Courtesy of @icatjejen

Hur vet jag var gränsen går?
Jag töjer, och tänjer lite till.
Ser små filmsnuttar om stress.
Program om ångest.
Depression.
Men där är ju inte jag?
För jag är ju så himla duktig på att ta hand om mig?

Jag sitter mitt i det jag älskar, längtat efter,
drömt om.
Tårarna rinner när jag rollat strumpor för då sitter jag still.
Om jag är i rörelse fungerar jag.
Vilan har ingen lindring.
Mitt lockiga storbarn frågar mig hur det går i skolan.
Jag svarar "bra".
Och jag ljuger inte. Skolan funkar.
Det är jag som inte funkar.

Det är egentligen ganska lätt.
Men ändå så svårt.
Svaret på allt, är yoga.
Men jag har tappat lusten.
Kanske är jag rädd för vad det utlöser, och det skrämmer mig.

Vilka problem löser vi genom att vara tysta?