Känslan är stark.
Jag är inte ämnad att jobba natt i ensamheten. 

Jag är oförmögen att tänka klart utan omsorger eller värme från någon annans hud. 
Hunden surar över mitt oengagerade varande. 
Över att det bara är jag hemma, och att mitt fokus inte är på henne utan på trädgård, dålig sömn och bärplockning med tillhörande safttillverkning och evigt skärande av jordgubbar. 
Att gå zombieliknande promenader i stillastående sommarhetta i flipflops istället för det småpratande myset vi brukar ha? 
Jag har full förståelse för hennes suckande. 
Men ändå, hennes tacksamhet för att jag drar på mej kläder och tar mej ut alls är stor. 

Mina arbetskamrater höll mej vaken i natt, tillsammans med den numera välbekanta rösten på en larmmottagare på ett av de största bevakningsfirmorna, men bilfärden hem idag på morgonen var på gränsen. Farligt nära tröttheten som jag känner igen från hemfärderna i bil det första vansinniga året på Arlanda. Då, när jag gick upp mitt i natten för att börja klockan fyra på morgonen. 

Jag samlar ihop mina sista krafter, och fortsätter med jordgubbar, trädgård och hundomsorger med sällskap av missade program på podradion. 

Comments (0)