att ge upp och inse att man är besegrad är tufft. inget jag gärna gör. åtminstone inte nu längre. speciellt inte när det är kroppen som strejkar. en fantastisk löprunda utan höftbälte. med marathonsteg och bra hastighet. vägrar tycka att det gjorde nån skillnad, men kanske hjälpte det till, när min svanskota bestämde sig för att krångla senare på kvällen. tur man omger sig med åtminstone synbart tuffa kära. vi blev nog ganska rädda tillsammans även om ingen direkt visade det. efter tio timmar på jobbet igår, gav jag alltså upp. åkte hem med min värkande kropp och tilltufsad självkänsla. kallades hjälte. är hemma idag. ledig tills på fredag när jag gör ett nytt försök...

Comments (0)