I sat down by the solitary river
In the shadow of a weeping willow tree
It seems like you have changed in the past week
Do you still love me?

We've been together so long that I wonder
And my mind is being fueled by disbelief
I've got it here you say it straight to me
That you still love me

I need your loving words more often
Longing makes a heart go soft
I'm worried that you might be lost
I need to feel the love you give me
and the warmth your body brings me
Need to see it in your eyes
That you still love me
Do you still love me?

Time can be a difficult opponent
Things can always change and make us weak
And as I sit alone I nearly weep
Do you still love me?

Jealousy is such a heavy burden
It sneaks into my soul and never sleeps
I've got it here you whisper it to me
That you still love me

I need your loving words more often
Longing makes a heart go soft
I'm worried that you might be lost
I need to feel the love you give me
and the warmth your body brings me
Need to see it in your eyes
That you still love me
Do you still love me?
Do you still love me?

Så.
Sista hela dagen i Indien.
En omtumlande resa, helt klart.

Jag har landat lite i detta, men långtifrån på ett bra ställe.
Det kommer.
Helheten går inte att greppa och jag försöker koncentrera mig på en bit i taget.
Gråter ensam.
Gråter med henne.
Tränger undan gråten, även om jag vet att den måste ut.
Sover i varandras famn men känner distansen.
Har lärt mig saker om mig själv.
Har lärt mig saker om henne.
Inte bara positivt.

Jag kommer att åka tillbaka till Varanasi.
Det får ta den tid det tar, och jag kan tänka mig att åka ensam.
Helt ensam.

Indien var inte samma positiva upplevelse för henne som för mig.
Det är tydligt, speciellt de här sista dagarna i Delhi.
Hon längtar hem.
Jag längtar efter henne.
Längtar tillbaka till Varanasi.
Till yogan och den läkande kraft den är för mig.

Jag ska möblera om när hon flyttar, göra mer plats för yogamattan i vardagsrummet.
En bra plats, med knarrande trägolv och mycket ljus från tre stora fönster.

Hemma.
Mitt hem.

❤️🙏🏽
Du är värdefull för mej
Mer än du vill
Mer än jag vill
Jag kan inte bara sluta älska dej
Du var allt jag önskade
Det gör så ont att du har en annan som får dig att le som jag gjort

Inget är som det ska vara

Förutom ett psykbryt igår
Är vi så märkligt tysta

Om jag vetat då
Det jag vet nu?
Hade jag vågat lita på mina känslor eller varit mer förnuftig
Hade jag vågat ta steget ut i tomma intet
Med henne
Eller borde jag gjort det ensam
Redan då
De senaste sju åren
Har jag älskat henne
Så det värker i kroppen
Jag ville dela resten av mitt liv med henne
Jag är bortvald
Oviktig
Och är så otroligt ledsen
Besviken
Sårad
Arg
Tom

Jag hade velat vara med i processen
Fått veta hur hon kände

Så lurad
Ovärdigt

Vissa saker gör mer ont än andra
Efter en natt ensam hade jag inte behövt hitta det här..

Rullar ner rullgardinen
Ser nåt jag trodde att jag aldrig skulle behöva se

Att vara så respektlös

Jag vill inte se min fru
Hångla vid vår uppfart

En kärlek som skadar andra
Är smutsig
Äcklig
Fel

Fyfan

Om några dagar åker vi på vår drömresa till Indien.
Efter en höst där vi inte setts tillräckligt, skulle detta vara en återhämtning, ge energi till vintern och närvaro.
Bara hon och jag.
Jag hoppas på lugna samtal, förståelse och en massa annat.
Vad hon hoppas vet jag inte. Möjligen att jag ska sluta prata med henne och bara acceptera.

Min fru har lämnat mig mentalt.
Hon vill separera.
Hon har en annan.

Hoppas hennes Gud är en förlåtande Gud.

Du är snart 24
Hör av dig varje dag
Frågar om jag är ok
Förlåt att du fått uppleva så trasiga föräldrar
Men jag är så otroligt glad och tacksam
Över din omsorg
Att du och dina bröder
Har blivit så fantastiska människor

Ni är viktigast
Och så jag då, kanske

Vi ska gå hela ur det här
Tillsammans
Jag ville bara berätta. Det är svårt att hålla det inom sig. Vill egentligen bara skrika rakt ut men..

Min fru släppte bomben i söndags. Vill separera. Hade bestämt sig efter en tids funderande. Inget snack innan. Det var nästan lika illa som själva separationen och det kommer jag aldrig förlåta. Eftersom det är en del av vårt avtal, att vi pratar om allt direkt.

I ungefär samma process har hon fått känslor för nån annan. Som hon pratade med det om innan jag visste nånting. Hon älskar mej men inte på det sättet längre. Hon hade kunnat utforska sina känslor utan att separera. Det här är inte likt henne. Alls. Hon har sagt att hon älskar mig varje dag ända in i kaklet.
Jag känner mig så otroligt lurad.

Hon vill flytta tillbaka till Sthlm, hon vill inte ha det här livet. Den hon har känslor för är ung, med i samma musikal och det innebär att de har setts fler vakna timmar än vi de senaste månaderna. Det har varit en jobbig höst tidsmässigt. Vi har sagt ett tag att det snart är mer tid för oss, vi åker till Indien i två veckor dagen efter sista föreställningen. Den här tjejen hon är kär i, är djupt rotad här och är inte intresserad av storstan alls.

Håll tummarna så jag får jobbet på måndag, då kan jag behålla huset.. Jag var ensam handplockad i matchningen med arbetsförmedlingen. Hon bor kvar här tills hon hittar en egen lgh här, eller tills jag kastar ut henne. Det kommer bli intressanta månader.

I två dagar ville jag bara dö. Alltså på riktigt inte orka leva. Sedan började jag bli lite arg och våga se framåt.
Hon var min absoluta trygghet.
Det knäppa är ju, att om hon bara pratat med mig, så hade det inte kommit så chockartat. Vi ju åtm relativt öppna, att prata om saker är vår grej, och vi har löst allting hittills.

Hon har inte berättat för nån. Ännu. Och jag har bara berättat för henne att barnen vet. Det här är inte officiellt ännu.
Vi har verkligen haft det bra när vi setts. Jag är vanligtvis bra på att känna av stämningen men jag har verkligen inte märkt nånting.
Äter lite, sover ännu mindre.

Det kommer att ta tid att komma förbi.
Att kunna lita på någon igen?
Ännu längre.
Sängen är kall och tom
Jag fryser
Hund och bådas täcken räcker inte
Inte ens med värmedynan på
Jag ser deras leenden mot varandra
I samförstånd

Jag är trasig
Allt är krossat
Allt jag trodde på visade sig vara falskt

Jag behöver sova mera
Äta mera?
Jag har tappat flera kilo
Ingen matlust
Fysiskt illamående och får inte ner nåt
Varken ensam eller när vi äter tillsammans

Hoppas foten håller för löpningen
Det är en av få saker som hjälper
Fem månaders uppehåll
Vilket liv

Världen omkring mig rasar
Jag måste hitta min styrka
Har tappat den nånstans

Ljuset i tunneln kan ibland visa sig vara ett tåg

En iskyla har tagit sig in i min rygg och hjärta
Det är inte bara vintern
Jag ser ingen framtid
Men vill inte lämna barnen

Jag fortsätter bygga den sista lådan för vintern
Fylla den med material som ger liv
Oavsett vad som händer
Om jag sår min trädgård
Eller inte
Det går inte att lämna halvfärdigt
Jag älskar min trädgård
Och henne
Det kanske ändrar sig med tiden
Inget varar för evigt
Allt blir ett kretslopp
Hon var ljuset i mitt mörker
Allt är förändrat

i fönstret idag
Från en sekund
Minut
Timme till en annan
Stänger vi dörren till toaletten
Sover med linne och trosor

Trasigt
Allt är trasigt

Jag hade precis börjat andas
Andas lugnt
Känt mig trygg i oss

Ett slag i magen
Jag har en klump i halsen
Det blåser kallt om ryggen
Mitt hjärta blöder
Och en kall vind grep tag om mitt hjärta
Jag blöder och blir aldrig hel igen

Ny soffa
Samma hund
Samma kärlek
Hon är bra

Jag byter frisyr
Byter sjukskrivning mot arbetslöshet
Eller arbetssökande
Samma lika, olika klang
Hinder
Vi ska utreda hinder
För mig att ta arbete

Samtidigt strular FK
Begär in intyg
Försenad utbetalning
Oro för ekonomin hjälper inte upp mig

Läxan från kuratorn är tuff
Min första impuls är flykt
Men
Jag vill ju må bättre
Allting är osäkert
Så jag är inte riktigt säker
Avgrunden öppnar sig
Medicinen är inte lösningen
Jag
Jag har lösningen
Själv
Men jag vet inte om jag orkar

Jag begränsar mig själv
Eller är det
En befrielse
Att bara släppa taget

Do what makes you happy
Låter enkelt
Är det?

This is so hard
It will take time
But time is something I have loads of
Even if I fill it with garden work and apple sauce
Movies and school books

Some days I don't even try
But I have good days too
Days when laughter and smiles are present
Along with the numb
And sadness

Så vackra!
Habegäret väcks och jag har inga problem med att planera om min frösådd för nästa år.
De bara måste få plats.
#trädgård

Hennes lugna andetag
Hennes snabba hjärtslag mot min handflata
Vi har tillbringat förmiddan i soffan
Hon har sovit och busat
Jag har grovplanerat sådden för nästa säsong och skrattat åt henne

I eftermiddag ska jag på intervju
Ett jobb jag vill ha, och inte
Att börja jobba igen skrämmer mig
Om jag kraschar igen, vad gör jag då?
Well
Jag ska göra mitt bästa
Det finns inget annat

Ser fram emot hösten med blandad förtjusning och lite ångest
Resa
Söka jobb
Gräva

Do what makes you happy

I morgon ska jag på återbesök.
Prov är tagna.
Jag har testat en ny medicin i två veckor, och varit sjukskriven under tiden.
Jag vet inte vad jag hoppas på. Att hon ska säga att det är bäst att vara sjukskriven helt ett tag till, eller börja jobba halvtid. Inget av det känns helt bra. Men.. Heltidsjobba är inte min grej. Jag är trasig överallt, och min fibro eskalerar. Jag är bara 46, och känner mig som 92. Det känns kasst, jag har utbildat mig i trädgårdsanläggning ett år och har arbetat med det i nästan tre månader. Jag har försökt att hålla hakan över vattenytan, bita ihop och kämpa. Låtsats att allt är okej.
Well..
Det är lite för tidigt att säga om medicinen funkar. Men vilan funkar, att få göra sånt som är roligt. Även om det just nu är många frågetecken om vad det egentligen är.
Det har varit svårt att slappna av, jag får stresspåslag och hjärtklappning för minsta lilla. Hunden är klok. Hon barrikaderar sig i mitt knä emellanåt och hennes mjuka päls och snarkningar är rogivande.

Jag kör o hämtar hunden.
Strax innan har jag suttit på jobbet och väntat ut stämpelklockan med de andra.
Sammanbiten.
Gråtfärdig.
Det blir inte bättre än såhär. Eller?
Kroppen är slut. Och resten av mej också.
Jag är helt slutkörd, envisheten ger vika för hopplöshet och grubblerier.
Jag sover dåligt, vaknar tidigt som fan, och kan inte somna om.
Kroppen värker, fått tillbaka gamla skador och har ont i huvudet och magen alldeles för ofta.
Jag glömmer sånt som är viktigt, drar mig undan och blir allt bättre på att fejka.
Tills allt brister.
Hjärtat som sprejats i vägbanan får mig att bryta ihop i bilen och jag tappar nästan andan.
Kärleken. Det är den som håller mej uppe. Till den fina, ungarna, hunden och till det som växer. De andra, de klarar sig nog.
Do what makes you happy.
Men när inte det funkar, vad gör jag då?
Jag har inget tålamod, med den jag är.

Det här med yoga
Det bara blev
Ikväll
Ute i älskade trädgården

Jag är rädd för mig själv
Vad yogan sätter igång
Känslor
Längtan
Längtan efter att stilla hjärtat
Att må bra
Leva
Och inte bara överleva

Mina dagar är en roller coaster
Varje dag
Svänger snabbt
Ibland flera gånger om dan

Att inte orka
Inte vilja

Det sista är mest skrämmande

Idag kunde vi firat vår 23e bröllopsdag
Men det blev bara 18
Ingens fel
Allas fel

#livet

Courtesy of @icatjejen

Hur vet jag var gränsen går?
Jag töjer, och tänjer lite till.
Ser små filmsnuttar om stress.
Program om ångest.
Depression.
Men där är ju inte jag?
För jag är ju så himla duktig på att ta hand om mig?

Jag sitter mitt i det jag älskar, längtat efter,
drömt om.
Tårarna rinner när jag rollat strumpor för då sitter jag still.
Om jag är i rörelse fungerar jag.
Vilan har ingen lindring.
Mitt lockiga storbarn frågar mig hur det går i skolan.
Jag svarar "bra".
Och jag ljuger inte. Skolan funkar.
Det är jag som inte funkar.

Det är egentligen ganska lätt.
Men ändå så svårt.
Svaret på allt, är yoga.
Men jag har tappat lusten.
Kanske är jag rädd för vad det utlöser, och det skrämmer mig.

Vilka problem löser vi genom att vara tysta?

Om ni undrar vad jag har gjort senaste timmen...
Det är rätt mkt lutning här, där växthuset står lutar det ännu mera.
Det vita huset och bruna skjulet är grannens.
Det här är min nya kallbänk 😍
Nu behövs bara ramarna byggas som ska luta mot oss, och wellpapp, grenar, fuljord, bajs, ensilage och ett lager jord till... Och såjord. Taggarna är uppåt för att ramarna ska kunna vila i dem, annars brukar jag ha dem neråt.
Nöjd?
Yes.
Oh yes.

Om du inte vet, gissa inte utan fråga.
Eller bara skit i det.
För mina dagar ser så olika ut.
Ibland är jag stark och glad.
Ibland blir allt nattsvart och jag är nära till tårar.
Vissa dagar är alla känslor på utsidan.
Andra är allt instängt.

Oro för framtiden, för en kropp som ibland sviker, brainfog och livströttma.
Lagom som inte finns.
Kontrollbehov, barnen, hunden, huset, skolan, bilen...
Allt läggs på hög och kroppen tar stryk.

Värmen från en sovande hund i knät i soffan, att lyssna på Pixiens andetag mitt i natten när allt är tyst, att gräva och planera med sol på håret eller en lunchpaus på trappan. Små saker som gör det lättare att andas.

Anta inte att du förstår, att du vet precis hur det är att vara jag, för det gör du inte.

På väg norrut pratar vi framtid

Drömmar
Realism
Målsättningar
Överlevnad

Vt

Om nu någon undrar vad jag anser alltså.
Inte för att jag på nåt sätt tror att jag varit otydlig alltså.

En hög kuvert med tomma fröpåsar ligger på bordet
Hopp om frön från fina frösamlare
Sesam, en så fantastisk idé
Att dela med sig
Alldeles gratis
Till andra odlare

Kuverten ska resa till Askersund
Till Gränna och Ulrika
Vännäs, Bagarmossen och En hög kuvert med tomma fröpåsar ligger på bordet
Hopp om frön från fina frösamlare
Sesam, en så fantastisk idé
Att dela med sig
Alldeles gratis
Till andra odlare

Kuverten ska resa till Askersund
Till Gränna och Ulrika
Vännäs, Bagarmossen och Gävle

Vet inte om jag nånsin fick frågan.
Den hängde nog ofta i luften.
Jag vet däremot helt säkert att jag tänkte den tanken.
Varje dag.
I flera år.

Älskade barn, hade det varit bättre för er om jag ställt ultimatum?
Om jag varit starkare, och orkat ta itu med det som inte var bra, mycket tidigare?
Ultimatum om att prata med nån, att ta itu med sjukdomen eller förlora oss.
Eller bara gått, tidigare, och tagit er med mig?

Nånstans måste jag ändå ha varit stark.
Åtminstone tillräckligt för att orka gå till jobbet, laga mat, hjälpa till med läxor, se till att räkningar blev betalda, kläder rena...
Samtidigt som rädslan alltid fanns att han en dag inte skulle finnas där när vi kom hem.

Jag fick hjälp att bryta mig loss ur medberoendet, att laga mig själv.

Men hur blev det för er?

Idag har hon varit min skugga
Märker direkt
Det är nåt som är aningen skevt

Men det är inte förrän vi är ute som det brister
Jag brister
Den långa promenaden sköljer mig ren
Tårar
Regn

Tacksamheten för en dag
Med handen i hennes päls
Med strumpstickor
Temugg
Att hennes närvaro får mig ut i vinden
Idag blir det inget gym
Det finns ingen kraft
Ingen vilja

Yrseln från i morse blev huvudvärk
Det funkar
Det funkar ändå

Ikväll är det film
Mat med människor jag nästankänner
Sammanhang
Det som är så viktigt
Här gör jag som jag brukat
Alltid varit i marginalen
Inte riktigt höra till
Jag har nånstans förlikat mig med det

Flyttfågel
Många här har bott här hela sitt liv
Åhus, Lund, Jakan, Märsta..
Nu är jag här
Vi

Det lilla är det stora
Frön, jord och skörd
Handen i pälsen

46

Jo alltså.
Såhär brukar inte jag fira min födelsedag.
Men när det händer exeptionella grejer är det andra saker än just jag som är viktig.
En morgon med presenter och skönsång, frukost tillsammans.
Möte i skolan med lillebror om det hemska som hände där igår.
En mysig promenad hem tillsammans.
Ett långt grattissamtal med uppsalastudenten, som har tenta på fredag.
En kopp kaffe som byttes mot en bukett ranunkler, otippat nog både mina och mammas favvoblommor.
Det kan lätt bli så när en glömt bort att ens mamma inte läser meddelanden på fb så snabbt som en själv, och då självklart inte vet att vi själva går ut med Ronja idag.
Men. Så bra att kunna kramas idag.
Och i april, då åker vi till trädgårdsmässan tillsammans, bor på hotell och firar min systers 30årsdag med hennes kompisar som är hennes familj.

I eftermiddag kommer fina svägerskan, så vi får rå om henne ett par dagar.
Känns jättebra.
På riktigt.

Och vin.
Ikväll blir det vin.
Det är ju fredag.
Åtm för mej.

Bilden är lånad från instagramkontot @homeofemden (och jag lovar, jag har bett om lov)

Så börjar min dag.
Och det är ju inte bara Bowie som dör idag.
Utan en pojke på barnets skola.
Bara 15 år.
I bråk med en annan elev, sånt som inte får hända, men ändå händer.

Det känns tryggt att ha barnet i famnen i soffan.
Jag och hunden på varsin sida.
Helt ologiskt funderar jag på att bara hålla om och aldrig släppa taget.

Skylift.
Det är nog inte riktigt min grej, men jag lyckades både styra och andas.
Samtidigt alltså.
Och såga.
Mannen jag delar liftkorg med, är inte heller helt i balans. Hans fru har tumörer i käken och det känns bra att han berättar. Jag såg redan i morse att det var nåt som hänt, under lovet.

En ljusglimt, post till mej.
Lindbloms frökatalog och Sesams fröhandbok.
En påse frön.

Liv

Run!
It will be fun, they said.
Just put on some warm clothes and get out! Even the dog will love it!

Well.
They? Snarare jag. Och det ÄR roligt. Inte innan jag kommer ut, men sen. Ute. Och efteråt.
Även om det kommer lös hund springandes över vägen, bara för att min hund skällde på lösa hundens häst. (Vi gick över tillsammans alla tre, det var enda sättet att få tillbaka den på rätt sida, den brydde sig inte ett dugg om sin gamla husse med svag röst)
Även om jag får dra i hunden nån km när hon inser att vi inte ska vanliga rundan.
Men när vi vänt, då springer Ronja fortast. Och är överlycklig. Fast hon har kappan på. Som hon egentligen hatar och är lite rädd för.
#starkochvacker #löpning #ronja #vinter #saknarsats #envissomfan

...

När ryggen ger upp redan innan en går upp på morgonen?
Inte kul. Gjort mitt bästa för att göra kroppen lite lyckligare, men..

Bakat surdegsbröd.
Tvättat lakan.
Gjort en lista, lång så att pappret tog slut.
Promenerat med hunden.
Rotat bland mina fröer och gjort en tredje fröbeställning som ska hämtas i Kivik.
Köpt ett Bosch till köket. Har saknat den sedan flytten från åttonde våningen. Kommer att skona handleder och fingrar. Rea är najs.

Barnet är hemma. Mätt längd, och mätt mage. Jag tror jag klarar mig ett halvår till, max, innan han växer om.

#yogaeverydamnday

Börjar året som jag slutade det förra. På mattan. Hatkärlek den senaste tiden, åren.
Jo.
Jag mår bra, blir starkare.
Men det sitter ff kvar en massa känslor i mattan.
Om inte, bitterhet, skador och förlorade år.
Men det skulle bli ett bättre år i år, visst?

Idag har vi hämtat gratis utemöbler i Åhus, kramat på farmor Elsa och mamma, slaktat en pumpa och gosat hund. Möblerna ska stå i hörnet vid syrenen. Det blir bra.

Btw. Naglarna är inte målade.
Det är blånaglar från Växjö.

#yogaeverydamnday