det blir en bra början på nästa år

Andas med magen
Tillåta mig mina tårar
Mer färg
Bli mindre
Träffa nya människor
Måla ett rum
Träna med barnen
Bygga ett nytt trädgårdsland
Skratta mera
Släppa måsten
Gjuta betong
Bli ännu starkare
Sjunga
Ta hand om mina fötter bättre
Ha hemligheter
Vara mindre suddig i kanten
Ta examen, eller två faktiskt
Massera mera
Dansa
Se nya platser
Slöspringa
Gå på luktärtsfestival 
Mindre skador
Sortera blomfrön
Yoga
Odla
Rensa i källaren garderoben huvudet
Bada mera, i havet och i sjön 
Spara matpengar, äta ännu mer egenlagat och hemodlat
Älska mera
Söka jobb 
Besöka Boäng
Dricka mer te
Skriva
Ta bättre hand om mej


Idag är det hon och jag
Huset är tomt
Pixien är på jobbet
Det lockiga trollet är hos farmor

Vi låg i sängen till lunch
Gått en promenad
Den första sedan jag blev sjuk
Insikten att det kommer att dröja innan jag springer igen
Kroppen har läkt ihop efter tävlingen i Växjö, men lungorna och luftrören är starkt påverkade av halsflussen även om golfbollen bakom halsmandeln försvann efter två dagar
Det är kefft
Jag vill
Vill springa
Vill bli piggare
Och jag har INGET tålamod
Även om jag borde tränat klart på det
Att kunna hantera det
Tur jag har den här håriga tufsiga tanten som sällskap
Hon är bäst i hela världen på att prokrastinera
Vi vilar i soffan
I insikten
Att bättre än såhär blir det inte
Idag

När jag pendlar mellan att vara oövervinnerlig, urstark och har koll på läget
Eller helt enkelt ovärdig, värdelös och helt kass
Då är hon bästa sällskapet

Good enough, jag är inte så bra på det

Självinsikt är för vanligt folk?

Vi ligger nära nära varann i soffan och hon snarkar lite.
Funderar lite på kvällens bravader och är glad över att kunna vara till hjälp.
Är tacksam över att det gick bra.
Att en bara gör, så får rädslan komma sedan.
Och att vara inne i värmen igen med stormen vinande utanför.

Helt ärligt?
Orimligt lång tid.

November är slut, och jag hade tänkt att min kärna borde vara på fötter igen nu.
Min kassaste hörn av fibron, den mörka del jag sällan känns vid som en del av mig, har tagit över mer och mer. Och det är fan inte okej.
Jag längtar efter våren på ett sätt jag aldrig gjort förut. Ser fram emot värmen och att sticka ner fingrar i solvarm jord, att se att komma tillbaka.
Den ena utbildningen tar slut i juni. Men vad kommer sen? Så långt fram orkar jag oftast inte tänka. Jag behöver jullov. Helt klart. Det går bra i skolan, åtminstone good enough. I båda utbildningarna faktiskt. Och det borde ju räcka, kan en tycka.
200% skola, inte konstigt att jag är lite trött. Fast utbildningen på distans, där gör jag grejer jag ändå gör både i trädgården och med planering. Bara mer strukturerat.
Jag har slutat jobba, och slutat vara pappersscout.
Jag kan inte pausa mer saker, jag har skalat bort i flera år nu.
Livet är svårt att ta paus ifrån.
Föräldraskapet också.
Petitesser och småskit får mig att lacka ur, eller ögonen att tåras. Och jag vet att omgivningen snart blir orolig.
Försöker göra en massa små saker jag vet borde pigga upp mig lite.
Men...
Löparglädjen är borta, och kroppen skaver.

Det finns två saker att välja på.
Lägga sig ner och ge upp, eller fortsätta kämpa.

Jag orkar egentligen ingetdera.