Jag sitter och lyssnar på regnet.
Många mil bort rasar en eld i skogen. Det är människor som mister sina minnen, sina ägodelar och sin tillit. Jag är tacksam över detta regn, trots att vi väljer att inte åka till stranden, och trots att jag älskar solen.
Det blir inget murbyggande eller plattsättning idag.
Ingen klippt gräsmatta heller, faktiskt.
Regn betyder liv. Växterna får sitt och luften blir lättare att andas.

Inatt har jag varit vaken länge, som en förberedelse inför nästa natt.
Jag tvekar.
Det är tänkt att jag ska jobba, hoppa in för en medarbetare vars hjärta inte pallade med riktigt och som nu inte jobbar natt längre.
I morse ringde telefonen, det visar sig att vi är två som fått frågan, och att vi båda tackat ja till detta nattpass.
Vi kan komma båda, den andre kommer oavsett. Det är här min tvekan kommer in. Är det värt en trasig natt till, och en halv dag, när jag inte behövs?
Jag avvaktar och bestämmer mig senare, nu när jag har valmöjligheten.
Försöker tänka positiva tankar om strulputtarna som dubbelbokat.
Det är svårt.
Mycket.