Jag kör o hämtar hunden.
Strax innan har jag suttit på jobbet och väntat ut stämpelklockan med de andra.
Sammanbiten.
Gråtfärdig.
Det blir inte bättre än såhär. Eller?
Kroppen är slut. Och resten av mej också.
Jag är helt slutkörd, envisheten ger vika för hopplöshet och grubblerier.
Jag sover dåligt, vaknar tidigt som fan, och kan inte somna om.
Kroppen värker, fått tillbaka gamla skador och har ont i huvudet och magen alldeles för ofta.
Jag glömmer sånt som är viktigt, drar mig undan och blir allt bättre på att fejka.
Tills allt brister.
Hjärtat som sprejats i vägbanan får mig att bryta ihop i bilen och jag tappar nästan andan.
Kärleken. Det är den som håller mej uppe. Till den fina, ungarna, hunden och till det som växer. De andra, de klarar sig nog.
Do what makes you happy.
Men när inte det funkar, vad gör jag då?
Jag har inget tålamod, med den jag är.