Om ni bara visste hur glad jag är över dessa värdebevis, anmälan, planerad löpning
Ärligt talat?
Ärligt talat fanns det perioder när jag trodde allt var över.
När lusten att springa försvann.
När lusten var tillbaka, men skador satte stopp.
När kroppen blev tyngre, rynkan i pannan allt djupare.
Men det hände nåt.
Lite av energin kom tillbaka.
Sakta, sakta.
Lite jävlar anamma.
Jag blev uppsagd från ett jobb som var lite för långt bort, lite för stressigt några dagar innan min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning. Fult gjort, jag var sjukskriven efter ett fall från en stege och inte återställd.
Min fru jublade. Lite oväntat, men ändå förståeligt. Det tog några månader, men jag liknar mer mig själv nu.
Eller... jag är mer den jag vill vara. Igen.
Jag accepterade en utmaning som mina halvgalna kompisar på Funbeat la upp på Facebook, att springa 50 löppass på 100 dagar. Det är helt klart så, att jag behöver galna mål. Att ha nån slags morot, delmål, rimliga och orimliga. Att säga "jag skulle vilja kunna springa igen" funkar helt enkelt inte.
Efter en tids återhämtning, jobbsök, hundpromenader, trädgårdsjobb i 190 och smygstart på sommarjobbet har jag bara fem löppass kvar innan utmaningen är slut. Det är tio dagar kvar.
Piece of cake.
Skulle kunna vara the famous last words, men...
Jag är sjukt tacksam över pepp hemifrån, från kända och okända löpare, mamma och andra nätkompisar, egen envishet och att kroppen håller någorlunda. För det är ju så. Det är en ständig kamp jag för mot (och med) denna kropp. Jag mår bra av hård träning. Lite för hårt, och jag går sönder.

Det var länge sedan jag var med i en löpartävling.
Jag startar försiktigt.
I år är det Midnattsloppet.
Nästa år hade jag/vi planerat in 6-timmars i Skövde. Det kom upp en ny 6-timmars/mara i Spånga i höst, som också triggade mig. Överraskande mkt.
Oavsett innebär loppen mycket träning, och tålamod.

Stark och vacker.
Alltid.