Envishet och stark vilja, behövs för att bli hel. Är sällan sällan lusten saknas till träning. Eller kärlek, ler. Endorfiner gör kroppen lycklig, och jag känner mej fysiskt starkare för varje månad.
Nu är jag äntligen stolt ägare till ett grönt kort, och får säkra topprepsklättrare även på andra ställen än klätterverket. Ska bli spännande.
Jag tränar gärna och mycket. Både med sällskap av andra, och ensam. De flesta dagar är det underbart att träna med mina älsklingar. Men ibland är en löptur i ensamhet med bara mina tankar helt nödvändigt. Eller ett yogapass, en kilometer i simhallen.
Försöker planera min träning bättre, för att bli snabbare, starkare, fokuserad och för att orka allt jag vill.
För jag vill.
Mycket.
Läser in mej på Anna Halléns blogg, och nästan studsar till. Inga hål. Nej det stämmer. Jag hade inga hål, eller ens början på hål när jag träffade tandläkaren sist. Nej det är klart sa Pixie redan då, men det gick inte hela vägen in. Tandläkarskräcken satt i i flera timmar, även om jag äntligen hittat rätt människa att överlämna min mun till. Anna är LCHFguru, en kvinna som kämpat med sin vikt i över 20 år. Och hittat, för henne, rätt metod. Utan så mkt kolhydrater. O då. Då har bakterierna inte så mkt att växa i. Ler. LCHFkosten får mej alltså inte bara att må bättre och jämnare. Den räddar tänderna också. Jippi!
Nytt år.
Nya mål.
Nya förväntningar blandas med gamla. Idag har jag klarat grönt kort. Får säkra andra klättrare. Det jag gjort ett par år nu. Ler. Jag har även tappat fästet och känt att repet håller. Kändes bra.
Ny frisyr.
Märkligt hur annorlunda det känns. Känns bra fast lite läskigt.
Nya mål.
Nya förväntningar blandas med gamla. Idag har jag klarat grönt kort. Får säkra andra klättrare. Det jag gjort ett par år nu. Ler. Jag har även tappat fästet och känt att repet håller. Kändes bra.
Ny frisyr.
Märkligt hur annorlunda det känns. Känns bra fast lite läskigt.
jag såg min spegelbild i ett skyltfönster häromdan.
det tog en stund att ta in vem det var. att det var jag.
jag har gått upp och ner i vikt de senaste 20 åren-
av lathet, medicinering, sjukdom och graviditeter, med träning, pulver, diet och envishet.
men inuti känner jag mej inte smal nu.
jag behöver jobba på det.
inuti, känner jag mig som min skuggbild här ovanför.
som när jag vägde som mest utan att vara gravid.
och i huvudet vet jag att det inte stämmer.
att jag inte är fet. inte är osexig.
att jag är vacker och underbar.
men...
inuti, i hjärtat, har jag svårt att ta in det.
det är några kilon kvar innan jag är klar.
men jag känner mej ändå nöjd över det arbete jag lagt ner.
att jag kommit såhär långt.
det är fantastiskt.
en gaffrad bussfil påminner mig om min gaffrade mage efter en operation för många år sen.
blåmärket på min hand idag efter kanylen är ett synligt spår efter den omysiga skrapningen igår, på jakt efter fler cellförändringar. svaret kommer efter tre veckor. långa tre veckor. försöker tänka positivt. det är lite märkligt, många saker påminner när man minst anar det, om händelser i närtid eller för länge sen. negativa upplevelser och positiva.
Är tvungen att stanna på vägen tillbaka till pappas stuga, alla stojiga barn känns med ens övermäktiga. Tårarna vill inte sluta rinna. Det är alltid svårt att släppa efter sista kramen, men ikväll var det nästan omöjligt. Otäcka föraningar. Jag vet aldrig om jag får träffa henne igen. Om hon finns kvar. Nästa gång, nästa sommar. Hon är mig så otroligt kär, och jag känner att jag försummat henne de senaste åren. Jag är hennes hjärta och ofta i hennes tankar. Lilla farmor, så gammal du blivit.
