Vet inte om jag nånsin fick frågan.
Den hängde nog ofta i luften.
Jag vet däremot helt säkert att jag tänkte den tanken.
Varje dag.
I flera år.

Älskade barn, hade det varit bättre för er om jag ställt ultimatum?
Om jag varit starkare, och orkat ta itu med det som inte var bra, mycket tidigare?
Ultimatum om att prata med nån, att ta itu med sjukdomen eller förlora oss.
Eller bara gått, tidigare, och tagit er med mig?

Nånstans måste jag ändå ha varit stark.
Åtminstone tillräckligt för att orka gå till jobbet, laga mat, hjälpa till med läxor, se till att räkningar blev betalda, kläder rena...
Samtidigt som rädslan alltid fanns att han en dag inte skulle finnas där när vi kom hem.

Jag fick hjälp att bryta mig loss ur medberoendet, att laga mig själv.

Men hur blev det för er?

Idag har hon varit min skugga
Märker direkt
Det är nåt som är aningen skevt

Men det är inte förrän vi är ute som det brister
Jag brister
Den långa promenaden sköljer mig ren
Tårar
Regn

Tacksamheten för en dag
Med handen i hennes päls
Med strumpstickor
Temugg
Att hennes närvaro får mig ut i vinden
Idag blir det inget gym
Det finns ingen kraft
Ingen vilja

Yrseln från i morse blev huvudvärk
Det funkar
Det funkar ändå

Ikväll är det film
Mat med människor jag nästankänner
Sammanhang
Det som är så viktigt
Här gör jag som jag brukat
Alltid varit i marginalen
Inte riktigt höra till
Jag har nånstans förlikat mig med det

Flyttfågel
Många här har bott här hela sitt liv
Åhus, Lund, Jakan, Märsta..
Nu är jag här
Vi

Det lilla är det stora
Frön, jord och skörd
Handen i pälsen

46

Jo alltså.
Såhär brukar inte jag fira min födelsedag.
Men när det händer exeptionella grejer är det andra saker än just jag som är viktig.
En morgon med presenter och skönsång, frukost tillsammans.
Möte i skolan med lillebror om det hemska som hände där igår.
En mysig promenad hem tillsammans.
Ett långt grattissamtal med uppsalastudenten, som har tenta på fredag.
En kopp kaffe som byttes mot en bukett ranunkler, otippat nog både mina och mammas favvoblommor.
Det kan lätt bli så när en glömt bort att ens mamma inte läser meddelanden på fb så snabbt som en själv, och då självklart inte vet att vi själva går ut med Ronja idag.
Men. Så bra att kunna kramas idag.
Och i april, då åker vi till trädgårdsmässan tillsammans, bor på hotell och firar min systers 30årsdag med hennes kompisar som är hennes familj.

I eftermiddag kommer fina svägerskan, så vi får rå om henne ett par dagar.
Känns jättebra.
På riktigt.

Och vin.
Ikväll blir det vin.
Det är ju fredag.
Åtm för mej.

Bilden är lånad från instagramkontot @homeofemden (och jag lovar, jag har bett om lov)

Så börjar min dag.
Och det är ju inte bara Bowie som dör idag.
Utan en pojke på barnets skola.
Bara 15 år.
I bråk med en annan elev, sånt som inte får hända, men ändå händer.

Det känns tryggt att ha barnet i famnen i soffan.
Jag och hunden på varsin sida.
Helt ologiskt funderar jag på att bara hålla om och aldrig släppa taget.

Skylift.
Det är nog inte riktigt min grej, men jag lyckades både styra och andas.
Samtidigt alltså.
Och såga.
Mannen jag delar liftkorg med, är inte heller helt i balans. Hans fru har tumörer i käken och det känns bra att han berättar. Jag såg redan i morse att det var nåt som hänt, under lovet.

En ljusglimt, post till mej.
Lindbloms frökatalog och Sesams fröhandbok.
En påse frön.

Liv

Run!
It will be fun, they said.
Just put on some warm clothes and get out! Even the dog will love it!

Well.
They? Snarare jag. Och det ÄR roligt. Inte innan jag kommer ut, men sen. Ute. Och efteråt.
Även om det kommer lös hund springandes över vägen, bara för att min hund skällde på lösa hundens häst. (Vi gick över tillsammans alla tre, det var enda sättet att få tillbaka den på rätt sida, den brydde sig inte ett dugg om sin gamla husse med svag röst)
Även om jag får dra i hunden nån km när hon inser att vi inte ska vanliga rundan.
Men när vi vänt, då springer Ronja fortast. Och är överlycklig. Fast hon har kappan på. Som hon egentligen hatar och är lite rädd för.
#starkochvacker #löpning #ronja #vinter #saknarsats #envissomfan

...

När ryggen ger upp redan innan en går upp på morgonen?
Inte kul. Gjort mitt bästa för att göra kroppen lite lyckligare, men..

Bakat surdegsbröd.
Tvättat lakan.
Gjort en lista, lång så att pappret tog slut.
Promenerat med hunden.
Rotat bland mina fröer och gjort en tredje fröbeställning som ska hämtas i Kivik.
Köpt ett Bosch till köket. Har saknat den sedan flytten från åttonde våningen. Kommer att skona handleder och fingrar. Rea är najs.

Barnet är hemma. Mätt längd, och mätt mage. Jag tror jag klarar mig ett halvår till, max, innan han växer om.

#yogaeverydamnday

Börjar året som jag slutade det förra. På mattan. Hatkärlek den senaste tiden, åren.
Jo.
Jag mår bra, blir starkare.
Men det sitter ff kvar en massa känslor i mattan.
Om inte, bitterhet, skador och förlorade år.
Men det skulle bli ett bättre år i år, visst?

Idag har vi hämtat gratis utemöbler i Åhus, kramat på farmor Elsa och mamma, slaktat en pumpa och gosat hund. Möblerna ska stå i hörnet vid syrenen. Det blir bra.

Btw. Naglarna är inte målade.
Det är blånaglar från Växjö.

#yogaeverydamnday