Det är mycket som pågår just nu.
Mitt sätt att hantera det kan diskuteras i det oändliga. Det finns två vägar, men att fortsätta där jag är ser mer och mer omöjligt ut och är ingen av de två.
Jag är less. Så fruktansvärt less.
Att inte kunna säga det jag tycker trots att jag är uppmanad att göra just det, eftersom jag då blir illojal och besvärlig.
Att det letas fel.
Att det läggs på mig att hantera.
Att de inte vill att hen slutar, och inte tar striden innebär att det är jag som slutar istället.
Undrar om de inser det?

De två vägarna då? Ena vägen är utbildning i höst, och då fungerar egentligen vilket sommarjobb som helst. Men allra helst det jag sökte igår!
Den andra vägen, ett heltidsjobb med tillsvidareanställning i närområdet. Det kan definitivt fungera som förstahandsval. Speciellt om jag får det jag önskar mest.

Det viktigaste just nu är att kroppen funkar, jobba i trädgården, att ungar och hund mår bra. Och pixien.