Ibland är jag skörare än annars.
Då matar jag min rädsla.

När kvinnorna är gråa av sömnbrist dagarna före sina rättegångar.
När de uppgivet konstaterar att det de äger ryms i några resväskor i de små rummen de har hos oss.
När fina vännens sambo inte orkade mer, när kroppen till slut gav upp.
När cancern vann.

Då blir min själ orolig över att jag kanske inte är kool nog för mitt jobb. Att jag inte ska fixa att vara tryggheten, kunna fixa allt utan att vittra sönder.
Min chef har stor tilltro, litar mycket på min förmåga, har bara bra saker att säga.
Jag suger åt mig.
Det har sällan varit så bra som här.
Jag kan, är skärpt.
Egentligen vet jag att det här är så jävla rätt.
Men ändå.

Du ska överleva mej.
Du och barnen.
Min allra största mardröm är att bli lämnad i förtid av de jag älskar mest av allt.
Den rädslan matas när döden kommer nära.
Jag är stark.
Jag skulle klara det.
Jag bara vill inte tvingas använda den styrkan.