Helt ärligt?
Orimligt lång tid.

November är slut, och jag hade tänkt att min kärna borde vara på fötter igen nu.
Min kassaste hörn av fibron, den mörka del jag sällan känns vid som en del av mig, har tagit över mer och mer. Och det är fan inte okej.
Jag längtar efter våren på ett sätt jag aldrig gjort förut. Ser fram emot värmen och att sticka ner fingrar i solvarm jord, att se att komma tillbaka.
Den ena utbildningen tar slut i juni. Men vad kommer sen? Så långt fram orkar jag oftast inte tänka. Jag behöver jullov. Helt klart. Det går bra i skolan, åtminstone good enough. I båda utbildningarna faktiskt. Och det borde ju räcka, kan en tycka.
200% skola, inte konstigt att jag är lite trött. Fast utbildningen på distans, där gör jag grejer jag ändå gör både i trädgården och med planering. Bara mer strukturerat.
Jag har slutat jobba, och slutat vara pappersscout.
Jag kan inte pausa mer saker, jag har skalat bort i flera år nu.
Livet är svårt att ta paus ifrån.
Föräldraskapet också.
Petitesser och småskit får mig att lacka ur, eller ögonen att tåras. Och jag vet att omgivningen snart blir orolig.
Försöker göra en massa små saker jag vet borde pigga upp mig lite.
Men...
Löparglädjen är borta, och kroppen skaver.

Det finns två saker att välja på.
Lägga sig ner och ge upp, eller fortsätta kämpa.

Jag orkar egentligen ingetdera.