NaprapatPia har dömt ut min fot. Ingen afrodans med stampande fötter. Ingen boxning. Ingen löpning i five fingers innan högerfoten läkt. Den är svullen. Foten är en storlek större än den andra... ankeln är vätskefylld, hälen inflammerad.
Det blir ännu värre...Får rådet att sälja min plats på Jubileumsmaran.
Helvete. Hennes blick är riktigt allvarlig. Jag känner dej, säger hon. Om du startar, kommer du att springa tills du stupar. Inte stannar väl du för lite smärta? Din envishet är bra, men... Om du springer, kommer du förmodligen inte att kunna gå resten av sommaren.
Fan fan fan. Den här maran har varit ett mål sedan 2008. Året jag började springa, sprang jag den sträckan tillsammans med några andra tokiga människor i september. Bara för att det var roligt. Sedan dess har jag sprungit Stockholm marathon två år i rad, och en marathon i Skövde förra året. Ett marathon om året. Blir det nåt i år, tro?Just nu är jag ganska tröstlös och eländig även om jag försöker fokusera på det jag kan göra istället. Simma. Cykla. Yoga, fast utan för mycket balansövningar på högerfoten. Zumba, med asfaltsskorna. Styrketräning. Massage. Då borde jag kunna löpträna försiktigt om några veckor. Då borde jag kunna få en skaplig tid på Midnattsloppet. Kanske.
Att bryta ihop.
Att resa sig igen.
Comments (0)