Jag har kastat mig ut, börjat på en ettårig trädgårdsutbildning samtidigt som jag börjat på nytt jobb och ska på en intervju för ett annat.
CSN hänger på, och några månaders deltidsA-kassa har ramlat in.

Det är nåt jag funderat på ett tag, det där med loppet i Växjö.
Och jag tänkte levla upp.
Köra stenhårt med löpning från måndag.
Alltså.
Inte köra slut på mig, men att se till att det händer.
Få in löpartänket i huvudet igen, så det blir av.
Så jag tänkte träna styrka som 17, samtidigt som jag börjar cykla/springa whatever.
För styrkan räcker inte.
Även om jag cyklade starkt som fan igår.

Det är 12H för mig i år btw.
På personliga rekordens tävling.
Jag har funderat på det ett tag.
Det går nog.
Jag kan ju alltid gå.

Jodå, den ska fyllas i, den där fottatueringen.
Jag lovar.

Jag söker tröst i min trädgård.
Min hjärna har vägrat ta in vad som kanske skulle möta mig idag, sedan pappa ringde.
Min älskade farmor, så stark och modig.
Modig men börjar tröttna på att vara gammal.
Det räcker snart nu, det här livet börjar bli tjatigt.
Hon vill dö fort, när döden väl kommer.
Men det var inte dags ännu.
En liten, liten hjärnblödning.
Tillräckligt för att talet skulle bli sluddrigt, men huvudet är med.

Jag frågade mamma om hon ville följa med mig. Det var skönt med sällskap, jag hade nog brutit ihop på vägen hem annars. De har inte setts på länge. Det är nästan tre år sedan nu, mellanungen fyllde 18 och vi bjöd in alla i huset vi bara bott i i en vecka. Samtalet flöt på bra, det var skönt ändå att se att hon nästan är som vanligt, farmor Elsa. Kakan blev uppskattad, och hon tackade både en och två gånger för att jag tagit med mamma.


Jag känner mig som en treåring som stampar i golvet.
Jag vill inte att min farmor ska sluta finnas.

Så kort, men betyder så mycket.

De är i fjällen.
Mina fjäll, och deras.
I en halv sekund känner jag att jag vill vara där med dem.
Att gå där, vid deras sida.
Uppleva det de upplever.
Men känslan går snabbt över.
Det tillhör en annan tid, ett annat liv.
Jag unnar dem äventyret tillsammans, samtidigt som jag är sjukt avundsjuk.

Det får vara bra så.