eller... jag är mer den jag vill vara. Igen.
Jag accepterade en utmaning som mina halvgalna kompisar på Funbeat la upp på Facebook, att springa 50 löppass på 100 dagar. Det är helt klart så, att jag behöver galna mål. Att ha nån slags morot, delmål, rimliga och orimliga. Att säga "jag skulle vilja kunna springa igen" funkar helt enkelt inte.
Efter en tids återhämtning, jobbsök, hundpromenader, trädgårdsjobb i 190 och smygstart på sommarjobbet har jag bara fem löppass kvar innan utmaningen är slut. Det är tio dagar kvar.
Piece of cake.
Skulle kunna vara the famous last words, men...
Jag är sjukt tacksam över pepp hemifrån, från kända och okända löpare, mamma och andra nätkompisar, egen envishet och att kroppen håller någorlunda. För det är ju så. Det är en ständig kamp jag för mot (och med) denna kropp. Jag mår bra av hård träning. Lite för hårt, och jag går sönder.

Det var länge sedan jag var med i en löpartävling.
Jag startar försiktigt.
I år är det Midnattsloppet.
Nästa år hade jag/vi planerat in 6-timmars i Skövde. Det kom upp en ny 6-timmars/mara i Spånga i höst, som också triggade mig. Överraskande mkt.
Oavsett innebär loppen mycket träning, och tålamod.

Stark och vacker.
Alltid.

En stunds vila med näsan i vädret i det blöta gräset, efter två dagars grävande, sågande och huggande. 

Inte helt förvånande har det varit rötter ivägen.

I morgon kommer ryggen att värka av helgens arbete, men ländryggen har klarat sig över förväntan. 

Det är en sån glädje i kroppen, hårt arbete och ett mycket synligt resultat. 

Trädgården är en ventil och gym samtidigt.

Att flytta så mycket jord, så mycket sten? Helt galet. 

Dagens väder har varit blandat. 

Vi har fått sol, regn, blåst om vartannat. 

Nästa vecka ska vi börja bygga muren på riktigt. 

 

Massage ikväll?

Ja tack!













Alltså. 
När det är grått ute, lillkillen äntligen fått sin diagnos och luften bara gått ur?
Då är tröttheten helt enkelt lite för utmanande.
Jag blir fransig i kanten och fladdrig i tanken. 
Det är svårt att koncentrera sig på det som är bra. 
Ett samtal med barnens pappa på väg hem från sjukhuset i förmiddags. 
Ett sökt jobb, ett kommunjobb jag faktiskt vill ha. 
I en annan kommun än vår.
Väntan på avloppsjouren så de här jävla rören sväljer vattnet ordentligt, och ett litet ängsligt fladder i bröstet för att nåt ska paja, sitta fast eller bli för dyrt.
Orken bara tog slut och jag har inte hunnit ut till min älskade jordhög. 
Funderingar. Frustration. 
Sköra dagar är värst. 
Såna som idag.
Jag vet ju att han kommer att klara sig hur bra som helst... Men den där oron har bitit sig fast, och är en av mina diagnoser. 
Jag bryter ihop när vi hänger tvätt, kramarna är nära.
Min rygg brast i lördags, jag blir långsamt långsamt bättre men har inte sprungit på alldeles för många dagar. Det är en del i tröttheten. Och skörheten. En annan är arbetslösheten och ångesten över att inte få pengar i tid eller ett jobb. Åtminstone inte ett lagom utmanande, roligt, välbetalt jobb som min kropp fixar. I morgon ska jag på intervju. På ett sommarjobb jag inte vill ha. Eller jo, om det vore ett som inte hade just "sommar" före skulle jobbet vara mycket mer intressant.
Se det som träning, inför nästa intervju, peppandet här hemma är bra. 
Rosa brödbullar till stockholmsresan, en knarkkaka till svärföräldrarnas snabbesök på söndag, vet inte varifrån energin kom.
Förmodligen kopplade jag in autopiloten. 
Baka kräver inget tankearbete, oftast. Långsamt gick det.
Ikväll har båda bybarnen varit hemma. Barn1 blev klippt, samtidigt som jag lagade mat. Skratt, en massa prat och provsmakning av kakan. Nu efter kvällspromenaden med hunden är det alldeles tyst. Storebror har gått hem. Lillebror sitter vid sin dator. 
Vi softar i soffan. Det är mörkt ute, och jag hoppas på sol i morgon.

Jag har närt en dyslektiker vid min barm.
Och jag älskar honom precis hur mycket som helst.


Den ballaste blasten vi har, vitlöksblasten från förra sommaren, växer och frodas i en av pallkragarna på baksidan. 
Jag blandar den med majjo, yoghurt och äpple, kokt ekopotatis och svartpeppar. Grovmalen, det gillar jag. Lite toscanskt örtsalt för sältan.
Den är ganska het, det är drag i blasten. 
Inte speciellt LCHF, men åh så gott till de sista skivorna rostbiff från veckans ekokött på Coop. Det är roligt, att de har så mycket ekologiskt där. Det innebär att det blir färre köpresor till Willys i stan, där det annars också finns gott om eko. Dock dåligt på chark. Saknas mer korv än falu, och ekobaconet änglamark har, har mycket mera kött. Däremot finns inte ekofalu på Coop. Så... vi fortsätter att handla på flera ställen;-)

Jo alltså. Det här med löpning...

Om att kunna, vilja, orka, vara rädd, få ont, euforisk lyckokänsla, misslyckande, endorfiner osv?
Jag fick ett mail, tog en bild och blev torr i munnen samtidigt som det började susa lite i öronen. 
Tro inte att det är socker som triggar igång mig. Det är sånt här... 



Att veta att jag kunnat, utfört, klarat av. 
Trots, (alternativt pga) fibro, ett skavande förhållande, astma, övervikt, allergi osv. 
Och nej. Jag har varken lämnat återbud eller kastat mig över anmälan idag kl 11:00. 
Även om det fanns ett sug. 
Även om jag hade velat. 
Det finns inte en chans i helvete att jag skulle ta mig runt i år på en acceptabel tid, dvs utan att bli avkastad från banan. Även om jag är i mycket bättre form i år än på ett tag.
Så nej.
Men nästa år, då tänker jag ställa upp i Skövde 6timmars. 
Jag har gjort det förut. Fick ihop typ en mara trots trasig kropp 2011. 
Tog mig runt i 6 timmar med en ännu trasigare kropp 2012. 
Det är dags nu. 
Om ni inte följer 42km på Twitter, gör det. 
Kristian har skrivit om sin upplevelse av årets tävling. 

Min utmaning just nu, löpmässigt, är #50löppasspå100dagar och just nu ser det rätt ljust ut. 
Jag har 18 löppass gjorda, det ett 19:e löppass inplanerat idag och det är 68 dagar kvar att kämpa. 
Ibland i sällskap med hunden, ibland med Pixie. 
Ibland med båda och ibland helt själv. 
Även om jag inte sprungit så långa sträckor, så känns det att det gör nytta, att jag blir starkare. 
Det känns bra.
Glädjen i löpsteget finns där.

Jag läser ett av länkat inlägg av Mia Skäringer http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab om diethets. 
Och träningsfanatiker.
Om varför och hur och om. 
Det finns så många anledningar till hur mitt liv och kropp sett ut. 
Hur det kommit sig att jag aldrig varit nöjd, aldrig dugt åt andra eller mig själv. 
Jag har testat flera olika vägar.
Viktväktarna, där jag aldrig rasade så mkt som det var tänkt
i början, och som gjorde att jag gick upp mera efteråt. Varje gång. 
Min sköldkörtel ballade ur när jag käkade pulverdiet. 
Jag tål inte kolhydrater, så LCHF är det som funkar bäst för mig. Inte så att jag är tokstrikt, eller försöker frälsa världen. Men... det funkar ju? 
Jag slipper ont i magen, slipper bli en spärrballong, och mitt humör är mycket jämnare. Jag tror inte på mirakel, jag rasar inte i vikt, men långsamt tar jag mig neråt.
Dessutom är det gott.
Nuförtiden tränar jag för att JAG ska må bra. Inte för att duga åt nån annan. 
Det är en enorm skillnad.
Det känns bra. Och innebär att jag skärper mig mera, åtminstone i omgångar. 

Två trappsteg upp står han, då blir de lika långa. Det var mycket
skratt vid matbordet ikväll, storebror pratade så mycket att han hade
mat kvar på tallriken när lillebror ätit klart.
Eller så berodde det på att det var färsröra. Den där lillkillen äter
olika fort beroende på hur gott det är. Märkligt.
Är det gott äter jag gärna långsamt, för njutningens skull.
Det blev en lång kram.
Det är mycket kärlek mellan de där två.

A-fil med kanel. 

Så enkelt. 

Löjligt gott efter simningen. Den däremot? Förmodligen hur bra som helst efter trädgårdsarbetet igår, men ooooh vad jobbigt...

Det blev bara en kilometer, men det får vara bra så. 

Jag har tittat på de där plattorna ett tag. De som stått lutade mot
uterummets baksida sedan i höstas. De låg runt hallonbuskarna då, men
jag möblerade om i grönsakslandet och nu var de över.
Funderade mera, lite på hur jobbigt det skulle bli att klippa
(o)gräset mellan pallkragarna. Att lägga småsten emellan fungerade
inte riktigt så bra som jag tänkt, det ligger mellan de främre
lådorna. Det funkar att stå på, men det växer ganska bra där.
När jag grävt ner första lådan, testade jag. En platta går preciiiis
ner! Mätte plattan, mätte längden, räknade plattor. Förra årets
pallkragar är precis 4,5 m brett. Dvs 9 plattor. Svisch liksom. Det
fanns 12, och 3 plattor fick plats mellan två av de bakre
pallkragarna. Mellan de sista har vi Berg-i-dagen, så där blir det
mera småsten.
Det där berget är en av anledningarna till pallkragsodlingen. En annan
är att slippa böja sig. Dessutom har vi gott om ogräs, det tar sig
inte lika lätt in i lådorna.
Var vi får tag på Småstenen?
Vi bor ganska nära Småland, rabatterna är fulla...
Idag har jag ont i kroppen, men det är det klart värt.
Det tog flera timmar, men jag är så nöjd.
Livsenergi.
Frisk luft.
Trädgård.

När glada tillrop på twitter som det här, ger en tårar i ögonen?
Då vet man.
Jag har haft bättre morgnar.
Sovit skitkasst i två nätter.

Kämpa, kroppen!

Ja. Jag vet. Jag har sagt det förut.... jag är ALLDELES för bra på det här.
Jag tycker om att baka, och ger hellre lillkillen hembakt bröd än
köpebröd. Gärna med ekologiska ingredienser.

Fast det är ju inte sååå svårt. Egentligen. Knappast rocket science.
Det som krävs är tålamod och övning. Massor med övning. Låt misstagen
bli lärdomar, det är sällan oätligt även om det inte alltid blir så
vackert som man tänkt.

Grund:
1 pkt jäst
1/2L ljummen vätska (vatten, mjölk, äppeljuice t ex)
salt
ev fett (olja, smält smör)
sött (lite, då jäser det bättre)
mjöl, tills det inte klibbar så mkt

I dagens brödbak hade jag
1 pkt jäst
1/2 L ljummet vatten
salt
olivolja
1/2 dl nyposkalsmjöl
1 dl linfrön
lite mald brödkrydda
ett par dl lantbrödsmjöl
Rågsikt

Blanda jästen med vattnet så det löser sig.
Blanda i resten tills det blir nästan klibbfritt.
Låt jäsa i 30 min under bakduk.
Knåda degen några minuter.
Ös upp den på mjölad bänk, och dela degen i åtta delar.
Rulla, kavla/platta ut till runda kakor.
Nagga lite. Låt jäsa en stund till under bakduk.
Grädda i 200C tills de fått lite färg.
Låt svalna under bakduk.

Sovmorgon?
Jag vaknar alldeles för tidigt, av att hela kroppen skriker.
Det är en skitfin tatuering, men efterverkningarna?
Jävla fibro.
Jag har inte simmat på en vecka, inte sprungit, inte yogat. Resan till
Stockholm blockerade effektivt träningen i början på veckan, sova i
främmande sängar, släpa, kånka, smärtan, sitta obekvämt i bilen på väg
hem, den helt sinnessjuka tröttheten de två dagarna hemma, den galet
oergonomiska bänken på simhallen igår...
Jag ska strax resa mig, behöver definitivt yoga.
Pronto.
Sedan?
Sedan kan jag vara awesome igen.
En frukost hos A&N och katterna, sightseeing på söta fruns arbetsplats med
en bonuskram av P, och sedan vidare till stan med pendeln från Upplands
Väsby.
Dramaten, en lång köplista och mobilkamera.
Ett lila, illa medfaret, välanvänt SL-kort från en annan tid i mitt liv
och en vattenflaska.

Jag hade glömt hur jobbiga alla dessa synintryck är, och alla ljud.
Det är musikanter på tunnelbanan och även om de är ovanligt bra, stör
de min resa.
Min rytm passar inte riktigt här, och jag längtar lite hem till huset.
Jag är glad över att jag planerat min rutt så bra, att min lista inte
är alltför spretig.

Jag går av i Slussen, tar mig upp på kanten av världen och ser ut över Stockholm.
Fotografiska ser så litet ut här uppifrån. Där var vi igår, och det är ett av mina favoritställen när vi åker upp hit. Vi åt lunch och tittade på miljarders foton, köpte några kort. 
När jag ser gluggarna i muren, blir jag nöjd. Knäpper månadens bild till ESSA, och hoppas att O inte blir alltför missnöjd med hur jag valt att gestalta "öppning". Hen såg fram emot min bild, och trodde nog att jag skulle ha en helt annan vinkling.
Det är jag och några få turister som vågar oss upp hit i blåsten för att fotografera. Vi ler mot varann och jag går vidare. Jag kanske kan räknas som turist här nu, men det känns nästan som hemma. 


Innan vi åkte i måndags, kollade jag möjligheten att hinna åka inom Saltå Kvarn på vägen hem. Först blev jag besviken, men sen såg jag till min stora glädje att det finns en affär på Söder.
(Det är mycket möjligt att jag egentligen visste det, men jag hade helt glömt bort det i så fall.)
Vi försöker äta alltmer ekologiskt, och eftersom jag oftast bakar det bröd lillkillen äter, känner jag att jag gärna vill ha ekologiska ingredienser i. Det finns ett ganska stort utbud av ekomjöl på de affärer vi storhandlar på, men det finns mer att välja på här. Renstiernas gata 27 ligger affären på, och jag rekommenderar ett besök här. 


På samma gata, fast på andra sidan, ligger Kajsa Warg. Det var med flit jag lät bli att ta en korg, och det visade sig vara galet snillrikt. Tror att jag skulle kunna lägga hela månadens matpengar här, om jag haft en kundvagn och mera tid. Jag var tvungen att bära i famnen och blev nöjd med de ekovaror jag hittade. Det finns hur mycket ögongodis (och verkligt godis) som helst, av både lyx och stapelvaror. Det är kul att bara titta, gör det.
Det finns en Kajsa Warg vid St Eriksplan också, där har jag varit förut. Den här var ny för mig. 



Jag åkte till Odenplan sedan. Odenlab finns på nätet, och jag kommer nog att använda mej av det snart. Jag menar, såhär kan jag ju inte hålla på. Åka till Stockholm med mitt usbminne och framkalla bilder?
Jag har inte hittat nåt liknande ställe i närheten av där vi bor, och har tröttnat på att leta. De är trevliga i butiken, och svarar gärna på frågor. Jag lämnade in min bild som jag använt på förra veckans fotoprojekt. Den ska få en fin plats i vårt hem, jag är nöjd med den bilden, och hon är så vacker.
Jag hann precis tillbaka till Hötorget i tid, en systerlunch på Hurry Curry. Ovanligt med prat om hennes jobb. Men riktigt roligt. Tror att hon är för ledig annars, men nu mellan två möten var det aktuellt. Det var galen volym, mycket folk men god mat. Lite som jag föreställer mig att det är i Indien, men på ett annat språk.
En bra start på indiska veckan här hemma.

Efter lunchen drog jag vidare uppför Drottninggatan. Där finns det citat ur böcker längs med mitten, och jag tror det bestämt var Strindberg som skrev det här.
Messade hem bilden till hus/barn/hundvakten, som uppskattade den :)



Jag var på jakt efter kryddor, både milda och starka, och alla tänkbara sorters linser/bönor.
Taj Mahal har mycket att välja på. Det är liksom allt på ett ställe. Även om det såklart finns en massa i vanliga affärer så känns det mera genuint att handla här. Jag är glad åt mitt val av väska, jag hade aldrig orkat bära det här. Vi använder mycket kryddor i vår matlagning, långifrån bara salt och peppar. Jag har däremot slutat köpa kryddblandningar med en massa konstiga tillsatser i och blandar hellre själv. Det slank ner ett paket poppadums också. Lite kolhydratlyx ;)

Jag passerar observatoriekullen på väg tillbaka till Odenlab. Där har vi varit med miniorscouter för länge sedan, och det är ett riktigt coolt ställe. Idag hastar jag bara förbi, men hade gärna strosat runt där inne ett tag.



Efter fruktlöst letande efter en present till Pixies födelsedag ger jag upp. Det är hopplöst när jag vet precis vad jag vill ha, och det inte finns att få tag på.

Jag har en tid att passa, och det var ett tag sedan jag var på Flash Fighters i Aspudden.
I födelsedagspresent fick jag en halv tatuering, det är märkligt egentligen det där. Viljan att smycka sin kropp med färg. Det är alltid något mer jag vill göra. Nu är det vanligtvis annat som pengarna går till.
Det är två kvinnor som jobbar här, Mia och Karin. Mia har haft den här studion länge, länge och det är den äldsta studion i Stockholm. Karin har varit här i 6-7 år. Första gången hon tatuerade mig jobbade hon på Kungsholmen, men finns ibland i Gustavsberg.



Jag ska tatuera insidan av handleden. Det är den första tatueringen som jag inte kan dölja med vanliga kläder utan behöver lång ärm.
Det är därför jag går hit, eftersom jag litar på Karin. Kul att hon hade möjlighet att ta emot mig, jag var ute i god tid. Hon har gjort en cover up på mej, på bröstet, och en påbyggnad på ett kinesiskt tecken långt ner på ryggen. Dessutom har hon gjort en tatuering på min mage, en på låret och en på övre ryggen. Och jag är nöjd med dem alla. Resten av mina tatueringar har jag gjort på andra ställen.
Ibland får jag frågan hur många tatueringar jag har.
Hur svarar man på det?
Hur räknar man då?
Diskuterar det med henne, hon har också fått frågan. Hon brukar svara med en motfråga.
Hur räknas hennes sleeve då? Som en? ;)



Om det gjorde ont?
Jovars.
Annars vore det ju liksom inte riktigt samma grej.
Men det gör ondare på låret, speciellt på utsidan.

Om jag är nöjd?
Ja.
Oh ja.


Ensam är stark?
Jag är stark, men..

Just nu känner jag mej bara ensam. Det brukar vara första natten hon
är borta som blir kortast. Det är en natt av tre kvar, och jag hoppas
att natten som var blir den korta.
Jag är trött. Seg i huvudet. Och... Det är så mycket jag vill göra.
Så mycket jag tycker att jag borde ha gjort.
En av anledningarna till att jag har fibro, amongst many other things,
är mitt duktighetskomplex.
Jag vet att min fru gör mycket härhemma, mycket fortare än jag. Det
blir alltid väldigt mycket tydligare när hon inte är hemma några
dagar.
Jag vill göra allt.
Både det jag brukar, och allt annat som behövs.
Då kan det bli såhär.
Kaos.

Misär.

Jag började springa för nästan exakt 6 år sedan.
Det dröjde några månader, sedan var jag uppe i en mil. Har kallat mig
löpare sedan dess.
Fyra mil i augusti det året och mitt första marathon året efter. Året
efter det, ännu ett.
Min 40årspresent sitter på benet som en reminder, en pinuppa med
asics, linne och shorts.
När livet blev ohållbart, blev löpträningen övermäktig. Sedan kom skadorna.
Fall, två faktiskt, gjorde mig rädd för lera och backar i skogen. Knä,
armbåge, bröstkorg.
Foten som pajade av stålhättepjucken, långsam läkning. Ländryggen,
inte helt hel ännu.
Trädgården var min största träningsinsats förra året, tillsammans med
simning, lite styrketräning och en del cykel. Promenader med hunden
som flyttade in i april. Yoga? Perioder. Tappat det där
varjedagsyogandet när jag började jobba långt bort. Eller kanske redan
innan?
Stressen jag byggde upp i höstas har lugnat ner sig, jag är nästan
okej, nästan stark även fysiskt.

Jag dricker mitt Roibos, löparlusten har vaknat. Jag har sprungit ett
par gånger under hösten, börjat och slutat. Vet att jag kan, eller har
kunnat, har haft för höga krav och ledsnat. I år har jag rivstartat
långdistanssimning i vår lilla simhall i byn, känner hur starka benen
trots allt är. Det känns som om jag skulle kunna...
Har plockat fram Malin Ewerlöfs löparbok, tittat på hennes och det
nybörjarprogram hustrun letade fram ur gömmorna. Nästa vecka, då
jävlar.
Oavsett väder.
"Every other year, it seems, I have felt like I can do anything.
Anything! I just have to decide what to aim for. And then of course
the inevitable o sneaks in and turns that anything into well, maybe
something and eventually it's more like at least I can do a few
things, but it has always started as a wide open space."
Robin Farr, farewellstranger



Näe.
Riktigt så har jag nog inte känt.
Att jag skulle kunna göra vadsomhelst?
I år mindre än nånsin.
Jag vaknade ensam med hunden första morgonen i år. Sedan blev det
långsamt lite bättre.
Och nu, ett par veckor in på året, känns det rätt okej.
Oavsett en massa saker.
Rätt många saker.
Men, det är helt klart stenar i rörelse.

Åt rätt håll.

Snarare att välja kanske...
Det finns en del svartvitt i mitt liv. Många av bilderna jag tar i
vanliga fall, är svartvita.
Speciellt de dagar mörkret och melankolin får för mycket plats. De
uppsatta bilderna på väggen i vardagsrummet är till största delen
svart/vita. Jag vill ha dem så.
Min yogakudde. Boxningshandskarna. Säcken. Min garderob till stor del,
även om det numera finns både grönt, rosa och lila. Favoritkudden i
soffan.
Eller som på bilden, mitt nya förkläde.

Idag är det hundmys.
Välbehövlig avkoppling.
Hon är varm, och hennes hjärta slår mot mitt ben.

Tanken är att jag ska baka bröd till barnet, ge fåglarna mat, söka
några jobb, sätta in disk i diskmaskinen, träna, bära 62 kantstenar
med hjälp av barnet, vika tvätt, hjälpa till med läxor, packa badpåsen
till i morgon bitti, leta upp millimeterpappret...

Men just nu, just här, med sovande hund i knät, andas jag. Läser
andras bloggar, tittar på bilder och hämtar kraft.
Gårdagens simträning och lite för korta nätter sätter spår.

Igår hade jag koll, ett lugn, allting flöt. Vi hann det vi skulle, i
princip, och hade en fantastisk promenad i kylan och blåsten.

Idag?
Not so much.

Idag har jag tillbringat förmiddagen i tvättstugan, och sittandes med
en sovande hund i famnen med tårar i ögonfransarna. Lyssnat på Lisa
hos Niklas, ett fint program. Helt ur balans, ganska olik mej själv.
Jag fryser, ända in i ryggmärgen. Trots byggfläkt, dubbla sockar,
yllefleece och underställ. Värk i kroppen och suddig i ögonen.

Jag glömde helt ta mina mediciner igår. Mediciner jag tar varje, varje
dag. Det finns en anledning till det. En av tabletterna är för att
hjälpa min ickefungerade sköldkörtel. Denna lilla jävla tablett, som
är så viktig för hur jag mår. Det tar ett tag innan det märks, numera.
Förut? Då märktes det ganska direkt men nu tar det alltså lite längre
tid.
Jag är skör, grinig och förmodligen helt hopplös att vara i närheten av.
Trots det vibrerar kärleken i detta hus, och hunden växlar mellan våra
knän. Jag hoppas vända känslorna innan lillkillen kommer hem, han
förtjänar bättre mamma än såhär. Alltså. Ni förstår ju precis som jag
att det är så fel att tänka så.
Good enough.
En good enough förälder...
Men idag är det svart eller vitt.
Jag visste det skulle hända, men det fick mej ändå att tappa fattningen en stund. 
Bloggen "Taxilandet" är en cancersjuk mammas berättelse till sin lilla dotter. Den är bra skriven, och jag tror att den är till stor hjälp för henne att minnas sin mamma. 
Jag anar att en del av er följt en annan cancersjuk bloggare som nyss dött. 
Om ni klarar att läsa mera, kommer länken här:

http://taxilandet.com/?p=1311


Utan henne är jag vilsen och vinden blåser rakt igenom.
Jag saknar hennes blick
hud
andetag.

Hennes kärlek får mig att växa.
Ger mig luft i lungorna.
Med henne är jag respekterad och viktig.
Ensam faller jag tillbaka i det gamla.
Det är svårt att göra slut med sitt gamla jag, hur enkelt det än låter
på reklamen som just nu snurrar på radion.

Att jag är en överlevare är kristallklart.
Jag vet att jag klarar mig själv.
Om jag måste.

Jag är bara så oerhört tacksam över att jag slipper...

Idag är jag som ett läskpapper. Alla känslor sugs in och fastnar som
fläckar. Orkar inte värja mej, har inget försvar.
Det blir så när jag somnar sent och vaknar tidigt.
Vardag, första dan i skolan och ingen möjlighet att sova ut. Det är
bara vi två hemma. Och hunden.
När skolbarnet fått sällskap halvvägs till skolan, vänder jag och
hunden hemåt. Vi far till min farmor, är där längre än vi brukar.
Söthunden får ligga i soffan mellan oss, blir klappad länge länge. Vi
pratar om det vi brukar prata om. Klockan på väggen tickar högt. Hos
min farmor står tiden nästan still. Nyheterna för idag är att farmor
tycker hon ser lite sämre, och att min pappa har byggt ett förråd. Det
är via henne jag får veta saker, själv berättar han inget. Det är iofs
åt båda hållen. Jag har slutat berätta. Det finns inget intresse.

När vi kramat farmor klart, åker vi till stranden.
Hunden blir överlycklig och helt spattig. Försöker bita vågorna, och
skäller på dem när de kommer för nära. Framtassarna blir blöta, och
hela hunden lite sandig. Jag låter henne inte dricka av vattnet, trots
hennes försök. En ruska med blåstång blir ordentligt omskakad och hon
försöker fånga flygande grästång i vinden. Mannen på cykel skrattar åt
henne när han cyklar förbi. Jag önskar jag hade haft långkopplet i
bilen idag, så hon kunde sprungit mer fritt.
Nästa gång.

Den här hunden? Hon är ibland rätt duktig på att få mej att må bättre.
Nu sover hon i soffan, bredvid skolpojken som tränar engelska glosor.
Ute ösregnar det, men vi hann hem allihop utan att bli blöta.

Fryser?
Kall säng?

Dagens hetaste tips:
Mikra en vetekudde, lägg den under täcket. Den hinner värma upp
riktigt bra under stunden det tar för dej att bli klar för sängen.