Jag söker tröst i min trädgård.
Min hjärna har vägrat ta in vad som kanske skulle möta mig idag, sedan pappa ringde.
Min älskade farmor, så stark och modig.
Modig men börjar tröttna på att vara gammal.
Det räcker snart nu, det här livet börjar bli tjatigt.
Hon vill dö fort, när döden väl kommer.
Men det var inte dags ännu.
En liten, liten hjärnblödning.
Tillräckligt för att talet skulle bli sluddrigt, men huvudet är med.

Jag frågade mamma om hon ville följa med mig. Det var skönt med sällskap, jag hade nog brutit ihop på vägen hem annars. De har inte setts på länge. Det är nästan tre år sedan nu, mellanungen fyllde 18 och vi bjöd in alla i huset vi bara bott i i en vecka. Samtalet flöt på bra, det var skönt ändå att se att hon nästan är som vanligt, farmor Elsa. Kakan blev uppskattad, och hon tackade både en och två gånger för att jag tagit med mamma.


Jag känner mig som en treåring som stampar i golvet.
Jag vill inte att min farmor ska sluta finnas.