Börjar dagen med att ligga kvar, och försöka somna om.
Gav upp och dammsög (förankrat med Pixien), lade ut mattan.
I skenet från plantornas ljus är det sannerligen dags för yoga. Det har varit alldeles för långt uppehåll.
Idag blir jag fri.
Äntligen.
Och på tisdag börjar nya jobbet.
Det är en veckas tuffe arbete i egna trädgården som väntar och jag ser fram emot det med glädje.
Jag tömmer huvudet.
Sträcker ut kroppen.

Ett envist duggregn.
Jag är också envis.
Tillsammans baxar vi stenar.
En vän har taggat mig i ett inlägg om Havtorn som skänks bort. Tre stora buskar.
Vi ska hämta dem i morgon, med Jans släp.
Plats för dem krävs.
De är stora.
Därav baxandet av stenar.
Jag hade tänkt bygga till den här muren, typ nästa år.
Rädda den stackars rosa flädern som inte har tillräckligt med jord, eller ens bra jord, och höja upp den.
Nu blev det lite mer bråttom, men varför göra saker i en viss ordning när en kan göra allt på en gång?
Vi får bygga resten av muren sen, när havtornen är på plats.

Jag har planterat lök.
I uppehållsväder.
Röd lök.
Ska bli spännande, första gången med sättlök.
Pixien har bytt ut lite jord till vindruvorna i växthuset.
Hoppas de blir glada.
I morgon ska jag så svartrötter om jag hinner. Och plantera om Anguriagurkan.
Förutom att fixa havtornen alltså..

Efter ett ledarmöte om vårens hajk och scoutläger möter mig ett upplyst välkomnande hus.
Hemma.
Det är ett bra ord.
Verkligen.

Vaknar av att regnet smattrar mot rutan. Idag också?
Var medvetslöst trött när jag la mej, så persiennen är uppe.
Det är ljust.
Sent.
Hunden ligger tryckt mot mina ben.
Mysigt men lite för varmt.
Ligger kvar ändå.
Stormen ute är inte inbjudande direkt.
Tar mig upp, har ingen styrfart alls.
Messar med hustrun, ger hunden mat. Glömmer att äta själv, är inte hungrig, men tar medicinerna.
Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska springa, eller gå direkt in i duschen.
Tiden bara försvinner.
Plockar undan lite, springer trots allt, äter frukost, duschar, sätter igång en tvätt, en maskin disk.

Hämtar hustrun, hunden är med. Överlycklig när hon blir utsläppt ur bilen.

Hämtar ett fynd på skroten.
Bär den hem i stormen.
Galet.
Men roligt.
4,5m begagnad ränna 50kr istället för typ 600 som en ny skulle kostat. Det innebär att regnvattnet från grannens uthus inte bildar en ränna ner i mitt trädgårdsland den här sommaren.
Nu behöver vi bara en vattentunna ;-)
Yey.

Myser i soffan med hunden. Nu är äntligen båda mattarna hemma. Hon knölar sig ner mellan oss. Tätt tätt. Mycket nöjd.

Ok. Bilden med havtornen då?
Jo... Min vän Marie älskar att shoppa. Hon hittade tre stooooora havtornsbuskar åt mej. Jag behöver gräva upp dem, och köra hem dem själv, men de är gratis!
Dessutom ger de bra skörd.
Nu ryker brudspirean vid Buddhastatyn.
Jag har redan planerat det där bytet, men det låg på framtiden.
Det händer ibland saker snabbt här!

Ett steg i taget.
Ibland två på en gång.

Vi softar i soffan, hunden och jag.
Vi är rätt duktiga på det.
Vana.
Nära nära.

Med fingertopparna mot varandras.
En tågruta emellan.
Så mycket känsla.
Tåget till Stockholm avgick i tid.
En vecka går fort, visst?
Han hann se att jag blev ledsen innan tåget gick.
Det känns som ett nederlag, men samtidigt... Att dölja alla jobbiga känslor är inte heller bra.

Vi vaknade av regn mot rutan.
Lite oväntat, och omkullkastade planer.
Hunden och jag tog sovmorgon.
Väldigt välbehövligt.
Både för timmen som försvann inatt och gårdagen.
Det känns i kroppen, provet från igår. Inte helt oväntat. Det gick åt en hel del energi, men resultatet är helt okej.

Vi har sprungit jag och hunden. Förbi skroten. Det är tredje gången nu, och det känns bättre i benet.
När vi kom tillbaka, letade vi vår i trädgården. Det fanns mycket som kommit upp.

Det där med att flyga?
Funkar sällan.

Bilden sammanfattar dagen rätt bra...
Högskoleprov.
Det ena matteprovet värre än det andra.
I dubbel bemärkelse faktiskt.
Jag gissade, och hoppades på, att det var dagens första prov som skulle vara det där extra.
Det som skulle bortses ifrån.
Det var det.
Mitt resultat hade inte kommit i närheten av ett ok medel, om vi varit tvungna att ha med det.

Jag är stolt över att kunna meddela att jag i princip kommer att landa på mitt senaste resultat.
Det där way out of date provet jag gjorde för mer än 15 år sedan..
Rätt coolt egentligen faktiskt.
Behöver jag säga att jag är helt slut som artist?

Ungen har lagt sig. Vi har ätit sushi och sen glass. Myst i soffan.
Vi har i morgon på oss, i morgon kväll åker han till sin pappa. Det är påsklov och han kommer tillbaka på söndag igen. Ser fram emot en ledig vecka till, och att han kommer tillbaka igen. Det är lite kluvet.
Hunden stannar kvar.
Pixien kommer hem.
Det är bra.
Mycket.

Hunden ja.
Hon ligger i mina knäveck och drömmer.
Springer lite.
Morrar lite i sömnen.
Vi får väl se om vi orkar springa lite i morgon.
Det där med att duscha känns ju så meningslöst om jag inte tränar först ;-)
Tänk vad livet förändras snabbt ibland.
Invanda hjulspår?
Knappast.

#starkochvacker

Det är för många avsked.
För få timmar på mina dygn.
Jag känner min styrka, och mina svagheter.
Jag är bara så galet duktig på att ignorera dem.

Idag har jag sprungit.
En kort långsam runda med sötaste hunden. Det går fruktansvärt dåligt att andas på morgonen, btw. Men jag är envis nog att fortsätta. Det är mindre än två månader kvar till tävling, och varje gång jag tränar, känns det som sirap.

Sagt farväl till min hustru vid tåget.
Det är sista Stockholmsjobbshelgen innan hon börjar sitt nya jobb, lite närmare hemma.
Fast det hjälper inte. Jag less ve etter henne ändå.

Hunnit krama de stora Brobyungarna och fått deras nyckel. (Ett stort förtroende, I might add...)

Köpt mer nät, fler stolpar. Lyssnat för mycket på Takida i bilen, Curly Sue passade lite för bra just idag.

Hälsat på min farmor, som såg lite sliten ut efter flytten hem. Lite äldre. Det är alldeles för längesen, förkylningar och ett trasigt ben (båda mina, inga hennes) har satt stopp för besök.

Köpt säsongens första chokladdoppade strut på premiärdagen. Otto och glassfabriken, helt klart bäst. En kula är som tre Stockholmskulor...
Banoffee funkade ok.

Fått ett par fantastiska randiga sockor på posten. Lång historia som började med ett foto, komplimanger och slutade med sockor.

Ikväll har jag gått igenom fler mattefrågor till provet i morgon.
Ety mina tidigare prov är out of date.
Eftersom mina bästa skills är språk, eller iaf har varit, är det bara matte jag övat.

Nu är jag sömnlös, som alltid när frun jobbar borta. Hunden har värmt upp sängen.
Ska försöka, annars går provet åt helvete. Det finns potential för det oavsett.

Stark och vacker

Så.
Vad har då dessa bilder gemensamt?

Ronja.
(Såklart)

För att kunna ha söthunden utan koppel i trädgården, behöver vi kunna ha den inhägnad. Den är omöjlig, åtminstone nästan, att hägna in i sin helhet.
Med de nya pallkragarna, och de gamla, inser jag ju att det kommer att tillbringas ännu mer tid på baksidan än förut.
Så vi hägnar helt enkelt in baksidan.

Enkelt?
Sa jag enkelt?
Nja.
Jämfört med att hägna in hela, visst. Och vi har funderat.
Klurat.
Och tänkt.
Jag har letat fina grindar på Pinterest.
Staket.
Rosbågar.
Fågelholkar.
You name it.
Mina anslagstavlor är rätt omfattande.
Vi är rätt överens, hon som bygger mest och jag som tänker mest trädgård. Vi har lyckats enas om en båge, en grind och ett staket.
Nätet som ni ser på bilden, är en start. Ett första steg mot en nyvunnen frihet för både oss och hundskrutten.
Jag räknar med att spireahäcken kommer att växa igenom nätet, kanske redan i år.
Och kanske kanske slipper vi några av grannskapets katter i våra trädgårdsland dessutom...

Ett steg i taget.
Det brukar bli bäst så.

Jag är 45 år.
Och jag har ALDRIG aldrig tidigare kört bil med släp.
Ever.

Men idag så.
Hade liksom inget val.
Ensam hemma, och fått låna grannens bil och släp.
Vi har nämligen ingen dragkrok på vår..

Sibbhult-Kattarp tom.
Kattarp-Broby fullastad.
Backa.
Broby-Kattarp tom.
Kattarp-Broby fullastad.
Backa.
Broby-Sibbhult tom.

Tappade räkningen på antal skottkärror, men varje last vägde ca 750kg.
Det är många kilo, om nån undrar. Mer än hälften är dessutom skyfflade två ggr.
Det tog två timmar att lasta ur den första, tre att lasta ur den andra. Ganska slitigt, men nu är det gjort.

Shit POMFRITT så trött jag är i kroppen, och jag orkar inte ens tänka på hur det kommer att kännas i morgon.

Stark och vacker

Det är den 24 mars, och stenkursen är härmed slut. Vi har varit på studiebesök i Hägghult. Konstverket heter "tack och farväl" från 1974 av den japanske konstnären Masaru Takahashi. Han förälskade sig i den svarta diabasen och hade velat ta med sig den hem i en resväska, så det är en mycket symbolisk skulptur.
Tack vare min envishet och noggrannhet har jag lyckats få C i betyg trots att jag missat mer än hälften av praktiktimmarna, och en betydande del av teorin.
Mycket mer än en tror går att genomföra även om det finns människor som försöker hindra eller göra saker och ting så svårt för en som möjligt.
Jag är inte bitter, jag har bara så svårt att förstå hur en kan fungera som människa och sova gott om nätterna, att rättfärdiga det beteendet inför sig själv.

Och just det. Idag sprang jag för första gången sedan löpartävlingen i Skövde.
Det märks tydligt att jag inte kunnat vare sig cykla eller promenera fort under min löpvila. Konditionen har ju varit bättre... Dessutom är det vår, pollensäsong, och en avklingande snorperiod. Men benet höll, och jag överlevde.
Det är en månad kvar tills det är en månad kvar till Göteborgsvarvet.
Mitt mål är att ta mig runt i tid för att inte plockas av från banan.
Mitt mål i år var egentligen att springa längre, och även lite fortare på korta sträckor. Det är möjligt att jag får omvärdera det målet.
Ett annat mål är ett skadefritt löparår 2015.
Det målet har ju typ redan spruckit.

#starkochvacker

Har läst en del bloggar om utmattning.
Jag har fibro, inte utmattningssyndrom.
Men vissa dagar, är det lite lika, som för dem som kommit ut på andra sidan.
Min fibro är liksom genvägen förbi, på nåt sätt.
Jag får hålla i mig för att inte PRESTERA hela tiden, för då blir jag till slut helt slut.
Orken orkar inte med, liksom.
Det finns saker jag gör för att orka, som träna, pilla i trädgården, gör saker som är roliga.
Tyvärr är ju inte allt roligt som en håvar in pengar för, men jag jobbar på det.

Jo alltså...
Jag behöver inte göra några listor.
Jag är fullkomligt medveten om vad som gör mig lycklig, och vad jag gör varje dag.
Men.
Det börjar likna varandra mer och mer.
Jag har börjat vårstäda i trädgården.
Börjat gräva.
Städat i växthuset.
Sått fröer, omskolat plantor.
Slutat på jouren.
Tränar på gymet.

Och snart, mycket snart, kan jag börja springa igen.

Omskolning.
Ett tråkigt ord, och inte är det särskilt roligt. Stod ute i uterummet först, men det blev galet kallt trots att fina hustrun satte på infravärmen.
Men det är rogivande att fylla byttor med jord. Att rädda sköra rötter, kräver närvaro.
Hur zen som helst.
Nu är de sista chiliplantorna i varsin kruka. Äppelaubergine, melon, citrongräs, basilika, libbsticka, svartkål, röd långböna och rotselleri. Det är många småkrukor och jag hoppas att växthuset snart är varmt nog. I morgon ska jag så tomater och jag är rädd att platsen på bänken och i fönstret kommer att ta slut innan.. Jag gör ett försök att förgro potatis så det går fortare, i jord. De får definitivt inte plats härnere, så de får överleva uppe på arbetsbordet. Det blir kul, har fått tag på ekologisk sättpotatis (granngården) och håller på att frossa några vanliga ekopotatis, som vi gjorde förra året.
Nu väntar vi bara på att vi kan hämta ett lass jord, så vi kan fylla odlingslådorna därute och börja sätta lök. Påsjord är väldigt praktiskt. Men dyrt.

Den här apan?
Den är min, typ.
Idag har jag varit på gymet med honom och äldsta storebrorsan.
Det suger fett att inte kunna träna som jag vill, men TÅLAMOD visst var det så?
Därför är det extra bra att han har en gratisvecka just nu, så kan jag lägga mer fokus på honom.
Visst är han fin?

Idag har jag legat under en filt.
Ibland även under en hund.
Har just fått i mig ett halvt äpple och morotsjuice efter läkarbesök/apotek. Tur för mig har jag privatchaufför hemma än så länge.

Benet mår mkt bättre, och jag lovar, jag hade HELT andra planer för den här dagen.
Men men.
I morgon regnar det, så jag får nöja mig med att plantera om försådden istället för att gräva...
#migrän
#söthund

Idag var jag jättetrött.
Kändes som en oöverstiglig insats att äta frukost, än mer att åka till affären...

Trots det har jag lyckats handla, grävt några timmar, lagat mat och tränat på gymmet.

Min stubin har varit ovanligt kort idag.
Hoppas det blir annorlunda i morgon.

Min dag i bilder

Det är här jag hör hemma.
Med meckarbrallor, i trädgårdslandet.
Jag bygger om.
Bygger ut.
Det ska bli lättare att hantera ogräs och grödor i år, är tanken.
Pallkragar.
I massor.
Jag tar det försiktigt.
Benet tål mer och mer belastning, men det känns att det var/är rejält trasigt.
Det är med lugn och tillförsikt, jag jobbar.
Långsamt är också framåt.
Det blir nog bra det här, när det blir färdigt. Det är lättare att se det framför sig nu när det ligger några pallkragar på rätt ställe.
Mer på riktigt.
Det är bra.
Stressen börjar långsamt släppa.

Stark och vacker.

Det händer grejer.
Nätet till mellanrummet och rambiten ovanför är uppe, på det vita hemmabygget.
Underbart.
De första fyra pallkragarna är på plats. I varsin rad. Två till ska dit, i varje rad.
Sen är det bara rätt höjd, jord, gödsel, plantor, frön och vattna hela sommaren, och sen skörda kvar.
Och lägga flis i gångarna, gatsten i kanten...

Tack för hjälpen, älskade hustru, utan dig hade det här inte blivit klart såhär långt idag <3

Vaknar tidigt, det gör ont att vända sig i sängen. De senaste tre nätterna har jag bara vaknat två ggr/natt. Skönt.
Styrketräning.
Rehab.
Trädgårdsarbete.
Det blev dräneringshål i kanoten, och gräset där det nya större trädgårdslandet ska byggas är äntligen borta.
Myshunden lade beslag på min syster, som kollade mello här hos oss.

Ursäkten mottagen

Fredagen den trettonde.
Otursdag om en är skrockfull.
Jag är inte det. Idag har varit mestadels bra.

Hunden har lekt i solen på gräsmattan.
Jag har vilat.
Pixien har kommit hem idag.
Hunden tokfranslycklig.
Lille E har åkt. Han ska måla väggar i sitt rum hos sin pappa.
När vi vinkat av honom hade jag bestämt möte med min chef. Lämna sjukintyg, nycklar. Såna saker. Hon hade valt att åka hem, strax innan vårt möte. Ytterst märkligt. Tack för den här tiden, typ.
Jag borde inte vara förvånad. Det säger en del om personalpolitiken. Litet företag.
Inget avtal.
Högt i tak för somliga.
Well well.
That's history now.
I morgon är det gymmet och trädgården som gäller.
Som många dagar från nu.
Ja.
Jag lovar att vara försiktig. Både på gymmet och i trädgården.
Det ligger några säckar ekojord i bilens baklucka. Lökpallkragen har första tjing.
Den röda sättlöken väntar redan.
Stressen släpper nog efterhand. Hoppas på sol i morgon, jag gillar de nya fräknarna jag har fått.

Känner att luften gått ur mig lite, men åh så skönt.

Frihet.
Stark och vacker.

Det är som kväll.
Idag är det Jämtlands nationaldag, och jag tänker lite extra på min morfar, hur han gick omkring och pysslade i sitt trädgårdsland när jag var liten.
Det har varit en fin dag, solen har laddat upp så det lyser en stund i växthuset. Mamma har varit här en stund, och skjutsat sin kryckförsedda dotter till både läkare och mataffär.
Ronja och jag har varit i trädgården ett par timmar. Efter att det varit fem, sex minusgrader inatt var det oväntat varmt på dagen.
Fågelkvitter.
Kottar.
Grenknipsare.
Pysslade lite, myste lite, lekte lite.

Det har vänt.
Åtminstone en liten aning.
Trädgården fungerade som terapi.
Jag har bestämt mig för att min nyvunna frihet är bra.
Min chef har gett mig ett förslag och jag har accepterat. I morgon lämnar jag tillbaka min nyckel. Anställningen fortsätter tiden ut, mars ut, men jag får betalt utan att jobba.
Arbetsbefriad.
Har smakat på det ordet tidigare, men det har nog aldrig smakat så mycket frihet som nu.
Frihet att läka.
Både i benet och bli fri stressen.
Stressen som får mitt huvud att värka.
Min kropp att värka.
Mitt hjärta att sticka till ibland utan att jag vill låtsas om det.
Jag är flexibel, till en viss gräns. Den gränsen har jag nuddat och passerat alltför många gånger de senaste månaderna.
Jag behöver min frihet.
Frihet att andas i mitt trädgårdsland.

Nu längtar jag efter min älskade fru, som kommer hem i morgon. Hon har en stor plats i mitt hjärta och i min läkeprocess.
Hon och min familj.
Hunden.
Hon ingår.

Ett steg i taget

Stark och vacker

En timme.
Min sanning med Eva Dahlgren.
Det är bra, en väl spenderad timme med hunden i knät och foten på soffans ryggstöd.
Det är nu fyra dygn med trasigt ben och det här med tålamod är inte riktigt min grej.

Jag försöker värja mig mot det mörka.
Det är svårt.
Jättesvårt.
Tanken var ju att 2015 skulle bli mitt skadefria år.
Kämpa kroppen, bättre kan du!
Pepp pepp.
Jomenvisst.
Mörkret är alldeles för nära.
Trädgården som lindrar ligger obrukad och bara väntar på mina händer.

Idag är jag hemma från jobbet, det är bra.
Resten av veckan faktiskt. Ännu bättre. I morgon ska jag till läkaren. Sjukgymnasten hade inte tid förrän på tisdag. Läkarbesöket kommer inte att resultera i så mycket mer än ett intyg till jobbet. De vill nämligen gärna ha ett sånt. Jag har visserligen hoppat på kryckor i två dagar där, men det spelar ingen roll. Den fjärde gången du är sjuk på ett år, kräver styrelsen ett intyg. Oavsett sjukdom. Det är orimligt, jag umgås med 10-12 barn varje dag och det är alltid några som är sjuka. Det innebär att min kollega jobbar när hon är sjuk. Jag också. Det är så många saker som är fel, och de blir bara synligare. Jag ska hålla mig undan små arbetsplatser, det fungerar inte för mig att ha en då sårbar position och organisation runtom. Det håller inte i längden. För mig är såklart jobbet viktigt men jag är viktigare.
Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.
Ingen.
Jag oroar mig ibland, lite uppgivet, för hur min kropp ska hantera att jag blir äldre.

I morgon förmiddag ska jag vara ute ett tag.
Bara vara.
Andas frisk luft.
I trädgården med hunden.
Hon älskar att leka med kottar.
Min fina mamma kommer och pratar lite innan hon skjutsar till vårdcentralen.
Ikväll skjutsar hon barnet till scouterna. Pixien är inte hemma. Mitt ben gör för ont, jag kan inte köra bil. Jag hoppas, på allvar, att jag snart blir bättre.

Jag vill springa.
Gräva.
Hoppa och dansa.
Sova en hel natt utan att vakna av smärtan.
Små saker, men de blir lätt till stora.

Stark och vacker.
Well...

Det är såhär min eftermiddag/helg skulle se ut.

Inte med ben i högläge och med småskrik av smärta vid lägesbyte...

I morgon ringer jag vårdcentralen, det har jag lovat Pixien.

Jag skulle kunna skriva en tremiljarderordsblogg om misshandel, advokater, pappor som går fria, små flickor som blir omskurna utan mammans medgivande (eller för den delen barnets) om kvinnor som flyttar tillbaka, om barn som far illa, om svikna löften, ensamma nätter, skurna handleder, skratt, tårar och vanmakt.
Men jag vill inte.
Så det får vara.

Idag har jag hoppat runt på jobbet med en till två kryckor istället för att vila. För min kollega är på semester och det finns ingen ersättare.
Det känns orimligt.
Helt orimligt.
Men jag kan säga en sak.

Det ska bli så galet skönt att lämna tillbaka nyckeln och bara gå.

Sen.
Sen ska jag springa.
Varje dag om jag vill.

Jag hade tänkt blogga om hur najs det är att kunna tänja ut trötta löparmuskler på en wasaloppsspinning trots ett 6timmarslopp.
Av detta blev det intet.
Varken wasaloppsspinning eller bloggande om det.
Kryckorna på bilden kommer att ta mig till bussen i morgon bitti.
Jag är trasig.
Som fan faktiskt.
Tänker inte googla stressfraktur.
Inte ett dugg.
Åtminstone inte ikväll.
Håller envist fast vid att det är en muskelinflammation.
MUSKELINFLAMMATION hör du det!
Det är bra att ha orudisgel hemma.
Det är ju inte så att det hjälper, direkt.
Men jag använder det ändå.
Ser verkligen fram emot att jobba både mitt pass och en stund av kollegans i morgon eftersom hon är på semester.
Jippi.
Inte.

36 384m

Efter en sopig senvinter, löpmässigt och kroppsmässigt borde jag inte haft höga förväntningar.
Efter att kommit ur ett självförtroendemeltdown igår, kände jag ändå att det fanns nån slags chans att komma i närheten av tre mil.
And I did.
Jag har gått fort idag, efter att jag slutade springa.
Mycket fortare än jag skulle gjort om jag fortsatt springa en stund till.
Jag nosade på resultaten från Spånga 6H i oktober förra året, och sen Växjö 6H i december, men nådde inte ända dit.
Det här var mitt tredje Skövde 6H och resultaten går åt fel håll. Första 2010 blev i princip en mara, och 2012 kom jag 1,5 km längre än idag. Då hade jag en hälsporre utan att veta om det.
Det har hänt miljarders grejer sedan dess.
Nu, nu är jag bara otränad.
Och inte helt frisk.
Det var roligt att träffa alla de där löparmänniskorna från förr, och de där jag hänger med på Insta, Twitter och i olika löpargrupper på fejjan.
42km, Mirja, Reima, Torill, Carina, Hallneby, Ellen, Elin, Elin, Peter och Micke Backlöparn. Det var roligt att springa, och gå. Ibland i sällskap och ibland ensam.
Roligt, ända tills det var tre eller fyra varv kvar.
Jag är trasig. Enligt Torill är det en muskelinflammation. Såhär ont har jag aldrig haft, just där.
Jag har ont på de vanliga ställena, också, men det är alltid lättare för mig att acceptera den smärtan. Den är ju väntad, ingår i kitet med löpartävling kombinnation med fibro.
Den här ankeln däremot, den oroar mig.
Mycket.

I morgon är det #Skövde6H15 och vi har checkat in på hotellet. Ätit lite med Peter, en vän från Stockholm. Suttit o pratat med honom och några andra i hotellfoajén.

Jag har varit här förut.
Sprungit långsamt 2009 och ännu långsammare 2012.
I morgon ska jag slåss med mina demoner.
De där som viskar i mitt öra att jag inte duger.
Att jag inte kan springa.
Att jag är pinsam som försöker.
Att jag är ful.
Tjock.
Inte duger.

Jag har varit sjuk, och all kraft har gått åt till att överleva jobb, träning och jobb de senaste veckorna. Lugnet och styrkan har naggats i kanten, eller nästan ätits upp helt.
Försökt vara till nån nytta hemma, hinna få nåt gjort i trädgården, inomhus och orka springa.

Göra saker för att jag mår bra av det, jag vet inte varför den prion försvann...
Löpningen är ju så enormt viktig för mig, den tillsammans med yogan är ju det som håller denna kropp uppe.
För att inte tala om hur det hindrar hjärnan från att helt gå i spinn.
Så...
Varför gör jag inte det oftare då?

Det är torsdag.
Kastatillbakatorsdag.
Det är många gamla bilder, och många gör ont ont långt in i själen.

Därför väljer jag denna, där storebrorsorna fortfarande var galet oskiljaktiga.
De har aldrig bråkat nåt nämnvärt, fanns alltid där för varann.
Framtiden var ljus och somrarna var oändliga äventyr.

Grabbar?
Ta vara på varann.
<3

Den där hunden.
Lite för känslig för sitt eget bästa.
Varit väldigt plåstrig, så fort jag satt stilla fick jag ett hundhuvud i knät.
Idag har jag planterat om lite paprika och chili. Det var dags. Lite nya frön är satta. Andats in jordlukt och skog.
Jag vet inte vem jag varit, eller riktigt vart jag är på väg men det känns bättre.
Att bara vara i nuet är svårt.
Behöver börja yoga igen, det är livsnödvändigt. Har i princip slutat helt.
Helt insane, det är ju som en livsuppehållande insats för denna kropp.

Har läst en text idag, vill gärna dela med mig.
Den gick rakt in.

@majkenhood finns både på Insta o Twitter, jag följer på båda.

"Ditt ego försöker distrahera dig med vem du brukade vara för att hindra dig från att bli den du är menad att vara. Tänk om din känsla om att du sitter fast och inte kommer någonstans inte alls handlar om dig eller din oförmåga, utan om den eller det du håller fast vid? Vintern var inte menad att frysa ditt hopp, den var menad att fördjupa dina rötter, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Var inte så hård mot dig själv. Det är lätt att se hur andra blomstrar & lyckas, men vi glömmer oftast vintern de genomgått för att nå dit."