100 vitlöksklyftor

Lag:
2 dl äppelcidervinäger
2,5 tsk oregano
2,5 tsk basilika
4 lagerblad
ca 3 dl olivolja

Förväll de oskalade klyftorna 3 min.
Häll av vattnet och spola klyftorna i kallt vatten.
Skala dem och lägg dem i en burk.
Slå på vinägern, den ska täcka vitlöksklyftorna.
Sätt på ett lock och låt stå i två dygn.

Häll av vinägern och blanda vitlöksklyftorna med kryddorna.
Häll på oljan.
Låt vitlöken stå i två veckor, då är de färdigmarinerade. De håller sig flera månader i kylskåp.

Ur inlagt och hemlagat i glas och på burk av Caroline Hofberg. En rolig och lite annorlunda bok med inläggningar av grönsaker, bär och frukt.
Hennes päronmarmelad med valnötter is to die for till en god ost.

Ett slag i magen.
Tårar för H.
Och alla minnen från mitt förra liv brusade i öronen.
Det finns för många.
För många som försöker.
För många som lyckas.
För många som verkligen inte vill mer.
Jodå.
I de allra mörkaste stunderna har tankarna även funnits hos mig.
När jag inte såg någon rimlig väg ut.
Miljön vi levde i tog allt syre.
Orken var slut.


Tack för att ni överlevde.
Att vi alla vann.



www.suicidezero.se

#25

Den första löprundan efter hemresan. Det har varit en tuff vecka, med undantryckt sorg, start på en utbildning jag vill gå och en kollega som inte vill hjälpa till genom att byta schema en dag i veckan i några veckor för att det ska vara möjligt för mig att genomföra den.
Det har gjort linjerna i mitt ansikte djupare, och tyvärr unnar jag henne magsjukan hon fick i torsdags.
Tyvärr, eftersom jag inte vill vara en sån person. Men hon gör det inte lätt för mig.
Hon letar fel.
Hon påpekar dem.
Hon pikar mig när jag inte hinner med men ljuger om sina egna misstag.

Om jag letar nytt jobb?
Ständigt.
När energin räcker till.

Jag letade egentligen efter helt andra bilder, när jag snubblade över de här. Det är tidiga bilder på huset, och trädgården.
I augusti har vi bott här i tre år. Det har hänt rätt mycket, både i själva livet, inuti huset och i trädgården.

1. Fyra pallkragar? Ojoj. När vi flyttade in, fanns det två höga tujor här på baksidan, och det var väldigt mörkt. Nu finns det sju pallkragar i den delen och ett fågelbad på stubben från den ena tujan. De två odlingslådorna som Pixien byggt denna hösten, och som står mot andra grannen, får snart sällskap av de tolv stora och sex mindre som väntar i uterummet. De väntar på att snön ska försvinna och marken bli mjukare.

2. Muren. I år ska den bli klar. Det har jag bestämt. Ok?

3. Well. Björken är borta. Hallonen är flyttade till framsidan.

4. Samma björk. Där skottkärran och plommonträdet står, finns just nu ett växthus. Det byggdes en mur förra våren, och odlades i det där gratisfyndet redan den säsongen.

5. Den nedre bilden hamnade på nätet med texten "om tre timmar är det vårt!" Det har bytt utseende rejält här, och mer ska det bli. Vi har hittills tagit ner åtta träd, och rabatten vid stenmuren har tömts på stickiga buskar och fyllts på av perenner. Dörren är vit. Skorstenen har fått en huv. Grunden har fått dränering. Annars är det mest inuti som huset har fixats till med färg och tapeter förutom en massiv badrumsrenovering.

Psssst.
Ser du hur tomt det är på gårdsplanen, bejbi?

Det är många timmars slit mellan de här bilderna och nutid. Mer kommer det att bli. Varje timme är guld värd och även om det kostar så är det en rätt billig terapiform. Dessutom produceras lite ätbara grejer.

Win win.

Världen har spruckit lite, och ingenting blir som förut.
Eller kanske precis som förut.
Dagen har pendlat mellan misstro, tomhet och ilska.
Nu finns bara ledsenheten kvar.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för de som var nära.

Man får inte göra sådär.
Faktiskt.

Ena dagen är aldrig den andra lik.
De boende fladdrar fort förbi eller stannar längre.

Idag har jag packat en familjs alla saker.
Säckar med kläder.
Kartonger med viktiga papper. Smycken.
Skolgrejer.
Tankarna är hos dem hela tiden.
Vad händer med dem nu?
Med barnens skolgång?
Kommer de att hämta sina saker?

Det här jobbet är ibland svårt att släppa, och det suger all energi som jag vill ha kvar till min egen familj.

Jag bör undvika stress och tunga lyft.
Ironiskt nog är det tvärtom just nu.
Mitt liv, min själ och mitt hjärta trivs bäst när det är lugn och rutiner, rimlig arbetsbörda och trevliga arbetskamrater.

Är det för mycket begärt när en är 45 och kroppen stundom är 93?