Så.
Sista hela dagen i Indien.
En omtumlande resa, helt klart.

Jag har landat lite i detta, men långtifrån på ett bra ställe.
Det kommer.
Helheten går inte att greppa och jag försöker koncentrera mig på en bit i taget.
Gråter ensam.
Gråter med henne.
Tränger undan gråten, även om jag vet att den måste ut.
Sover i varandras famn men känner distansen.
Har lärt mig saker om mig själv.
Har lärt mig saker om henne.
Inte bara positivt.

Jag kommer att åka tillbaka till Varanasi.
Det får ta den tid det tar, och jag kan tänka mig att åka ensam.
Helt ensam.

Indien var inte samma positiva upplevelse för henne som för mig.
Det är tydligt, speciellt de här sista dagarna i Delhi.
Hon längtar hem.
Jag längtar efter henne.
Längtar tillbaka till Varanasi.
Till yogan och den läkande kraft den är för mig.

Jag ska möblera om när hon flyttar, göra mer plats för yogamattan i vardagsrummet.
En bra plats, med knarrande trägolv och mycket ljus från tre stora fönster.

Hemma.
Mitt hem.

❤️🙏🏽